måndag 27 december 2010

Miraklet i Lourdes

Här om veckan såg jag filmen "Miraklet i Lourdes" som handlar om en förlamad kvinna som återfår sin rörlighet i och med ett besök i vallfartsorten Lourdes i Frankrike. På 1800-talet sågs uppenbarelser av Jungfru Maria i en grotta varpå det sprang fram en källa med helande vatten.

Den starkaste scenen i filmen tycker jag är när den förlamade kvinnan vid ett besök i grottan kan röra vid den skrovliga stenväggen. Hennes hand som tidigare bara legat i hennes knä kan på något sätt röra vid väggen. Det är inte något som någon annan ser men det är något som förändras i kvinnans blick i och med det här. Sen en natt kliver hon upp ur sin säng och klär på sig. Den som hon delar rum med hittar henne ståendes i badrummet borstandes sitt hår!

Jag är dock inte så säker på att det är det här som är miraklet, att kvinnan kan röra sig och gå. Det är inte heller helt säkert om detta var bestående. För i slutscenen kan man tolka det så att hon sätter sig i rullstolen igen. Det är efter en festmiddag när hon blivit utsedd till årets pilgrim där hon även dansat...och jag tror att det även var där som hon kysstes med en man som hon tittat på lite intresserat på under hela filmen. Och jag tänker att det är det här som är miraklet...det är det här som är livet...att hon känner att hon lever. Hennes ansiktsuttryck när hon så sätter sig i rullstolen igen säger att hon och livet är överens. Och jag tror inte det primärt har att göra med hennes förmåga att röra sig.

Jag har faktiskt självt varit med om något liknande. Efter att ha kämpat med min migrän fick jag så äntligen förebyggande behandling och anfallen blev färre till antalet. Men jag domnade ändå bort vid anfallen. Men efter ett halvår med medicinen fick jag lov att ge upp den för det funkade inte på grund av biverkningarna.

På försommaren var jag i Taizé, en klosterkommunitet i Frankrike. Sommardagen var hemskt het och jag mådde så dåligt och så kom migränen. Jag lade mig för att vila en stund i tältet och sedan efter kvällsgudstjänsten gick jag fram mycket ledsen till en av bröderna för att få enskild förbön. Och han bad att jag skulle slippa vara så ledsen över mina migränanfall....timmarna gick och blev till dagar sin blev till veckor och även till månader och jag fick inte tillbaka min migrän.

När jag frampå höstkanten räknade efter när jag sist hade migrän så kom jag ihåg förbönen...det kändes tryggt, men jag ville inte berätta för någon, för vad skulle det betyda när migränen kom igen? Men så har jag lite motvilligt berättat för några om stunden i Taizé och migränen som jag inte haft sedan dess. Och så fick jag för några veckor sedan ett tillfälle då jag kände att här skulle jag dela med mig av det...för att dela hopp och mod...och det kändes bra efteråt...och så fick jag migrän igen.

Förbönen i Taizé handlade inte om att ändra förutsättningarna för mitt liv. Den handlade om att kunna handskas med det som jag är. Om jag inte blir så ledsen och dränerad på energi vid migränen så blir den lättare att handskas med. Precis som i filmen om "Miraklet i Lourdes" så tänker jag att miraklet även för min del handlar om att jag och mitt liv kan vara än mer överens! Och utifrån det så får jag ta en dag i taget. Och jag tackar Gud för varje dag utan migrän!

onsdag 22 december 2010

Vem är Josef?

Ett inte alltför ovanligt julkortsmotiv är någon form av målad bild på en man som leder en åsna som det sitter en höggravid kvinna på. Det är en bild av Josef och Maria som är på väg till Betlehem för att skattskriva sig. Maria väntar sitt första barn...jo, "sitt" och inte "deras". För det är inte Josef som är det lilla barnets pappa. Det är det Gud som är.

Vem är egentligen den där Josef? Den där äldre mannen som Maria är trolovad med...undrar vad han tänkte när hon berättade om ängelns besök...inte blev han särskilt glad inte! Matteusevangeliet berättar att Josef tänkte skilja sig från Maria. Det var ju så skamfyllt att få ett utomäktenskapligt barn och det var ju inte ens hans. Så han tänkte skilja sig från henne...i tysthet för att varken hon eller han skulle behöva stå där med skammen.

Men så får även Josef besök av en ängel som säger till honom "Var inte rädd". För det har hänt så som Maria sagt och Josef ska ge det lilla barnet namnet Jesus. Det här måste ha varit väldigt övertygande för Josef kommer så att stå troget vid Marias sida.

Och efter den långa och mödosamma resan på ungefär fyra dagars vandring från Nasaret till Betlehem så föds det lilla barnet i all enkelhet i ett utrymme som de delar med boskapsdjuren. Den bild som evangelietexterna målar upp av händelserna det är faktisk att det är Josef som förlöser det lilla Jesusbarnet. Det finns ingenting beskrivet av barnmorskor, sjukhussalar eller doktorer så som vi är vana att det finns till hands när tiden är inne.

Utan det är rakt in i Josefs famn som Gud självt genom ett litet och värnlöst barn kommer till världen. Det är nog där ansikte mot ansikte med Josef som de första barnaskriken hörs. Och så får Maria ta emot sitt barn och lägga det till sitt bröst...

Vad är det för tankar som snurrar där i Josefs huvud? Vad är det han har sett när han skådat ner i det lilla barnansiktet? Han måste nog ha undrat om det är jordens dolda skatt som han fått skydda denna natt...om det är själva himlen som han gungat i sin famn...

Vem är Josef?

Josef är alla de extrapappor...och även extramammor som delar sina hjärtan och sina liv med de barn som inte är deras egna...biologiskt sett. Josef är alla de människor som delar sina hjärtan och sina liv med den, ung eller gammal, som behöver extra omsorg och kärlek.

Josef är du och jag när vi öppnar våra hjärtan för varandra!

GOD JUL!