torsdag 13 maj 2010

Där vindrna möts

Så många år var du en del av mitt liv, så många år var du en alldeles särskild del av min vår. Alltid när våren knoppades och vinden blev ljum och solen värmde så skönt så fylldes jag av en längtan. En längtan efter dig. Och än kan jag förnimma dig, än kan jag känna din närvaro, din närhet, svagt, svagt som ett fjärran minne.

Och det är länge sen nu som du kom till mig om våren. En annan tid och ett annat liv då fanns du så nära mig. Så nära mitt hjärta. Min kärlek till dig, den finns nog kvar någonstans här djupt inuti mig. Men det är så sällan som jag känner den numera. Visst kan jag sakna den ibland, den där känslan av liv som alltid fyllde mig när våren kom.



Bortom husen, bilarna och avgaserna
ligger kullarna inbäddade i dalens grönska.
Jag lyfter blicken och ser ut
över de vajande fälten och bort till ån
som slingrar sig likt ett silverband
genom den gröna vegetationen.
Första gången jag såg dig var bland dessa kullar.
Den ljumma vårsolen smeker min kind där jag står bland träden
och för ett ögonblick blir vattnet dina ögon,
fälten din mun och vinden dina händer.
Det är här vindarna möts och där tiden står still.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar