söndag 21 mars 2010

Under himlen som sträcker ut sig mot evigheten

Här om dagen fick jag den stora förmånen att leda vigselgudstjänst mellan två älskande människor. De har varit tillsammans i snart 10 år och vigseln var en liten tillställning. Närmaste familjen och vännerna var egentligen samlade till födelsedagsfest och visste inte att de också skulle bevittna hur dessa två människor i ömsesidighet uttalade sina äktenskapslöften inför varandra.

Glädjen visste inga gränser när det uppdagades vad som skulle ske och jag och brudparet samlades framför vardagsrumsfönstret som härbergerade bilden av himlen som sträckte ut sig mot evigheten.Och fastän de varit ett par så länge så visade sig stunden var viktig och alldeles särskild. De var själva förvånade av hur rörda de var över att få uttala löftena där inför varandra.

Och jag tänker att det är speciellt att få stå sådär inför familj och vänner. Var än det är, sådär i hemmet, ute i naturen eller under kyrkans välvda tak. De löftena som de där och då uttalade inför varandra det var ju egentligen inget som de inte redan lovat varandra genom det förhållande som de haft i så många år. Men det är speciellt och det är viktigt att få stå där inför varandra och säga det högt. Och att jag sedan fick be för dem och välsigna dem och deras fortsatta förhållande det var också något viktigt och speciellt.

Aposteln Paulus skriver i 1 Kor 13:13 "Men nu består tro, hopp och kärlek. Dessa tre och störst av dem är kärleken". Och visst är det så - störst är kärleken!

2 kommentarer:

  1. Bara av att läsa detta blir man ju rörd. Fattar inte hur du kunde låta bli att börja gråta! :-)

    SvaraRadera
  2. Jag hade förberett mig och gråtit lite innan :-)

    SvaraRadera