måndag 27 december 2010

Miraklet i Lourdes

Här om veckan såg jag filmen "Miraklet i Lourdes" som handlar om en förlamad kvinna som återfår sin rörlighet i och med ett besök i vallfartsorten Lourdes i Frankrike. På 1800-talet sågs uppenbarelser av Jungfru Maria i en grotta varpå det sprang fram en källa med helande vatten.

Den starkaste scenen i filmen tycker jag är när den förlamade kvinnan vid ett besök i grottan kan röra vid den skrovliga stenväggen. Hennes hand som tidigare bara legat i hennes knä kan på något sätt röra vid väggen. Det är inte något som någon annan ser men det är något som förändras i kvinnans blick i och med det här. Sen en natt kliver hon upp ur sin säng och klär på sig. Den som hon delar rum med hittar henne ståendes i badrummet borstandes sitt hår!

Jag är dock inte så säker på att det är det här som är miraklet, att kvinnan kan röra sig och gå. Det är inte heller helt säkert om detta var bestående. För i slutscenen kan man tolka det så att hon sätter sig i rullstolen igen. Det är efter en festmiddag när hon blivit utsedd till årets pilgrim där hon även dansat...och jag tror att det även var där som hon kysstes med en man som hon tittat på lite intresserat på under hela filmen. Och jag tänker att det är det här som är miraklet...det är det här som är livet...att hon känner att hon lever. Hennes ansiktsuttryck när hon så sätter sig i rullstolen igen säger att hon och livet är överens. Och jag tror inte det primärt har att göra med hennes förmåga att röra sig.

Jag har faktiskt självt varit med om något liknande. Efter att ha kämpat med min migrän fick jag så äntligen förebyggande behandling och anfallen blev färre till antalet. Men jag domnade ändå bort vid anfallen. Men efter ett halvår med medicinen fick jag lov att ge upp den för det funkade inte på grund av biverkningarna.

På försommaren var jag i Taizé, en klosterkommunitet i Frankrike. Sommardagen var hemskt het och jag mådde så dåligt och så kom migränen. Jag lade mig för att vila en stund i tältet och sedan efter kvällsgudstjänsten gick jag fram mycket ledsen till en av bröderna för att få enskild förbön. Och han bad att jag skulle slippa vara så ledsen över mina migränanfall....timmarna gick och blev till dagar sin blev till veckor och även till månader och jag fick inte tillbaka min migrän.

När jag frampå höstkanten räknade efter när jag sist hade migrän så kom jag ihåg förbönen...det kändes tryggt, men jag ville inte berätta för någon, för vad skulle det betyda när migränen kom igen? Men så har jag lite motvilligt berättat för några om stunden i Taizé och migränen som jag inte haft sedan dess. Och så fick jag för några veckor sedan ett tillfälle då jag kände att här skulle jag dela med mig av det...för att dela hopp och mod...och det kändes bra efteråt...och så fick jag migrän igen.

Förbönen i Taizé handlade inte om att ändra förutsättningarna för mitt liv. Den handlade om att kunna handskas med det som jag är. Om jag inte blir så ledsen och dränerad på energi vid migränen så blir den lättare att handskas med. Precis som i filmen om "Miraklet i Lourdes" så tänker jag att miraklet även för min del handlar om att jag och mitt liv kan vara än mer överens! Och utifrån det så får jag ta en dag i taget. Och jag tackar Gud för varje dag utan migrän!

onsdag 22 december 2010

Vem är Josef?

Ett inte alltför ovanligt julkortsmotiv är någon form av målad bild på en man som leder en åsna som det sitter en höggravid kvinna på. Det är en bild av Josef och Maria som är på väg till Betlehem för att skattskriva sig. Maria väntar sitt första barn...jo, "sitt" och inte "deras". För det är inte Josef som är det lilla barnets pappa. Det är det Gud som är.

Vem är egentligen den där Josef? Den där äldre mannen som Maria är trolovad med...undrar vad han tänkte när hon berättade om ängelns besök...inte blev han särskilt glad inte! Matteusevangeliet berättar att Josef tänkte skilja sig från Maria. Det var ju så skamfyllt att få ett utomäktenskapligt barn och det var ju inte ens hans. Så han tänkte skilja sig från henne...i tysthet för att varken hon eller han skulle behöva stå där med skammen.

Men så får även Josef besök av en ängel som säger till honom "Var inte rädd". För det har hänt så som Maria sagt och Josef ska ge det lilla barnet namnet Jesus. Det här måste ha varit väldigt övertygande för Josef kommer så att stå troget vid Marias sida.

Och efter den långa och mödosamma resan på ungefär fyra dagars vandring från Nasaret till Betlehem så föds det lilla barnet i all enkelhet i ett utrymme som de delar med boskapsdjuren. Den bild som evangelietexterna målar upp av händelserna det är faktisk att det är Josef som förlöser det lilla Jesusbarnet. Det finns ingenting beskrivet av barnmorskor, sjukhussalar eller doktorer så som vi är vana att det finns till hands när tiden är inne.

Utan det är rakt in i Josefs famn som Gud självt genom ett litet och värnlöst barn kommer till världen. Det är nog där ansikte mot ansikte med Josef som de första barnaskriken hörs. Och så får Maria ta emot sitt barn och lägga det till sitt bröst...

Vad är det för tankar som snurrar där i Josefs huvud? Vad är det han har sett när han skådat ner i det lilla barnansiktet? Han måste nog ha undrat om det är jordens dolda skatt som han fått skydda denna natt...om det är själva himlen som han gungat i sin famn...

Vem är Josef?

Josef är alla de extrapappor...och även extramammor som delar sina hjärtan och sina liv med de barn som inte är deras egna...biologiskt sett. Josef är alla de människor som delar sina hjärtan och sina liv med den, ung eller gammal, som behöver extra omsorg och kärlek.

Josef är du och jag när vi öppnar våra hjärtan för varandra!

GOD JUL!

söndag 7 november 2010

Allhelgonahelgens ljus

Allhelgonahelgen går mot sitt slut och det är oändligt många ljuslågor som har tänts på kyrkogårdar, i minneslundar, i kyrkor och i hemmen runt om vårt land.

Den här helgen har vi fått alldeles särskild tid avsatt för att minnas de av våra nära och kära som vi saknar och sörjer. Men de ljus som vi tänder de får också rymma våra drömmar, våra förväntningar och vår framtidstro.

För vi får tro att det finns något mer, att det bortom vår tids- och rumsuppfattning finns något...att det finns någon som tar emot oss i evigheten. Och att det där är frid!

När min farmor dog för några år sedan så kände jag så starkt att hennes himmel den kunde inte vara något annat än hennes gård där hon föddes och levde hela sitt liv på. Under sin sjukdomstid när hon inte längre kunde få bo kvar hemma så längtade hon hela tiden dit. Och jag tror att den himmel som hon mötte den gav henne samma frid och samma känsla som den hon haft inför sitt hem.

Så när vi blir mottagna i evigheten så tror jag att vi blir det på precis det sätt som vi behöver. Det kan vara att vi får mötas igen och det kan vara att vi får stå inför en särskild plats som betytt så mycket för oss. Och det kan vara så mycket annat också...men jag tror det är det som gör att vi kan känna vila och frid!

När livet öppnar sig

"Det finns ögon man aldrig glömmer...det finns beröring som stannar kvar...det finns möten som man gömmer på...och värme som man spar..."

Så sjunger den gotländska vissångerskan Susanne Alfvengren i en av sina sånger. Och jag tänker att den här texten den handlar om sådana där alldeles särskilda ögonblick nrä det känns som att livet går ihop...det kanske inte nödvändigtvis blir lättare...men det blir klarare på något vis...och vi kan ana att det finns något mer än bara det som vi kan se och ta på.

Jag tror att vi alla bär med oss något eller några sådana här ögonblick...var och hur vi har upplevt dem har nog varit väldigt olika...men kanske har de ändå det gemensamma att vi på något sätt har upplevt dem tillsammans med andra människor...

De människorna kan vi se som våra medvandrare...de som vi på något vis delar vår längtan med, våra drömmar och förhoppningar med. Det är nog allra mest våra nära och kära men det kan också vara någon människa som vi läser om, någon som vi hör det berättas om eller den där främlingen som vi delar ett ögonblick av livet med ute på gatan eller i kassakön på mataffären.

Jag tänker att det faktiskt är himlen som lyser igenom där i mötet mellan oss människor. Vi är som fönster där vi kan få se en skymt av himlen, där himmelsljuset kan lysa igenom.

söndag 19 september 2010

Att dela liv

Här om dagen hade jag den stora förmånen att spendera en eftermiddagstimme tillsammans med ett gäng glada damer i åldrarna 70 - 90+. De träffas regelbundet för att fika tillsammans och för att gemensamt fundera kring livet. Ibland gästas de av en präst som inleder gemenskapen med en andakt. Det var därför som jag var där.

Det var terminens första träff och det bjöds på hembakt äppelkaka...äpplena hade plockats från träden på bostadsrättsföreningens gård...genom fönstren kunde vi se de illröda äpplena som fortfarande satt kvar på träden. Det var livliga diskussioner om vad man skulle fylla terminen med. Det fanns flera förslag, bland annat högläsning...men då var det viktigt att inte en hel timme skulle gå åt till läsningen, för då fanns det ju ingen tid till att gemensamt samtala.

Att dela liv är så viktigt. Och det gör vi när vi tar oss tid att sitta ner med varandra. Kaffe och kaka behövs inte, men det kan underlätta för samtalet som kan rymma både smått och stort, höjd och bredd, yta och djup!

Jag kände mig upprymd och privilegierad när jag gick därifrån. Damerna ägnade ytterligare en timme åt att diskutera höstens program, och jag tror att de kommer att få en väldigt bra höst tillsammans. Det hoppas jag att jag också får!

tisdag 24 augusti 2010

Livets vind vid havet


Äntligen har jag åter varit vid havet. Där har jag fått känna den livsgivande vinden blåsa inte bara omkring mig utan även inuti mig. Det var regnigt och kallt men väldigt uppfriskande! Så fantastiskt härligt!
En annan dag vid havet var det alldeles vindstilla. Det var som att tiden stod stilla där längst ute på halvön. Det var så underbart att se ut över havet det vida och andas in tidens jämna hjärtslag. Så underbart skönt!

Min plats på jorden

Fastän det är tio år sedan så minns jag den här speciella stunden än...det var när jag hittade hem. Det var ca fem år sedan jag varit Au-pair och äntligen känt mig hemma i en familj. En hel familj...det var något som jag hade saknat så länge. Den här hela familjen den hade bestått av ett föräldrapar som fortfarande varit tillsammans. Och jag hade nu varit och hälsat på dem igen och det hade varit med stor sorg som jag året innan hade nåtts av beskedet att de skulle skilja sig.

Nu var jag på väg hemåt igen efter min semesterresa och när pappan skjutsade mig till tåget så sade han att han såg mig som en av sina egna döttrar och att det alltid fanns en plats för mig hos dem. Och när jag sedan satte mig på tåget så reste jag inte själv...med mig hade jag mig själv som sjuåring som genomlidit mina egna föräldrars skilsmässa. Och där och då förstod jag för första gången att jag hade en familj hemmavid. Med extra föräldrar och extra syskon...allt det där som idag är en stor nåd och som jag förstår är mycket unikt!

Att hitta sin plats på jorden är så viktigt. Det är ett hemma som vi ständigt behöver återkomma till för att fylla på vår energi inför fortsättningen. Ett hemma där vi kan känna oss fria att vara de vi är. Ett hemma där livet har sin utgångspunkt!

"Har du orden och du följer dem
till din plats på jorden
då har du kommit hem"

Nytt liv ur det gamla

En gång för några år sedan hörde jag det berättas om hur pärlor blir till. Enligt den här berättelsen så är det så att den fina och högt uppskattade pärlan som växer inuti musslan är ett resultat av angrepp av något som är främmande.

När smuts av någon form kommer in i skalet så skyddar sig musslan från det främmande föremålet som skaver och gör ont genom att det bildas en skyddande hinna runt det och det är det som sedan blir till själva pärlemorpärlan!

Det här kommer jag att tänka på ibland...och jag tycker att det är en fin bild av vad som även kan hända oss i de liv som vi lever. När vi tvingas ta emot det som är främmande eller det som gör ont så är det inte bara negativt. Även om vi till en början också kappslar in det som skaver så kommer vi så småningom upptäcka att det inte längre skaver. Och utifrån det så kan våra liv bli berikade. Vi har gjort nya erfarenheter. Erfarenheter som vi bär med oss i våra fortsatta liv. Och det kan hjälpa oss att se andra perspektiv och vi kan bli visare och modigare i våra möten med varandra. Och det gör att våra liv alltmer kan skimra likt pärlemor.

fredag 13 augusti 2010

Idag - för evigt













Förra helgen var jag med om en härlig feststund. Nere vid Oresjöns strand, nästan mitt emot Ore kyrka, så blev lilltjejen äntligen döpt och mamman och pappan blev vigda!

Jag säger äntligen eftersom det på grund av magsjuka fick lov att bli uppskjutet något. Det blev söndag förmiddag istället för lördag eftermiddag. Lilltjejen var så fin med sin krans i håret och pappan var så fin i sin kritstrecksrandiga kostym och mamman var vacker i sin tunna korta sommarklänning. När vi väl kom fram till stranden åkte gummistövlarna av och hon stod där barfota i vattenbrynet.

Gästerna var lite spaka...det berodde nog inte så mycket på magsjukan utan på överraskningen att det efter dopet förkunnades att vi skulle fortsätta att fira familjen genom att fira vigsel!

Brudparet har varit tillsammans i drygt 16 år och övriga familjen (särskilt brudens mamma som för övrigt även är min moster) har väntat och längtat att få gå på bröllop. Det blev kanske inte precis som just hon hade tänkt sig, men det blev ett bröllop som verkligen var brudparets. Vattnet låg som en blank spegel över sjön, den vitkalkade 1800-tals kyrkan skymtade på andra sidan sjön och det var som om tiden stod stilla där för ett ögonblick. De uttalade sina löften, bruden fick sin vigselring och jag fick be och välsigna deras fortsatta liv tillsammans.

Senare, när vi satt oss till bords på dopfikat som var uppdukat på ett provisoriskt långbord inne i deras hus som de bygger i närheten av stranden så fick jag se inskriptionen i vigselringen. Det stod inget datum i den...det stod inte datumet för dagen innan som var den dag som allt varit bokat till...det stod istället "Idag - för evigt".

Vi firar våra bröllopsdagar en gång om året, på årsdagen av våra bröllop, men egentligen har vi ju våra bröllopsdagar varje dag. Varje dag som vi på något sätt gemensamt får vakna upp och forstätta att dela livet tillsammans med den som vi en gång sagt ja till. Varje dag som vi i ömsesidig kärlek, respekt och förlåtelse får leva tillsammans är en bröllopsdag.

Jag önskar brudparet och deras familj all lycka på deras fortsatta livsväg. All lycka idag och för evigt!

söndag 18 juli 2010

Svalka i sommarhettan

Äntligen har det blivit något svalare i sommarhettan. Temperaturen har lämnat 30-graders strecket och krypit ner till 25...vilken lättnad. Idag är det molnigt och en svalkande bris piggar upp. Känns att man har myckte sovtid att ta igen...har haft långa sovmornar denna helg. Katterna har också sovit på nätterna. Så skönt!

Idag är det Kristi förklaringsdag. I evangelietexten som hör till dagen så tar Jesus med sig några av lärjungarna upp på ett högt berg. Där förvandlas han inför dem, hans kläder blir skinande vita och hans ansikte strålar som solen. De ser honom tillsammans med Mose och Elia, två av GT's främsta gestalter. De hör Guds röst som säger "Detta är min älskade son, lyssna till honom".

De får sammanhang och pusselbitar till att förstå vem han är där uppe på förklaringsberget. Och jag tänker att det finns tillfällen när vi också står på förklaringsberg. När vi ser våra sammanhang och när vi förstår helheter i våra liv.

Berg är inte helt lätta att ta sig upp för, men väl där uppe kan man se klarare. Man har utsikt och kan se tillbaka ner på sin vandringsväg. Det kan vara viktigt att se sammanhang, att se helheter. Det är av vikt för den fortsatta livsvandringen.

När det går uppför, när det känns tungt och motigt så kan vi stanna en stund och vila och se oss om. Men inte stanna för länge...utan faktiskt sen ta oss vidare uppåt. Det finns stunder och tillfällen när det sen kommer att gå lättare, när vägen planar ut och när den lutar neråt.

Så låt oss vandra på och låt oss hoppas att vi tar oss upp så vi kan få se våra sammanhang och helheter!

lördag 10 juli 2010

Att leva i sin väntan

Häromdagen såg jag Lasse Hallströms filmatisering av hunden Hachis trogna väntan utanför tågstationen på sin avlidna husse. Jag blev väldigt berörd av filmen som är baserad på en sann historia som utspelade sig i Japan på 1920 - 30-talen.

I filmen väntar hunden troget hela kvällarna på tågstationen under 10 års tid på sin husse. Hunden väljer att inte leva tillsammans med husses dotters familj utan sover i skydd under en parkerad tågvagn. Han får mat och kärlek av människorna i det lilla samhället. Och troget väntar han år efter år på sin husses hemkomst.

Bilden som filmen ger av hundens dödsögonblick, där han väntat nästan hela livet utanför stationen, är en så fin bild av hur jag tänker mig friden som döden innebär. Gammal och sliten lägger sig hunden på sin plats och när han sluter ögonen ser han minnesbilder av sig själv tillsammans med sin husse. Och där ut ur tågstationen kommer så äntligen husse och de möts i en härlig och livfull omfamning.

Och jag kan inte låta bli att fundera kring hur lätt vi ibland har för att försaka både nuet och framtiden för något som en gång var så viktigt för oss. Vilka är de tågvagnar vi söker skydd under? Vilka är de stationer som vi väntar utanför?

Det förflutna är en så viktig del av våra liv. Det vi tidigare varit med om har varit med och format oss till de personer som vi är. Men våra liv pågår här och nu. Det har sina rötter i gårdagen och det sträcker sig mot morgondagen. Det är här och nu som vi lever!

"Jag överlåter det förflutna åt Guds barmhärtighet, nuet åt Guds kärlek och framtiden åt Guds beskydd. Amen"

fredag 11 juni 2010

Kärleken, en vilja

Att känna kärlek till en annan människa det är inte bara en gåva...inte bara något som lever av sig självt. Kärleken är också en vilja. En vilja att fortsätta tillsammans. Kärleken är något som man ibland måste jobba lite på...ibland behövs det att man anstränger sig lite.

Att fortsätta att älska varandra och att fortsätta att leva tillsammans det är inte alltid helt självklart. Men med lite vilja så kan det gå och så upptäcker man en dag att det finns kraft för kärleken att leva vidare av sig självt ett tag till. Och sen kan det komma tidpunkter när man återigen behöver leta fram den där viljan att fortsätta att känna kärlek.

Jag vill fortsätta att älska!

"Men nu består tro, hopp och kärlek. Dessa tre och störst av dem är kärleken" (1 Kor 13:13)

onsdag 9 juni 2010

Längs livets vägar

Jag ska snart bege mig ut på en resa som kommer att ta mig ner mot södra Europa. Har gjort samma resa förut, för 12 år sedan färdades jag med buss ner till klosterkommuniteten Taizé i Frankrike. Det jag minns från den bussresan var att jag på nedvägen var fruktansvärt pollenallergisk. Och på hemvägen fick jag sitta själv vilket var en lycka...det var skönt att kunna sträcka på benen lite mer.

Nu är det så dags igen för den långa bussresan. Och jag minns ännu en annan resa, en för ännu längre sedan. Jag var så ung och hela livet låg framför mig kändes det som. Nu har jag kommit en bra bit på min livsväg. Men jag undrar om det var så här jag tänkte att mitt liv skulle bli?

På många sätt har det blivit bättre än jag någonsin kunna föreställa mig. Men det finns något mer som jag längtar efter och som jag ännu inte hittat. Och jag undrar om jag någonsin kommer att hitta det...

måndag 7 juni 2010

Blomsterrummet

Mitt kontorsrum var från början en tillbyggnad med funktionen av en inglasad veranda. Jag är glad för att det finns solfilm på de stora fönsterytorna. När jag öppnar dörren om mornarna så möts jag av ett svalt vinddrag, det gillar jag.

Och jag förstår nu varför det kallas för blomsterrummet. Det är nämligen så att sommartid så blommar buskar och träd här utanför. Det är tjock vegetation av växtlighet här utanför. Idag ser jag hur vinden mjukt smeker äppelträdens kronor.

Som pollenallergiker känns det betryggande att skåda denna grönska på avstånd. Det är tufft nu med gräset som växer för fullt. Björken var inte alls så besvärlig i år vilket ju var en lättnad.

Sommarens färg är grön. Det är även kyrkans färg under trefaldighetstiden. Den gröna färger står för växt och mognad. Och detta är också en tid för oss att få växa och mogna. Jag tänker att det främst är ledigheten som reflektionens tid som får oss att växa. Allt det vi varit med om, våra nya erfarenheter, allt detta behöver vi stilla oss kring. Och det är sedan ur den stillheten som vi alltmer växer och mognar.

" När jag hör trastens klara sång, när lärkan drillar dagen lång högt ovan fält och backar. Då kan jag icke tiga still. Min Gud, så länge jag är till för livet jag dig tackar" Sv psalmen 200:4

torsdag 27 maj 2010

Att hitta hem

Nu har jag hittat hem. Till det stället där jag är mig själv...helt och fullt. Jag har aldrig riktigt kunna relatera till mitt förnamn. Jag har aldrig riktigt vetat vem hon är, den där tjejen med hela sitt förnamn. Men nu vet jag vem hon är, det är ju jag! Och det är inte för intet som jag heter som jag heter. Jag accepterar det och ser med glädje fram emot att få stå där under något av alla våra välvda kyrktak...och där låta den kraft som omsluter oss alla tala om sin kärlek genom mig. Jag har äntligen hittat hem.

torsdag 13 maj 2010

Där vindrna möts

Så många år var du en del av mitt liv, så många år var du en alldeles särskild del av min vår. Alltid när våren knoppades och vinden blev ljum och solen värmde så skönt så fylldes jag av en längtan. En längtan efter dig. Och än kan jag förnimma dig, än kan jag känna din närvaro, din närhet, svagt, svagt som ett fjärran minne.

Och det är länge sen nu som du kom till mig om våren. En annan tid och ett annat liv då fanns du så nära mig. Så nära mitt hjärta. Min kärlek till dig, den finns nog kvar någonstans här djupt inuti mig. Men det är så sällan som jag känner den numera. Visst kan jag sakna den ibland, den där känslan av liv som alltid fyllde mig när våren kom.



Bortom husen, bilarna och avgaserna
ligger kullarna inbäddade i dalens grönska.
Jag lyfter blicken och ser ut
över de vajande fälten och bort till ån
som slingrar sig likt ett silverband
genom den gröna vegetationen.
Första gången jag såg dig var bland dessa kullar.
Den ljumma vårsolen smeker min kind där jag står bland träden
och för ett ögonblick blir vattnet dina ögon,
fälten din mun och vinden dina händer.
Det är här vindarna möts och där tiden står still.

söndag 9 maj 2010

När orden inte behövs

Ibland behöver vi få sätta ord på våra liv. För att göra livet gripbart och hanterbart. För att vi ska kunna hantera det. Orden kan hjälpa oss att få perspektiv och sammanhang. Och orden kan även hjälpa oss att förstå vad det är vi känner och behöver.

Men ibland behöver vi få släppa på alla våra ord. När vi bara behöver få vara och vila i det som är...det som är just här och nu. Det är då som vi ÄR istället för att göra en massa olika saker hela tiden.

Kanske är det då som man lever närmast livet självt. När man lever genom att vara. När man lever genom sina andetag och sina hjärtslag. Utan en massa måsten. Utan att göra och istället vara den man är!

onsdag 28 april 2010

I väntan på havet...


...håller jag tillgodo med det vatten som finns nära till hands. Den här sjön duger bra, blåser ganska uppfriskande och livgivande här med!


lördag 24 april 2010

Längtan till havet

Det finns några alldeles särskilda stränder som jag gärna återkommer till. Både i min tanke och i verkligheten. Swansea bay är en sådan strand. Från Marinan och ut till Mumbles Pier sträcker sig stranden som en stor båge och det är som man är omfamnad av havet.

Jag läste någonstans att Swansea bay har en av världens längsta tidvattensrörelser. Jag har ofta otur att pricka in när tidvattnet inte är inne. Oftast är det långt där ute vid horisonten när jag väl hamnar där på stranden. Men jag har varit med om att sitta där på stentrappan vid hotellet och följa vattnets resa in mot land. Det är en enorm kraft som ligger där i vattnets rörelser när det alltmer smeker stranden. Och när det sen väl började slå mot trappan fick man flytta sig uppåt för att inte bli genomblöt av det yrande vattnet.

Och så är det då vinden som blåser där nere vid vattnet. Den är också så stark och så full av liv. Det är så underbart att känna vinden som luktar hav och tång. Det är så uppfriskande att känna denna livsvind!

Åh, jag längtar så till detta ställe där hav och land får mötas i mig!

måndag 12 april 2010

Att inte kunna förlåta

Ibland är det så svårt att ge förlåtelse. Särskilt när man känner sig sviken, förorättad och kränkt. Är det viktigt att alltid vara förlåtande? Vad händer med det som har hänt om jag vägrar att ge förlåtelse? Vad händer med den personen som inte kan bli förlåten? Vad händer med mig om jag inte kan ge förlåtelse?

När det hade blivit natt efter skärtorsdagens kväll och efter att Jesus hade blivit tillfångatagen och en skrämd och förfärdad Petrus smyger sig in på översteprästens borggård och värmer sin frusna kropp vid elden förnekar han Jesus tre gånger. "Nej, jag vet inte vem det är" säger han tre gånger och så gal tuppen.

En tid efter påskdagens under med den tomma graven och Jesu uppståndelse är lärjungarna ute och fiskar. Det är tidig morgon och när de kommer iland med fisken står Jesus där på stranden vid en glödande eld. Och det är först nu som elden från översteprästens borggård har brunnit ner. Och Jesus frågar Petrus inte bara en gång, inte heller två utan tre gånger "Petrus har du mig kär?". Och Petrus svarar en gång, två gånger, tre gånger "Ja, Herre jag har dig kär"

Det finns saker som jag inte kan förlåta och de skaver och gör ont i mig än. Men jag kan inte förlåta. För det handlar om mitt människovärde. Det handlar om att jag inte accepterar att bli trampad på. Så jag kan inte förlåta...inte än. Men jag tror att det finns något större än mig som omfattar allt och alla och som kan förlåta. Även mig som inte själv kan ge förlåtelse och det får jag och det som skavar och gör ont vila i.

lördag 3 april 2010

Gryningsljus

I den stilla gryningen finns du här för mig.
Likt den ljumma vinden smeker du min kind.
Dröjande, väntande.
Likt den uppåtgående solens strålar omsluter du mig.

Här framför dig får jga vara den jag är.
Med all min väntan och all min längtan.
I din famn får jag överlämna all min tro, mitt hopp och mitt tvivel.

Jag tror på Gud. Jag hoppas på livet.
Många gånger har jag tvivlat på kärleken.

I vår sargade värld står du här med dina utsträckta armar.
Dina händer bär märken efter sår.
Din krona är avlagd.
Du har klivit ner från ditt kors.
Din grav är tom.

Du är den som andas genom allt.
Du är den som läker och renar allt.
Du är den som inger förnyat hopp och liv.

I den stilla gryinngen står vi nu här.
Morgonen nalkas, dröjande, väntande.
Likt himmel mot himmel.

torsdag 1 april 2010

Getsemane

Det är ett lätt regn som faller denna gråa och mulna skärtorsdag. Snöhögarna har svårt att ge med sig och ligger envist kvar, färgade svarta, längs vägkanterna. Blir det aldrig vår i år?

Ikväll efter att Jesus firat påskmåltid med lärjungarna kommer de att bege sig ut ur staden och upp mot olivberget. Vid foten av berget kommer de att stanna till vid Getsemane trädgård. Jesus kommer att gå undan från lärjungarna och i skydd av mörkret kommer han att knäböja och be. När jag hör hans ord är de fyllda av oro och skräck. "Låt mig slippa" ber han där han ligger på sina knän i gräset och ber. Evangelisten Lukas beskriver att en ängel från himlen visar sig med kraft. Och sen kommer vakterna och Judas och Jesus blir tillfångatagen.

Vem är den Gud som visar sig där i Getsemane trädgård? Vem är den Gud?

Det är den Gud som blivit människa i ett livet och värnlöst barn och som står i beroendeställning till de människor som finns runt omkring. Det är den Gud som vill vara oss människor nära, som vill möta oss mitt i det som vi står i. I det som vi försöker uthärda.

Mörkret i Getsemane ska inte vara bestående. Gryningen kommer att komma. Snart...

måndag 22 mars 2010

I mitt hjärtas bo

Långt, långt där inne i mitt hjärtas bo, så långt in att sammeten färgats mörkt, mörkt röd av tiden finns minnet av dig kvar.

Där finns det rester kvar av den eld som en gång flammade. När livets vind letar sig in dit allra längst in så kan askan börja glöda. Och jag kan då drabbas av ögonblick när jag känner att jag fortfarande älskar dig. Ögonblick då jag önskar att du någonsin älskat mig. Ögonblick då jag förnimmer en annan tid och ett annat liv.

Men lika fort som askan börjat glöda så drar vinden sig tillbaka och då finns det bara förkolnade rester kvar. Av något som aldrig var. Av något som aldrig blir. Av något som kunde ha varit vi.

Långt, lång där inne i mitt hjärtas bo, så långt in att sammeten färgats mörkt, mörkt röd av tiden finns minnet av dig kvar.

söndag 21 mars 2010

Under himlen som sträcker ut sig mot evigheten

Här om dagen fick jag den stora förmånen att leda vigselgudstjänst mellan två älskande människor. De har varit tillsammans i snart 10 år och vigseln var en liten tillställning. Närmaste familjen och vännerna var egentligen samlade till födelsedagsfest och visste inte att de också skulle bevittna hur dessa två människor i ömsesidighet uttalade sina äktenskapslöften inför varandra.

Glädjen visste inga gränser när det uppdagades vad som skulle ske och jag och brudparet samlades framför vardagsrumsfönstret som härbergerade bilden av himlen som sträckte ut sig mot evigheten.Och fastän de varit ett par så länge så visade sig stunden var viktig och alldeles särskild. De var själva förvånade av hur rörda de var över att få uttala löftena där inför varandra.

Och jag tänker att det är speciellt att få stå sådär inför familj och vänner. Var än det är, sådär i hemmet, ute i naturen eller under kyrkans välvda tak. De löftena som de där och då uttalade inför varandra det var ju egentligen inget som de inte redan lovat varandra genom det förhållande som de haft i så många år. Men det är speciellt och det är viktigt att få stå där inför varandra och säga det högt. Och att jag sedan fick be för dem och välsigna dem och deras fortsatta förhållande det var också något viktigt och speciellt.

Aposteln Paulus skriver i 1 Kor 13:13 "Men nu består tro, hopp och kärlek. Dessa tre och störst av dem är kärleken". Och visst är det så - störst är kärleken!

söndag 28 februari 2010

Under kyrkans välvda tak

Här om dagen var jag med och höll ihop den "stilla stunden" i kyrkan. Efter inledande presentationsrunda där vi presenterade oss med vad det är vi behöver just nu tog en avslappningsövning vid. Och sedan gick vi ut i kyrkorummet och in i tystnaden. Var och en till sin egen tystnad.

I mitt huvud blir det ju aldrig tyst. Tankarna far fram och tillbaka och kopplas ihop i ett ständigt pågående brus. I detta brus så lade jag mig i alla fall ner i en av kyrkbänkarna och blickade upp mot det välvda taket. Och jag såg att de vitkalkade väggarna var ganska så sotade av stearinljusens lågor. Det vitkalkade taket som i en mjuk båge slöt sig över mig långt där uppe hade många sprickor. Inte själva taket då utan kalket. En del var långa och syntes väl så jag kunde följa deras färd där uppe i taket. Andra hade inte riktigt spruckigt upp än, men de syntes ändå.

Jag tänkte att det här kyrkorummet, med sina väggar och sitt välvda tak har härbergerat människors längtan, glädje och sorg under många århundranden. Snart i ett årtusenden. Min längtan efter att bli sedd och älskad som den jag är steg uppåt mot det välvda taket och på något vis strömmade den tillbaka ner i mig. Vi bär vår längtan med oss i allt det vi gör och i allt det vi är. Och det är nog så det ska vara. För det är ju i mötet med mig själv och med andra människor som jag kan få respons på min längtan.

Den stilla stunden avslutades långt senare med att vi alla som varit där i vår egen tystnad samlades i en ring runt ljusbäraren. Där tände vi ljus för varandra. "Jag tänder ljus för dig" sade jag till kvinnan på min vänstra sida och så spred sig ljuslågan runt i cirkeln tills kvinnan på min högra sida tände sitt ljus och sa till mig "Jag tänder ljus för dig".

Ut från kyrkans välvda tak gick vi sedan åt skilda håll. I längtan, i stillhet och i ljus.

onsdag 17 februari 2010

Var rädd om din längtan

Kan en längtan ta slut? Om så, vad är det som händer sen då?

"Var rädd om dina drömmar, det är de som bär ditt liv" är en strof som jag nu flera gånger har uppmärksammat. Och jag tänker att det här med drömmar och längtan, det hör liksom ihop! Så, var rädd om din längtan, det är den som bär ditt liv...

Men vad händer om man slutar att längta? Jag har en särskilt längtan som jag börjar bli trött på. Den har blivit jobbig då det är en längtan som inte just nu får ny energi. Det är en svältfödd längtan som mest bara är jobbig. Ibland blossar min längtan upp men den falnar snabbt då den inte får någon respons. Och jag börjar undra om det kanske är bättre att släppa den fri, släppa den så den inte längre är en del av mig. Men vem är jag då?

Att längta kan vara så underbart. Att längta kan vara så fruktansvärt. Att längta kan vara svårt. Men jag längtar ändå...jag längtar ännu...

fredag 29 januari 2010

Spegelreflektioner

Det har varit intensiva men också roliga, spännande och lärorika veckor. Nya arbetsuppgifter och ny arbetsplats. Många nya människor och många nya intryck. Det är givet att man är lite trött...men nu väntar några lediga dagar som jag tänker spendera med mina nära och kära. Jag ska bland annat hälsa på min kära systerdotter. Hon har väntat och längtat så efter mig nu i några veckor. Känslan är givetvis ömsesidig!

Jag hoppas att vi ska få möjligheten att läsa en saga tillsammans. Nämligen den om Snövit. Hon har tagit över en del sagoböcker som jag hade när jag själv var liten. Jag har ju hört och läst den om Snövit många gånger men känner att jag behöver bli lite uppdaterad. Hur var det nu med drottningen som var så belåten när hon tittade sig i spegeln och fick responsen att hon var den skönaste i hela landet?

I mitt predikoskrivande har jag några funderingar kring vad det är vi egentligen ser när vi ser oss i spegeln? Nästa helg när det är kyndelsmäss får vi i evangelitexten möta hur Symeon tar upp det lilla Jesusbarnet i sin famn. Och jag undrar så vad det är han ser när han tittar ner i det lilla barnets ansikte? Ser han sig själv? Ser han hur sitt ansikte reflekterts i barnets ögon? Vem eller vad är det som det lilla barnet ser när det blickar upp i Symeons ansikte? Ser Gud en del av sig själv där genom genom Jesu ögon?

När vi har möjligheten att se en annan människas ansikte vad är det egentligen som vi ser? Jag tror att en spegel inte bara reflekterar det yttre utseendet utan även något mer. Det där som vi även kan se när vi vågar möta våra medmänniskor ansikte mot ansikte.

torsdag 21 januari 2010

Mina andetag

Ja, hur var det nu med andningen? Inte så bra den här veckan...jag har haft två migränanfall och det känns inte så kul. Jag hade ledig dag i måndags och då var det dags, det var väntat efter den senaste intensiva tiden och även efter måndagens långa sovmorgon. Jag vet att jag mår bättre av att kliva upp tidigt på morgonen men är man så trött så är det inte alltid möjligt. Fick inga domningar i alla fall och det känns som det allra viktigast i alla fall. Men sen har jag känt mig ganska så stressad och det är mycket nytt på nya jobbet, nytt ställe och nya uppgifter. Och då är det ju ännu viktigare det här med andningen...och imorse på väg till tåget så började flimret igen. Jag hade ett viktigt möte för oss alla nya och våra handledare, slöt ögonen på tåget och synen var okej väl inne på centralen. Ingen huvudvärk och inga domningar. Men ganska så seg. Men dagen har flytit på bra i alla fall och jag var på kören och laddade om med lite ny energi. Så jag försöker vara medveten om att jag ska andas in och andas ut lugnt och djupt...Med hopp om att slippa migränen några veckor igen.

fredag 15 januari 2010

Andetag

Om jag stillar mig så kan jag höra dina andetag.
Tysta, jämna och långa.

Om jag stillar mig så kan jag känna dina andetag.
Djupa, stilla och trygga.

Om jag stillar mig så kan jag leva i mina andetag.
Här, nu och sen.

Där du andas

"Där du andas, där du älskar, där vill jag leva min stund på jorden..." sjunger Marie Fredriksson och just nu kan jag inte få nog av denna sång. Det är ju så viktigt det där med andningen. Inte bara att vi andas utan även hur vi andas.

Min andning har blivit förändrad sedan jag började äta min migränmedicin. Jag kan känna min andning nu på ett helt annat sätt. Den känns ända nere i magen och sitter inte bara och fladdrar i bröstet utan den har en botten, ett ursprung långt inne i mig. Och det är ju därifrån, ur det som är min bottenklang, som jag ska utgå ifrån. Och det är det som ska hjälpa till att bära mig och mitt liv!

onsdag 13 januari 2010

The great link

Efter att jag prästvigts i Storkyrkan i Gamla Stan i söndags fick jag ett halsband som min farmor hade haft när hon levde. Det är ett guldhalsband och när jag tittade på hur kedjans olika länkar sitter ihop med varandra och tillsammans bildar halsbandet kom jag att tänka på att den länk som jag har till min farmor är en del av de länkar som utgör mitt liv.

Andra länkar på mitt "livshalsband" är familj och vänner. Mitt halsband rymmer även mitt förflutna och mina förhoppningar och drömmar inför framtiden. En del länkar är extra fina och glänser mycket, andra behöver tvättas och putsas. Och det finns nog en och annan som jag faktiskt helst skulle vilja slippa. Men det går ju inte att ta bort dem, de sitter där då det är händelser jag varit med om och personer jag mött. De är en del av mitt liv och av mig. Kanske är det så att dessa länkar särskilt behöver vårdas så de inte sticker och gör ont.

Jag tänker att även om de livshalsband vi har är våra egna så får vi ibland, både för längre och kortare perioder länka ihop dem med varandras. Och fastän dessa band då kan bli väldigt långa så blir de ändå inte så svaga att de per automatik går sönder. Det betyder bara att avstånden mellan oss kan vara långa men det gör då ingenting eftersom vi på något vis ändå sitter ihop med varandra.

söndag 3 januari 2010

Att välja det näst bästa

Här om dagen låg jag i tvsoffan och hade det gott under en varm filt. När jag knäppte fram och tilbaka mellan kanalerna fastnade jag för "Törnfåglarna". Har både läst boken och sett tv-serien förut. Såg slutet i våras faktiskt. Det känns så tragiskt när Fader Ralph till slut erkänner sin kärlek för Maggie för att sedan dö i hennes armar. Så jag tänkte inte titta på det en gång till. Men det var ett mittenavsnitt och jag fastnade givetvis i det...Och visst var det lika tragiskt när nygifte Maggie blir lämnad ensam då hennes man Luke väljer att jobba hela tiden.

Och jag tänkte att nä, det kan ju aldrig bli bra att välja det näst bästa. Hon kunde inte få den hon älskade men valde att försöka leva sitt liv ändå med någon annan...men inte blev hon lyckligare för det. Men ensam vill man ju inte vara...kan inte någon annan duga då? Tveksamt...kanske hade hon varit lyckligare på egen hand. Inte nog med att bli bortvald en gång, hon blev ju bortvald en gång till och av den hon valt i andra hand.

Valde hon verkligen det näst bästa när hon valde Luke? Kanske det näst bästa hade varit att välja att vara själv? Hur klarar man i sådana fall av att välja det näst bästa om det är ensamheten? Men hur kan man vara nöjd med det som kommer i tredje hand?

Att få älska en annan människa är en ynnest. Det är nåd! Men om den kärleken inte är besvarad eller inte kan delas så känns den nog mest som en förbannelse. Att älska är svårt men livsnödvändigt. Och det är hoppet om kärleken som i alla fall bär mitt liv och mina drömmar.