tisdag 24 augusti 2010

Livets vind vid havet


Äntligen har jag åter varit vid havet. Där har jag fått känna den livsgivande vinden blåsa inte bara omkring mig utan även inuti mig. Det var regnigt och kallt men väldigt uppfriskande! Så fantastiskt härligt!
En annan dag vid havet var det alldeles vindstilla. Det var som att tiden stod stilla där längst ute på halvön. Det var så underbart att se ut över havet det vida och andas in tidens jämna hjärtslag. Så underbart skönt!

Min plats på jorden

Fastän det är tio år sedan så minns jag den här speciella stunden än...det var när jag hittade hem. Det var ca fem år sedan jag varit Au-pair och äntligen känt mig hemma i en familj. En hel familj...det var något som jag hade saknat så länge. Den här hela familjen den hade bestått av ett föräldrapar som fortfarande varit tillsammans. Och jag hade nu varit och hälsat på dem igen och det hade varit med stor sorg som jag året innan hade nåtts av beskedet att de skulle skilja sig.

Nu var jag på väg hemåt igen efter min semesterresa och när pappan skjutsade mig till tåget så sade han att han såg mig som en av sina egna döttrar och att det alltid fanns en plats för mig hos dem. Och när jag sedan satte mig på tåget så reste jag inte själv...med mig hade jag mig själv som sjuåring som genomlidit mina egna föräldrars skilsmässa. Och där och då förstod jag för första gången att jag hade en familj hemmavid. Med extra föräldrar och extra syskon...allt det där som idag är en stor nåd och som jag förstår är mycket unikt!

Att hitta sin plats på jorden är så viktigt. Det är ett hemma som vi ständigt behöver återkomma till för att fylla på vår energi inför fortsättningen. Ett hemma där vi kan känna oss fria att vara de vi är. Ett hemma där livet har sin utgångspunkt!

"Har du orden och du följer dem
till din plats på jorden
då har du kommit hem"

Nytt liv ur det gamla

En gång för några år sedan hörde jag det berättas om hur pärlor blir till. Enligt den här berättelsen så är det så att den fina och högt uppskattade pärlan som växer inuti musslan är ett resultat av angrepp av något som är främmande.

När smuts av någon form kommer in i skalet så skyddar sig musslan från det främmande föremålet som skaver och gör ont genom att det bildas en skyddande hinna runt det och det är det som sedan blir till själva pärlemorpärlan!

Det här kommer jag att tänka på ibland...och jag tycker att det är en fin bild av vad som även kan hända oss i de liv som vi lever. När vi tvingas ta emot det som är främmande eller det som gör ont så är det inte bara negativt. Även om vi till en början också kappslar in det som skaver så kommer vi så småningom upptäcka att det inte längre skaver. Och utifrån det så kan våra liv bli berikade. Vi har gjort nya erfarenheter. Erfarenheter som vi bär med oss i våra fortsatta liv. Och det kan hjälpa oss att se andra perspektiv och vi kan bli visare och modigare i våra möten med varandra. Och det gör att våra liv alltmer kan skimra likt pärlemor.

fredag 13 augusti 2010

Idag - för evigt













Förra helgen var jag med om en härlig feststund. Nere vid Oresjöns strand, nästan mitt emot Ore kyrka, så blev lilltjejen äntligen döpt och mamman och pappan blev vigda!

Jag säger äntligen eftersom det på grund av magsjuka fick lov att bli uppskjutet något. Det blev söndag förmiddag istället för lördag eftermiddag. Lilltjejen var så fin med sin krans i håret och pappan var så fin i sin kritstrecksrandiga kostym och mamman var vacker i sin tunna korta sommarklänning. När vi väl kom fram till stranden åkte gummistövlarna av och hon stod där barfota i vattenbrynet.

Gästerna var lite spaka...det berodde nog inte så mycket på magsjukan utan på överraskningen att det efter dopet förkunnades att vi skulle fortsätta att fira familjen genom att fira vigsel!

Brudparet har varit tillsammans i drygt 16 år och övriga familjen (särskilt brudens mamma som för övrigt även är min moster) har väntat och längtat att få gå på bröllop. Det blev kanske inte precis som just hon hade tänkt sig, men det blev ett bröllop som verkligen var brudparets. Vattnet låg som en blank spegel över sjön, den vitkalkade 1800-tals kyrkan skymtade på andra sidan sjön och det var som om tiden stod stilla där för ett ögonblick. De uttalade sina löften, bruden fick sin vigselring och jag fick be och välsigna deras fortsatta liv tillsammans.

Senare, när vi satt oss till bords på dopfikat som var uppdukat på ett provisoriskt långbord inne i deras hus som de bygger i närheten av stranden så fick jag se inskriptionen i vigselringen. Det stod inget datum i den...det stod inte datumet för dagen innan som var den dag som allt varit bokat till...det stod istället "Idag - för evigt".

Vi firar våra bröllopsdagar en gång om året, på årsdagen av våra bröllop, men egentligen har vi ju våra bröllopsdagar varje dag. Varje dag som vi på något sätt gemensamt får vakna upp och forstätta att dela livet tillsammans med den som vi en gång sagt ja till. Varje dag som vi i ömsesidig kärlek, respekt och förlåtelse får leva tillsammans är en bröllopsdag.

Jag önskar brudparet och deras familj all lycka på deras fortsatta livsväg. All lycka idag och för evigt!