fredag 29 januari 2010

Spegelreflektioner

Det har varit intensiva men också roliga, spännande och lärorika veckor. Nya arbetsuppgifter och ny arbetsplats. Många nya människor och många nya intryck. Det är givet att man är lite trött...men nu väntar några lediga dagar som jag tänker spendera med mina nära och kära. Jag ska bland annat hälsa på min kära systerdotter. Hon har väntat och längtat så efter mig nu i några veckor. Känslan är givetvis ömsesidig!

Jag hoppas att vi ska få möjligheten att läsa en saga tillsammans. Nämligen den om Snövit. Hon har tagit över en del sagoböcker som jag hade när jag själv var liten. Jag har ju hört och läst den om Snövit många gånger men känner att jag behöver bli lite uppdaterad. Hur var det nu med drottningen som var så belåten när hon tittade sig i spegeln och fick responsen att hon var den skönaste i hela landet?

I mitt predikoskrivande har jag några funderingar kring vad det är vi egentligen ser när vi ser oss i spegeln? Nästa helg när det är kyndelsmäss får vi i evangelitexten möta hur Symeon tar upp det lilla Jesusbarnet i sin famn. Och jag undrar så vad det är han ser när han tittar ner i det lilla barnets ansikte? Ser han sig själv? Ser han hur sitt ansikte reflekterts i barnets ögon? Vem eller vad är det som det lilla barnet ser när det blickar upp i Symeons ansikte? Ser Gud en del av sig själv där genom genom Jesu ögon?

När vi har möjligheten att se en annan människas ansikte vad är det egentligen som vi ser? Jag tror att en spegel inte bara reflekterar det yttre utseendet utan även något mer. Det där som vi även kan se när vi vågar möta våra medmänniskor ansikte mot ansikte.

torsdag 21 januari 2010

Mina andetag

Ja, hur var det nu med andningen? Inte så bra den här veckan...jag har haft två migränanfall och det känns inte så kul. Jag hade ledig dag i måndags och då var det dags, det var väntat efter den senaste intensiva tiden och även efter måndagens långa sovmorgon. Jag vet att jag mår bättre av att kliva upp tidigt på morgonen men är man så trött så är det inte alltid möjligt. Fick inga domningar i alla fall och det känns som det allra viktigast i alla fall. Men sen har jag känt mig ganska så stressad och det är mycket nytt på nya jobbet, nytt ställe och nya uppgifter. Och då är det ju ännu viktigare det här med andningen...och imorse på väg till tåget så började flimret igen. Jag hade ett viktigt möte för oss alla nya och våra handledare, slöt ögonen på tåget och synen var okej väl inne på centralen. Ingen huvudvärk och inga domningar. Men ganska så seg. Men dagen har flytit på bra i alla fall och jag var på kören och laddade om med lite ny energi. Så jag försöker vara medveten om att jag ska andas in och andas ut lugnt och djupt...Med hopp om att slippa migränen några veckor igen.

fredag 15 januari 2010

Andetag

Om jag stillar mig så kan jag höra dina andetag.
Tysta, jämna och långa.

Om jag stillar mig så kan jag känna dina andetag.
Djupa, stilla och trygga.

Om jag stillar mig så kan jag leva i mina andetag.
Här, nu och sen.

Där du andas

"Där du andas, där du älskar, där vill jag leva min stund på jorden..." sjunger Marie Fredriksson och just nu kan jag inte få nog av denna sång. Det är ju så viktigt det där med andningen. Inte bara att vi andas utan även hur vi andas.

Min andning har blivit förändrad sedan jag började äta min migränmedicin. Jag kan känna min andning nu på ett helt annat sätt. Den känns ända nere i magen och sitter inte bara och fladdrar i bröstet utan den har en botten, ett ursprung långt inne i mig. Och det är ju därifrån, ur det som är min bottenklang, som jag ska utgå ifrån. Och det är det som ska hjälpa till att bära mig och mitt liv!

onsdag 13 januari 2010

The great link

Efter att jag prästvigts i Storkyrkan i Gamla Stan i söndags fick jag ett halsband som min farmor hade haft när hon levde. Det är ett guldhalsband och när jag tittade på hur kedjans olika länkar sitter ihop med varandra och tillsammans bildar halsbandet kom jag att tänka på att den länk som jag har till min farmor är en del av de länkar som utgör mitt liv.

Andra länkar på mitt "livshalsband" är familj och vänner. Mitt halsband rymmer även mitt förflutna och mina förhoppningar och drömmar inför framtiden. En del länkar är extra fina och glänser mycket, andra behöver tvättas och putsas. Och det finns nog en och annan som jag faktiskt helst skulle vilja slippa. Men det går ju inte att ta bort dem, de sitter där då det är händelser jag varit med om och personer jag mött. De är en del av mitt liv och av mig. Kanske är det så att dessa länkar särskilt behöver vårdas så de inte sticker och gör ont.

Jag tänker att även om de livshalsband vi har är våra egna så får vi ibland, både för längre och kortare perioder länka ihop dem med varandras. Och fastän dessa band då kan bli väldigt långa så blir de ändå inte så svaga att de per automatik går sönder. Det betyder bara att avstånden mellan oss kan vara långa men det gör då ingenting eftersom vi på något vis ändå sitter ihop med varandra.

söndag 3 januari 2010

Att välja det näst bästa

Här om dagen låg jag i tvsoffan och hade det gott under en varm filt. När jag knäppte fram och tilbaka mellan kanalerna fastnade jag för "Törnfåglarna". Har både läst boken och sett tv-serien förut. Såg slutet i våras faktiskt. Det känns så tragiskt när Fader Ralph till slut erkänner sin kärlek för Maggie för att sedan dö i hennes armar. Så jag tänkte inte titta på det en gång till. Men det var ett mittenavsnitt och jag fastnade givetvis i det...Och visst var det lika tragiskt när nygifte Maggie blir lämnad ensam då hennes man Luke väljer att jobba hela tiden.

Och jag tänkte att nä, det kan ju aldrig bli bra att välja det näst bästa. Hon kunde inte få den hon älskade men valde att försöka leva sitt liv ändå med någon annan...men inte blev hon lyckligare för det. Men ensam vill man ju inte vara...kan inte någon annan duga då? Tveksamt...kanske hade hon varit lyckligare på egen hand. Inte nog med att bli bortvald en gång, hon blev ju bortvald en gång till och av den hon valt i andra hand.

Valde hon verkligen det näst bästa när hon valde Luke? Kanske det näst bästa hade varit att välja att vara själv? Hur klarar man i sådana fall av att välja det näst bästa om det är ensamheten? Men hur kan man vara nöjd med det som kommer i tredje hand?

Att få älska en annan människa är en ynnest. Det är nåd! Men om den kärleken inte är besvarad eller inte kan delas så känns den nog mest som en förbannelse. Att älska är svårt men livsnödvändigt. Och det är hoppet om kärleken som i alla fall bär mitt liv och mina drömmar.