lördag 10 juli 2010

Att leva i sin väntan

Häromdagen såg jag Lasse Hallströms filmatisering av hunden Hachis trogna väntan utanför tågstationen på sin avlidna husse. Jag blev väldigt berörd av filmen som är baserad på en sann historia som utspelade sig i Japan på 1920 - 30-talen.

I filmen väntar hunden troget hela kvällarna på tågstationen under 10 års tid på sin husse. Hunden väljer att inte leva tillsammans med husses dotters familj utan sover i skydd under en parkerad tågvagn. Han får mat och kärlek av människorna i det lilla samhället. Och troget väntar han år efter år på sin husses hemkomst.

Bilden som filmen ger av hundens dödsögonblick, där han väntat nästan hela livet utanför stationen, är en så fin bild av hur jag tänker mig friden som döden innebär. Gammal och sliten lägger sig hunden på sin plats och när han sluter ögonen ser han minnesbilder av sig själv tillsammans med sin husse. Och där ut ur tågstationen kommer så äntligen husse och de möts i en härlig och livfull omfamning.

Och jag kan inte låta bli att fundera kring hur lätt vi ibland har för att försaka både nuet och framtiden för något som en gång var så viktigt för oss. Vilka är de tågvagnar vi söker skydd under? Vilka är de stationer som vi väntar utanför?

Det förflutna är en så viktig del av våra liv. Det vi tidigare varit med om har varit med och format oss till de personer som vi är. Men våra liv pågår här och nu. Det har sina rötter i gårdagen och det sträcker sig mot morgondagen. Det är här och nu som vi lever!

"Jag överlåter det förflutna åt Guds barmhärtighet, nuet åt Guds kärlek och framtiden åt Guds beskydd. Amen"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar