torsdag 27 maj 2010

Att hitta hem

Nu har jag hittat hem. Till det stället där jag är mig själv...helt och fullt. Jag har aldrig riktigt kunna relatera till mitt förnamn. Jag har aldrig riktigt vetat vem hon är, den där tjejen med hela sitt förnamn. Men nu vet jag vem hon är, det är ju jag! Och det är inte för intet som jag heter som jag heter. Jag accepterar det och ser med glädje fram emot att få stå där under något av alla våra välvda kyrktak...och där låta den kraft som omsluter oss alla tala om sin kärlek genom mig. Jag har äntligen hittat hem.

torsdag 13 maj 2010

Där vindrna möts

Så många år var du en del av mitt liv, så många år var du en alldeles särskild del av min vår. Alltid när våren knoppades och vinden blev ljum och solen värmde så skönt så fylldes jag av en längtan. En längtan efter dig. Och än kan jag förnimma dig, än kan jag känna din närvaro, din närhet, svagt, svagt som ett fjärran minne.

Och det är länge sen nu som du kom till mig om våren. En annan tid och ett annat liv då fanns du så nära mig. Så nära mitt hjärta. Min kärlek till dig, den finns nog kvar någonstans här djupt inuti mig. Men det är så sällan som jag känner den numera. Visst kan jag sakna den ibland, den där känslan av liv som alltid fyllde mig när våren kom.



Bortom husen, bilarna och avgaserna
ligger kullarna inbäddade i dalens grönska.
Jag lyfter blicken och ser ut
över de vajande fälten och bort till ån
som slingrar sig likt ett silverband
genom den gröna vegetationen.
Första gången jag såg dig var bland dessa kullar.
Den ljumma vårsolen smeker min kind där jag står bland träden
och för ett ögonblick blir vattnet dina ögon,
fälten din mun och vinden dina händer.
Det är här vindarna möts och där tiden står still.

söndag 9 maj 2010

När orden inte behövs

Ibland behöver vi få sätta ord på våra liv. För att göra livet gripbart och hanterbart. För att vi ska kunna hantera det. Orden kan hjälpa oss att få perspektiv och sammanhang. Och orden kan även hjälpa oss att förstå vad det är vi känner och behöver.

Men ibland behöver vi få släppa på alla våra ord. När vi bara behöver få vara och vila i det som är...det som är just här och nu. Det är då som vi ÄR istället för att göra en massa olika saker hela tiden.

Kanske är det då som man lever närmast livet självt. När man lever genom att vara. När man lever genom sina andetag och sina hjärtslag. Utan en massa måsten. Utan att göra och istället vara den man är!