torsdag 5 november 2015

Där hjärtat kan få ro

Där hjärtat kan få ro, där är luften frisk och klar.
Där breder havet ut sig och vilar tryggt mitt emellan
himmel och strand.

Där hjärtat kan få ro, där omsluter solvärmen mig
och där leker vinden i mitt hår.
Där finns horisonten inom räckhåll.

Små barnhänder rör vid den varma sanden,
silar den genom sina fingrar om och om igen.

Där hjärtat kan få ro, där finns tid att stanna upp.
Där finns tid att vara här och nu.

Där hjärtat kan få ro, där vill jag andas.
Där vill jag vara. Där vill jag älska.

Där hjärtat kan få ro, där finns det spår i sanden.
Och de leder hemåt.

fredag 21 augusti 2015

Stjärnfall

Allt som blir och är och var - en evighet, en sekund.
Flyktigt. Borta. Men ändå - alltid kvar.
Nära.
Jag vilar i din famn medan stjärnorna
faller genom himlarymderna.
Hela universum ryms i mina hjärtslag.
Och himlen doftar av syren.

lördag 4 april 2015

Bön i påsktid

Gud, när det inte verkar
finnas något hopp kvar, 

när mörkret drabbar oss
och när vår tillvaro rämnar. 

Var oss nära och andas gryningsdoft 
över oss, mjukt och stilla. 
Så att vi någonstans djupt inom 
oss aldrig helt släpper tilliten att 
påskdagens morgon kommer att 
kunna bryta igenom mörkret 
med sitt milda ljus. 
I Jesu namn. 
Amen

lördag 31 januari 2015

En doft av syren i januari

Molntäcket ligger stilla och fluffigt och är helt vitt långt där nere
under flygplanskroppen som susar fram genom himlen,
I öster börjar den yttersta molnkanten att färgas rosa-orange
av den uppåtgående solen och ett stråk av himlen färgas också i
soluppgångens färger mot dess ljusblåa grundfärg.

Att vara på väg, buren av himmel och jord
medan jag själv är någonstans där emellan.

Och så går solen upp där borta vid horisonten.
Det är ett orange eldklot som lyser så intensivt.
Den rosa nyansen försvinner alltjämnt medan
himlen blir blåare och blåare.

Jag kan inte låta bli att titta in i solen och jag blir bländad av dess starka sken.

Jag känner solen mot min hud.

Där den uppåtgående solen smeker min kind
lämnar den ett orange-rött ljus på min hud.

Och jag känner att det är Ramses som smeker min kind
i den gryende morgonen. Jag rör vid min kind och jag förnimmer
hans kind mot min, hans tass mot min panna, hans våta nos mot min näsa.

Tårarna som stilla faller ner över min kind faller mjukt
över kattängen och vattnar dess gräs och blommor.
Där sitter det en orange-röd katt och tittar in  i den uppåtgående solen.

Han minns och han älskar!

Flygplanet går genom det vita molntäcket och landar på flygplatsen.
När bakdörrarna öppnas och jag kliver ut på trappavsatsen och andas in luften
tycker jag att det doftar som av syren i det kalla januariregnet.

tisdag 4 november 2014

Angel wings


Let me be your angel wings. 
I want to hold you in my arms and keep you safe from harm. 
I want to hold you tight when you cry. 
Be the strenght you need, be the beat of your heart.

I want to be your angel wings and put my wing 
around your shoulder as we watch the sunrise.

I want to be your angel wings, be the shade to cool you 
when the sun shines too bright upon you.

Let me be your angel wings. 
I want to put my wing in front of you to make you 
wait a second when you need to slow down. 
I want to put my wing on your back to give you 
extra speed when you need to go forward.

I want to be your angel wings that sets you free 
to find something true, something to believe in.

I want to be your angel wings and put my wing 
around your shoulder as we watch the sun set.

Let me be your angel wings. 
I want to hold you in my arms and keep you safe from harm. 
I want to take you to the sky and show you the heavens and beyond. 
And then see how you spread your wings 
to feel the wind carry you wherever you want to go.

Let me be your angel wings. 
Let me make you fly.


fredag 31 oktober 2014

Bön i allhelgonatid



Bön i allhelgonatid

Gud, inför dig kommer vi med vår bön
för oss själva och för de som vi bär i våra hjärtan.
Och vi ber Gud, ta emot oss i döden
och ge oss frid när den stunden kommer.
Och vi ber att Du ska möta vår förtvivlan
när döden drabbar våra nära och kära.
Dela vår sorg och saknad och låt tomheten
och kaoset få rasa i oss innan frågorna stillar sig.
Möt oss i det som kan
kännas så meningslöst.
Och vila och vänta med oss och var med oss
när vi sen återupptäcker vår tro,
vårt hopp och vår kärlek.

Amen

 

 

tisdag 28 oktober 2014

Någonstans, någon gång

Vid lagunens gröna vatten blickar jag ut mot horisonten. Det är vatten och bebyggelse som trängs där ute och de många kyrkornas kupoler sträcker sig uppåt mot den blå himlen. Båtarna far fram och tillbaka över lagunen.

Jag känner solens hetta mot min kind och havsbrisen blåser i mitt hår där jag står ute på kajen. Jag lämnar vattnet och vandrar över broar och in genom gränder, mina steg lämnar osynliga spår på gatstenarna. 

Kyrkklockorna ringer in kvällen som kommer fort när solen går ner. Stadens ljus glimmar som guld mot natthimlen och i vattnet som stillat sig.

Var jag än befinner mig så tittar jag efter dig. Letar efter dina steg. Tänker att våra steg en dag ska vandra vid samma väg, vid samma tid. Du som är den som jag vill tro finns. Någonstans. Du som är den som jag ska få möta. Någonstans. Någon gång.

Det känns som jag vandrat en miljon steg. Och jag vill att någonstans, någon gång ska bli till här och nu. Du som jag tror finns. Du som jag tror ska möta mig.

Morgonen gryr och genom det öppna fönstret fladdrar gardinen i vinden och den uppåtgående solen smeker mjukt min kind. Jag blundar och vill inte vakna. Det känns som att du är här, som att du smeker min kind med din varma hand. Jag vill att du ska stanna hos mig. 

Motvilligt viker jag täcket åt sidan och sätter ner mina fötter på det kalla marmorgolvet. Utanför den fladdrande gardinen vaknar staden sakta till en ny dag. Jag tittar ut genom fönstret och ser att hur kanalen slingrar sig fram mellan husen. Jag tänker att jag ska köpa apelsiner när jag går förbi fruktbåten som ligger förtöjd vid kajen. 

En ny dag är här. Och någonstans där ute finns du. Någonstans, någon gång tror jag att vi kommer att mötas. Ansikte mot ansikte. Men jag har inge bråttom, jag lägger mitt huvud mot kudden och drar täcket om mig igen. Solens varma strålar värmer min kind och jag sluter mina ögon och innan jag somnar om igen till ljudet av båtarna som sakta styr uppför kanalen så tycker jag att jag skymtar dig i vimlet av människorna som trängs i gränderna.