söndag 28 februari 2010

Under kyrkans välvda tak

Här om dagen var jag med och höll ihop den "stilla stunden" i kyrkan. Efter inledande presentationsrunda där vi presenterade oss med vad det är vi behöver just nu tog en avslappningsövning vid. Och sedan gick vi ut i kyrkorummet och in i tystnaden. Var och en till sin egen tystnad.

I mitt huvud blir det ju aldrig tyst. Tankarna far fram och tillbaka och kopplas ihop i ett ständigt pågående brus. I detta brus så lade jag mig i alla fall ner i en av kyrkbänkarna och blickade upp mot det välvda taket. Och jag såg att de vitkalkade väggarna var ganska så sotade av stearinljusens lågor. Det vitkalkade taket som i en mjuk båge slöt sig över mig långt där uppe hade många sprickor. Inte själva taket då utan kalket. En del var långa och syntes väl så jag kunde följa deras färd där uppe i taket. Andra hade inte riktigt spruckigt upp än, men de syntes ändå.

Jag tänkte att det här kyrkorummet, med sina väggar och sitt välvda tak har härbergerat människors längtan, glädje och sorg under många århundranden. Snart i ett årtusenden. Min längtan efter att bli sedd och älskad som den jag är steg uppåt mot det välvda taket och på något vis strömmade den tillbaka ner i mig. Vi bär vår längtan med oss i allt det vi gör och i allt det vi är. Och det är nog så det ska vara. För det är ju i mötet med mig själv och med andra människor som jag kan få respons på min längtan.

Den stilla stunden avslutades långt senare med att vi alla som varit där i vår egen tystnad samlades i en ring runt ljusbäraren. Där tände vi ljus för varandra. "Jag tänder ljus för dig" sade jag till kvinnan på min vänstra sida och så spred sig ljuslågan runt i cirkeln tills kvinnan på min högra sida tände sitt ljus och sa till mig "Jag tänder ljus för dig".

Ut från kyrkans välvda tak gick vi sedan åt skilda håll. I längtan, i stillhet och i ljus.

onsdag 17 februari 2010

Var rädd om din längtan

Kan en längtan ta slut? Om så, vad är det som händer sen då?

"Var rädd om dina drömmar, det är de som bär ditt liv" är en strof som jag nu flera gånger har uppmärksammat. Och jag tänker att det här med drömmar och längtan, det hör liksom ihop! Så, var rädd om din längtan, det är den som bär ditt liv...

Men vad händer om man slutar att längta? Jag har en särskilt längtan som jag börjar bli trött på. Den har blivit jobbig då det är en längtan som inte just nu får ny energi. Det är en svältfödd längtan som mest bara är jobbig. Ibland blossar min längtan upp men den falnar snabbt då den inte får någon respons. Och jag börjar undra om det kanske är bättre att släppa den fri, släppa den så den inte längre är en del av mig. Men vem är jag då?

Att längta kan vara så underbart. Att längta kan vara så fruktansvärt. Att längta kan vara svårt. Men jag längtar ändå...jag längtar ännu...