söndag 7 november 2010

Allhelgonahelgens ljus

Allhelgonahelgen går mot sitt slut och det är oändligt många ljuslågor som har tänts på kyrkogårdar, i minneslundar, i kyrkor och i hemmen runt om vårt land.

Den här helgen har vi fått alldeles särskild tid avsatt för att minnas de av våra nära och kära som vi saknar och sörjer. Men de ljus som vi tänder de får också rymma våra drömmar, våra förväntningar och vår framtidstro.

För vi får tro att det finns något mer, att det bortom vår tids- och rumsuppfattning finns något...att det finns någon som tar emot oss i evigheten. Och att det där är frid!

När min farmor dog för några år sedan så kände jag så starkt att hennes himmel den kunde inte vara något annat än hennes gård där hon föddes och levde hela sitt liv på. Under sin sjukdomstid när hon inte längre kunde få bo kvar hemma så längtade hon hela tiden dit. Och jag tror att den himmel som hon mötte den gav henne samma frid och samma känsla som den hon haft inför sitt hem.

Så när vi blir mottagna i evigheten så tror jag att vi blir det på precis det sätt som vi behöver. Det kan vara att vi får mötas igen och det kan vara att vi får stå inför en särskild plats som betytt så mycket för oss. Och det kan vara så mycket annat också...men jag tror det är det som gör att vi kan känna vila och frid!

När livet öppnar sig

"Det finns ögon man aldrig glömmer...det finns beröring som stannar kvar...det finns möten som man gömmer på...och värme som man spar..."

Så sjunger den gotländska vissångerskan Susanne Alfvengren i en av sina sånger. Och jag tänker att den här texten den handlar om sådana där alldeles särskilda ögonblick nrä det känns som att livet går ihop...det kanske inte nödvändigtvis blir lättare...men det blir klarare på något vis...och vi kan ana att det finns något mer än bara det som vi kan se och ta på.

Jag tror att vi alla bär med oss något eller några sådana här ögonblick...var och hur vi har upplevt dem har nog varit väldigt olika...men kanske har de ändå det gemensamma att vi på något sätt har upplevt dem tillsammans med andra människor...

De människorna kan vi se som våra medvandrare...de som vi på något vis delar vår längtan med, våra drömmar och förhoppningar med. Det är nog allra mest våra nära och kära men det kan också vara någon människa som vi läser om, någon som vi hör det berättas om eller den där främlingen som vi delar ett ögonblick av livet med ute på gatan eller i kassakön på mataffären.

Jag tänker att det faktiskt är himlen som lyser igenom där i mötet mellan oss människor. Vi är som fönster där vi kan få se en skymt av himlen, där himmelsljuset kan lysa igenom.