måndag 27 december 2010

Miraklet i Lourdes

Här om veckan såg jag filmen "Miraklet i Lourdes" som handlar om en förlamad kvinna som återfår sin rörlighet i och med ett besök i vallfartsorten Lourdes i Frankrike. På 1800-talet sågs uppenbarelser av Jungfru Maria i en grotta varpå det sprang fram en källa med helande vatten.

Den starkaste scenen i filmen tycker jag är när den förlamade kvinnan vid ett besök i grottan kan röra vid den skrovliga stenväggen. Hennes hand som tidigare bara legat i hennes knä kan på något sätt röra vid väggen. Det är inte något som någon annan ser men det är något som förändras i kvinnans blick i och med det här. Sen en natt kliver hon upp ur sin säng och klär på sig. Den som hon delar rum med hittar henne ståendes i badrummet borstandes sitt hår!

Jag är dock inte så säker på att det är det här som är miraklet, att kvinnan kan röra sig och gå. Det är inte heller helt säkert om detta var bestående. För i slutscenen kan man tolka det så att hon sätter sig i rullstolen igen. Det är efter en festmiddag när hon blivit utsedd till årets pilgrim där hon även dansat...och jag tror att det även var där som hon kysstes med en man som hon tittat på lite intresserat på under hela filmen. Och jag tänker att det är det här som är miraklet...det är det här som är livet...att hon känner att hon lever. Hennes ansiktsuttryck när hon så sätter sig i rullstolen igen säger att hon och livet är överens. Och jag tror inte det primärt har att göra med hennes förmåga att röra sig.

Jag har faktiskt självt varit med om något liknande. Efter att ha kämpat med min migrän fick jag så äntligen förebyggande behandling och anfallen blev färre till antalet. Men jag domnade ändå bort vid anfallen. Men efter ett halvår med medicinen fick jag lov att ge upp den för det funkade inte på grund av biverkningarna.

På försommaren var jag i Taizé, en klosterkommunitet i Frankrike. Sommardagen var hemskt het och jag mådde så dåligt och så kom migränen. Jag lade mig för att vila en stund i tältet och sedan efter kvällsgudstjänsten gick jag fram mycket ledsen till en av bröderna för att få enskild förbön. Och han bad att jag skulle slippa vara så ledsen över mina migränanfall....timmarna gick och blev till dagar sin blev till veckor och även till månader och jag fick inte tillbaka min migrän.

När jag frampå höstkanten räknade efter när jag sist hade migrän så kom jag ihåg förbönen...det kändes tryggt, men jag ville inte berätta för någon, för vad skulle det betyda när migränen kom igen? Men så har jag lite motvilligt berättat för några om stunden i Taizé och migränen som jag inte haft sedan dess. Och så fick jag för några veckor sedan ett tillfälle då jag kände att här skulle jag dela med mig av det...för att dela hopp och mod...och det kändes bra efteråt...och så fick jag migrän igen.

Förbönen i Taizé handlade inte om att ändra förutsättningarna för mitt liv. Den handlade om att kunna handskas med det som jag är. Om jag inte blir så ledsen och dränerad på energi vid migränen så blir den lättare att handskas med. Precis som i filmen om "Miraklet i Lourdes" så tänker jag att miraklet även för min del handlar om att jag och mitt liv kan vara än mer överens! Och utifrån det så får jag ta en dag i taget. Och jag tackar Gud för varje dag utan migrän!

1 kommentar:

  1. Åh vad du är klok, och vad jag är glad som känner dig! Jag tycker det finaste var att han inte bad om att du skulle bli av med migränen utan att du skulle slippa vara så ledsen och spänd efteråt och av det! Kram!

    SvaraRadera