måndag 22 mars 2010

I mitt hjärtas bo

Långt, långt där inne i mitt hjärtas bo, så långt in att sammeten färgats mörkt, mörkt röd av tiden finns minnet av dig kvar.

Där finns det rester kvar av den eld som en gång flammade. När livets vind letar sig in dit allra längst in så kan askan börja glöda. Och jag kan då drabbas av ögonblick när jag känner att jag fortfarande älskar dig. Ögonblick då jag önskar att du någonsin älskat mig. Ögonblick då jag förnimmer en annan tid och ett annat liv.

Men lika fort som askan börjat glöda så drar vinden sig tillbaka och då finns det bara förkolnade rester kvar. Av något som aldrig var. Av något som aldrig blir. Av något som kunde ha varit vi.

Långt, lång där inne i mitt hjärtas bo, så långt in att sammeten färgats mörkt, mörkt röd av tiden finns minnet av dig kvar.

söndag 21 mars 2010

Under himlen som sträcker ut sig mot evigheten

Här om dagen fick jag den stora förmånen att leda vigselgudstjänst mellan två älskande människor. De har varit tillsammans i snart 10 år och vigseln var en liten tillställning. Närmaste familjen och vännerna var egentligen samlade till födelsedagsfest och visste inte att de också skulle bevittna hur dessa två människor i ömsesidighet uttalade sina äktenskapslöften inför varandra.

Glädjen visste inga gränser när det uppdagades vad som skulle ske och jag och brudparet samlades framför vardagsrumsfönstret som härbergerade bilden av himlen som sträckte ut sig mot evigheten.Och fastän de varit ett par så länge så visade sig stunden var viktig och alldeles särskild. De var själva förvånade av hur rörda de var över att få uttala löftena där inför varandra.

Och jag tänker att det är speciellt att få stå sådär inför familj och vänner. Var än det är, sådär i hemmet, ute i naturen eller under kyrkans välvda tak. De löftena som de där och då uttalade inför varandra det var ju egentligen inget som de inte redan lovat varandra genom det förhållande som de haft i så många år. Men det är speciellt och det är viktigt att få stå där inför varandra och säga det högt. Och att jag sedan fick be för dem och välsigna dem och deras fortsatta förhållande det var också något viktigt och speciellt.

Aposteln Paulus skriver i 1 Kor 13:13 "Men nu består tro, hopp och kärlek. Dessa tre och störst av dem är kärleken". Och visst är det så - störst är kärleken!