tisdag 27 december 2011

Ett migränfritt år

Här om veckan firade jag ett helt år utan migrän! Det är ju helt fantastiskt! Det som har gjort att jag klarat mig migränfri är betablockeraren som blockerar stresshormonet. När jag inte hela tiden känner mig stressad så blir jag inte uppstressad av att vara stressad... Nu är det ju dock så att jag inte kan äta min medicin regelbundet eftersom jag får biverkningar som försvårar min vardag. Men jag kan äta den någon vecka här och där och det hjälper till att bryta stresspeaken om jag är stressad.

Piller i all ära, jag är verkligen glad att jag fått tillgång till dessa piller och jag måste höra av mig till neurologen igen för att få ett nytt recept, de jag har hemma hinner bli gamla innan jag kan äta upp dem. Men jag har även annan "medicin" som jag tror har varit minst lika viktigt. När jag fick kontakt med min behandlande neurolog så fick jag lov att fylla i en hemsk "attack-kalender". Varje dag jag fick migrän skulle jag kryssa i den och skriva upp nummer för de olika symptomen. Urk, blir ju helt fel fokus. Jag har alltid hållit noga reda på mina migrändagar och fokuserat på de ca 60 dagarna per år jag haft migrän. 60 dagar på ett år är mycket migrän...men det är ju inte i närheten av att ha migrän varje dag. Så fokus blir ju helt fel, jag borde ju istället vara glad åt ca 300 migränfria dagar än ledsen över 60 dagar med migrän. Så medan jag kände mig tvungen att fylla i denna "attack-kalender" så gjorde jag en egen månadskalender där jag kryssade alla "bra-dagar", dvs alla dagar utan migrän. Och då fick jag rätt fokus! Istället för att vara ledsen över migrändagarna så är jag nu glad över mina migränfria dagar!

Och den förbön jag fick i Taizé bär jag också med mig. Jag har haft ett anfall sedan den bönen för 18 månader sedan. Och jag bär med mig broderns bön om att jag skulle hitta styrka att klara av anfallen och inte bli så ledsen.

Migränen är den del av mig och mitt liv. Men det är inte bara den som är mitt liv. Främst är mitt liv bra-dagar utan migrän. Förhoppningsvis kommer jag alltid ha flest sådana dagar!

Inför det nya året bär jag med mig hopp och tro inför alla mina bra-dagar!

tisdag 13 december 2011

Jag och mitt liv

Jag är som jag är och det liv som jag lever är mitt liv!
Men det är många som har åsikter om mig och mitt liv och som vill att jag ska vara något annat, för det passar bättre in med deras drömmar och önskemål. Idag är jag ledsen för att helt ologiska och orimliga krav ställs på mig - känner ni inte mig???
Varför vägras jag rättigheten att tas på allvar och att lyssnas på. Varför är inte mina drömmar och förhoppningar något värda när ni ställer dem jämte era? Varför kan ni inte acceptera mig för det som jag är?
Visst finns det saker som jag behöver jobba på och viss förändring på ytan är möjlig. Men så finns det andra saker som inte går att ändra, det där som jag är på djupet, det som jag alltid har varit och som har format mitt liv.
Först blev jag ledsen för era krav, men sedan blev jag ännu mer ledsen över att ni inte alls verkar känna mig.
Att jag är till besvikelse för er det kan inte hjälpas för jag kan inte bara vara er till lags för då skulle jag bli till besvikelse för mig själv.
Jag hoppas att när er besvikelse har lagt sig så kommer ni att kunna se mig för den jag är - den som jag alltid har varit.
Innan natten nu kommer vill jag tacka för allt det jag är; för mina drömmar och förhoppningar, för all min energi och för alla mina besvikelser. Jag vill tacka för allt det som är. Tack för att det känns tillräckligt. Och för allt det andra som aldrig blir av så lämnar jag det i Dina händer Gud. Det får du råda över, det är inte mitt att älta eller gråta över. Tack Gud för att du har skapat mig till just mig. Hjälp mig att aldrig överge det. Amen

söndag 27 november 2011

Ett nådens år

Idag när vi firar första advent så är det också kyrkoårets första nya söndag! Temat för första advent är "Ett nådens år". Om och om igen får vi börja det nya året i hopp och tro om det goda. Vad vi än har varit med om och vad vi än har gjort så får vi nåden att om och om igen börja om på nytt!

Den Jesus som vi möter i dagens evangelietext det är den vuxna Jesus som gör sitt intåg i Jerusalem inför påsken. I advent så väntar vi ju på det lilla och nyfödda Jesusbarnet, men texten är densamma som på palmsöndagen. Hur kommer det sig?

En tanke kan vara att den här texten får omsluta kyrkoårets fastetider - nu börjar adventsfastan och det görs med intåget i Jerusalem. Sen när påskfastan går mot sitt slut så möter vi samma text igen. Fastetid är ju tid för att stilla sig och för eftertanke. Kanske är det för att ge oss hopp i fastan, att Gud också finns där. Att Jesus går med oss, genom sitt intåg till Jerusalem, så vandrar Jesus med oss i vår fasta.


En annan tanke kan vara att då evangelierna rymmer så många olika bilder av Jesus så får intåget vara en stor och gemensam bild. En tydlig bild av att Gud kommer till oss som en av oss, men samtidigt som vår räddare och befriare.


"Hosianna Davids son, välsignad vare han, välsignad Davids son, som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden, hosianna, hosianna. Välsignad Davids son, som kommer i Herrens namn"

söndag 20 november 2011

Domsöndagstid

I söndags var det Domsöndagen, den sista söndagen på det gamla kyrkoåret. Den påminner oss om att den tid som vi lever i nu en gång ska ta slut. Och att det ska komma en annan tid, en ny tid där Guds rike alltigenom ska råda.

När vi tänker på domen är det så lätt att associera den med straff. Men dom och straff hör inte automatiskt ihop, straff är inte det som automatiskt kommer efter en dom. En domstols uppgift är ju tex primärt att ta reda på sanningen. Och utifrån den sanningen så faller domen sedan som straff eller som ett frikännande. Så domen hör mer ihop med sanning än med straff.

Inför den nya tiden så väntar oss en dom, och vi kommer att få stå ansikte mot ansikte mot Gud - och sanningen om våra liv. Vi kommer att få stå för allt det som vi har gjort, och allt det som vi inte har gjort. Det kommer säkerligen inte att vara lätt, särskilt inte att stå för allt det där som vi inte vill kännas vid...eller det där som vi faktiskt unlät oss att låta bli att göra. Men vi får komma ihåg att den dom som faller över oss är Guds dom, ur Guds större perspektiv. Det är inte vi som dömer varandra eller oss själva, vi med våra besvikelser, vår ilska och våra mindre perspektiv.

Den Gud som dömer är ju en nådefull och barmhärtig Gud. Och domsöndagen ligger kant i kant med första advent, efter det gamla tar det nya vid. Och vi firar ju alltid första söndagen i advent som ett nådens år.

"O döm oss herre, frisäg oss i domen, i din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar, bland alla mänskor, folk och raser här. Guds kärlek är som stranden och som gräset. Är vind och vidd och ett oändligt hem" (Sv psalmen 289:4)

söndag 6 november 2011

Ljuslågor i den mörka novemberkvällen

När dagen snart skymmer kommer tusen och åter tusen ljuslågor att lysa upp den mörka novemberkvällen. Det är lågor som tänds för de som saknas och fattas oss. Det är lågor av saknad och sorg och av tacksamhet och kärlek för det som vi fick dela tillsammans. Och det är också lågor som tänds för hoppet om att döden inte endast är mörkt och tomt, det är lågor av hopp om att det finns något som är större och som går bortom det som är här och nu. Det är lågor av hopp och framtidstro.

"Mörker är brist på ljus. När ljuset kommer tar mörkret slut. Så var inte rädd, var inte rädd. Var ljus"

måndag 17 oktober 2011

Frostmarker

Att vi som människor är större på insidan än vad våra utsidor avslöjar vid en första anblick det är nog ingen större hemlighet. Tranströmmer beskriver det så bra i bilden av att det inom oss kan öppnas valv på valv...


De landskap vi bär inom oss är många. Soliga och varma sandstränder växlar mark med mossiga skogslandskap där tallarna står på rad. Det finns snötäckta toppar, grönskande dalar och en hel del hål också. Såhär i början av hösten så har jag kunnat sätta ord på ett annat specifikt landskap inom mig. Det är de där markerna som lätt tinar under solens värme och som lika lätt fryser på när de hamnar i skugga. Det är mina frostmarker. Just nu finns det många sådana marker inom mig. De är lätta att springa förbi, det enda jag känner av dem är oftast hur kall jag blir om mina små och bara fötter.


Jag vill bli bättre på att stanna vid dessa marker, våga stanna upp. Se hur frosten smälter i den bleka höstsolen. Och se hur skuggor för med sig nya tider av frost.

Det finns tider då jag mest är vid den blåsiga stranden - det är så härligt med vinden i mitt hår. Och det finns andra tider då jag blir stående i den mjuka mossan och med utsträckta armar känner solen skina på mitt ansikte genom skogens alla trädkronor. Men nu, nu är tid att stanna upp vid frosten. Jag vill böja mig ner och med mina händer röra vid den tunna kalla frosten. Svalka min panna sedan vid mina händer. Vilka drömmar ska jag släppa iväg, vilka drömmar ska jag hålla fast vid? Vad vill jag just nu med mitt liv?


"Du är den sång om livet som jag glömde, den sanning jag förrådde dag för dag. Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde bär dina bråddjup, dina andetag. Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen. Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast som sjunger timmen innan gryningen" (Sv psalmen 717)

lördag 10 september 2011

As nighttime falls

Nighttime falls - this is the source of our hope and dreams! Tomorrow is a new day, whit new possibilities. Handle your dreams with care and don't let them go just because daybreak comes. Live your dreams, make consious choices and be happy about your life!

söndag 7 augusti 2011

Uppe på berget igen

Idag är det Kristi förklaringsdag. Det är en festdag som markeras av den vita liturgiska färgen. Annars är ju färgen, både inne i kyrkan och ute i naturen grön. Den gröna färgen är genomgående trefaldighetstidens färg (även om det finns vissa festdagar som bryter av). Vecka efter vecka får vi vila i den gröna färgen som står för mognad och växt.


Jag tror att det är bra att den gröna färgen ibland blandas upp med de andra vita och de röda dagarna.För det gör ju någonting med den gröna färgen - den kan få andra nyanser. Kanske en annan botten eller ett annat djup.


Idag får vi åter igen följa med lärjungarna upp på förklaringsberget med Jesus. Där för de sammanhanget klarare för sig för att förstå vem Jesus är. Och så tänker jag att det är med berg, eller höjder över huvudtaget. De kan ge oss sammanhang. Utsikten ger oss sammanhang för att kunna förstå det vi varit med om och även mod att blicka framåt - kanske kan vi ana andra toppar som vi kommer att kunna blicka ut från.


En av mina favoritpsalmer är 217 och den första och sista versen går såhär:
"Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig...All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet men du är barmhärtighet"


Och i den barmhärtigheten får vi fortsätta våra livsvandringar, från berg till berg. Och en dag så kommer vi nog att se hela vårt sammahang. Och jag tror att de kommer att vara både helhet och helighet!

torsdag 30 juni 2011

Här en strand vid nådens hav

Än en gång har jag varit vid havet! Jag har känt den friska atlantvinden blåsa i mitt hår...och i mitt hjärta. Och jag har sett tidvattnet, vågorna som smekt stranden allt starkare och starkare för att så ta hela stranden i besittning. Och jag har sett stranden alldeles tom på vatten. Det är inte precis någon vacker syn. Det ser nästan skräpigt ut och en och annan båt ligger där ute på den tomma botten och väntar på att återigen bli gungad av havet.

Ibland kan jag överväldigas av känslan av att det var väl inte så här som jag tänkte att mitt liv skulle bli...det är väl egentligen något annat, något mer som jag längtar efter. Inte för att jag inte vill ha det som jag har nu, utan mer...nja, jag vet inte...ibland känns det bara som om jag vill ha mer av livet.

Jag tänker att mitt liv är sådär som stranden och tidvattnet. När vattnet når ända upp och fyller hela mig så känns det bra, det känns tryggt. De båtar som ligger förtöjda där längre ut är burna och guppar stilla. Och jag känner mig fylld till brädden av livet. Men så finns det de där andra gångerna när tidvattnet är ute och det känns som det saknas något. Den lena och mjuka sanden är på vissa ställen täckta av hårda och hala stenar och det känns som det fattas mig något. Och då kan jag missnöjt sucka över mitt liv, de val jag gjort, allt det där som jag är, allt det där som jag inte är.

Där allra längst ut på udden, vid en strand som dagligen fylls av Atlantens vatten åker jag årligen för att fylla på av livsenergi. Vinden där är frisk och livgivande. Det är en strand vid nådens hav. Och det är den som jag försöker att komma ihåg när mitt tidvatten tillfälligt är ute...och så får jag vänta på att min egen strand åter igen ska få bli smekt av våg efter våg tills jag återigen blir fylld av liv!


fredag 27 maj 2011

Att be är att hoppas

Att be är att hoppas! Att be är att leva...att andas...att få stilla sig mitt i det som vi är i just nu...och lyssna inåt.

Att be är att hoppas! Att be är att andas, att andas tillsammans med Gud!

Med karta och kompass

Här om kvällen när jag var ute och gick min vanliga kvällspromenad så hamnade jag mitt i en orienteringstävling - mitt i ett bostadsområde! Det kändes lite märkligt att traska gångvägen fram när människor i alla åldrar sprang kors och tvärs med karta och kompass. De kan inte alla ha haft samma bana för de sprang verkligen åt olika håll!

Och jag undrade var jag hade min karta och min kompass? Vart var jag på väg? Och hur skulle jag hitta dit?

Jag vandrade vidare längs gångvägen och kom så ner till hamnen. Och där på den stora gräsmattan var det målgång och start. Det var ett myller av folk där, de stretchade och värmde upp. De åt grillad korv och de köpte nya löparskor.

Jag gick vidare och gick upp på bergsknallen och satte mig där i blåsten. Och när jag så blickade ut över viken och såg hur himmel och hav möttes där långt borta så hittade jag min karta och min kompass.

Det är ju mitt hjärta, det är ju mitt hjärta som ska leda mig framåt i livet. Om det har burit mig ända hit så kommer det att bära ännu längre fram. Men jag är inte säker på vart det bär. Inte än. När jag känner mig vilse så kan jag få klättra uppåt på berg eller andra höjder för att få överblick. För att kunna se mig om. För att kunna frilägga mitt hjärta från alla krav och måsten och bara andas.

Jag ber att mitt hjärta ska vara vist. Att mitt hjärta ska ha tålamod, att det ska ha tillit. Och att det ska våga...vare sig det gäller att stanna eller gå...att det ska våga vara sant!

måndag 23 maj 2011

Kyrkportar

I äldre kyrkor är ofta portarna tunga och tjocka. Och nycklarna de är också stora och otympliga. Och svarta. Och det är som att med åren har dörrarna blivit skeva och det är varken lätt att låsa upp eller låsa igen. Det kräver att man känner sin port för att det ska gå att komma in och ut. Kanske måste man pressa på med hela sin tyngd för att låskolven ska hamna rätt så man kan låsa upp. Eller så måste man vara lätt på handen och bara lätt dra igen porten för att det ska gå att låsa.

Jag har länge tänkt att det är precis samma sak med våra hjärtan som det är med de där äldre kyrkportarna. När våra hjärtan med tiden blir slitna av besvikelser och glömda drömmar så blir också de svåra att öppna. Och de behöver också bli behandlade varsamt. Då går det inte alls att de pressas för hårt för då är och förblir de stängda. Att kunna öppna sitt hjärta, om och om igen, det är inte lätt. Men så länge vi i alla fall vågar glänta på dörren när vi möts så kan vi fortsätta att tro. Tro att det kan bli bättre, att vi är värda något mer. Att kärleken, trots allt, är det som bär vår värld.

"Men nu består tro, hopp och kärlek. Dessa tre, men störst av dem är kärleken" (1 Kor 13:13

lördag 23 april 2011

Innan gryningen

Hur märker man att det ljusnat? Kan man se hur ljuset sakta övervinner mörkret, först som en liten flämtande låga som sedan lyser allt klarare? Eller är det som de nätterna då man inte kan somna och ligger i tv-soffan och plötsligt ser att det har ljusnat?

Ännu en gång gryr påskdagsmorgonen. Och vi får påminnas om att graven är tom, det finns ett ljus som mörkret inte rår på. Det finns en morgondag även bortanför den mörkaste natt.

"Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen. Ditt liv ska bära mig; jag hör en kåltrast som sjunger timmen innan gryningen" (Psalm 717)

lördag 5 mars 2011

Att se livet på djupet

Igår var jag på min första bio i 3D. Visst var det så att det blev ett annat djup i filmen. Historien visade sig inte bara platt på bioduken. Utan de särskilda glasögonen som fogar ihop de två olika filmsekvenserna till en helhet och gör att djupet syns så var bilden en aning suddig. Men om det inte var för textningen så kunde jag nog ha vant mig vid den suddiga bilden.

Där jag satt i biomörkret med mina 3D glasögon lite på sniskan (det är ju inte helt lätt att ha dubbla glasögon på mig) så tänkte jag att det nog faktiskt är så att vi även behöver ett visst sorts par glasögon för att se djupet i livet. Våra egna liv men också i varandras liv.

För att våra liv inte bara ska bli platta vardagsrutiner och gå oss förbi så behöver vi få se oss utifrån hoppets och kärlekens perspektiv. Att kunna hoppas på livet...att det ska få vara eller bli bra det är så viktigt. Och att kunna se på sig själv och andra med kärlek det är livsviktigt! Det är det som ger djup i livet. Och det är också det som öppnar upp de djup som vi bär på.

De där djupen av längtan...det där som vi så innerligt längtar efter. De där djupen av glädje och sorg. Djupen av det som vi skäms för och inte vill kännas vid. Allt det där som gör oss till dem vi är.

Genom att våga hoppas och genom att känna kärlek så lever vi våra liv med det som vi bär inom oss...det som ligger långt inne i våra djup.

Men precis som där i biomörkret så kan bilderna bli för skarpa ibland. Att leva i kontakt med livets djup kan kännas för mycket. På bion är det lätt att ta av sig glasögonen för en stund, att se på den suddiga bilden en stund för att sedan klara av att se det skarpare igen. I livet behöver vi få stanna upp ibland, vi behöver få andas in ny och fräsch luft för att orka med de djup som vi bär på.

Men så länge vi inte stänger till om våra djup, så länge vi vågar leva i hoppet och i kärleken så blir djupen inte för stora eller för mörka.

Mina bråddjup bär jag inom mig. Jag bär de med mig vart jag än går, vart jag än tar vägen. De är en del av mig. Och jag behöver att du älskar även dem. Dem som gör att jag ibland inte vågar...inte kan....De är inte dina svarta hål, det är mina. Men jag behöver att du ibland hjälper till att bära dem. Mina bråddjup, mina andetag. Det är de som gör att jag är jag!

onsdag 26 januari 2011

Att kunna gå på vatten

I evangelietexterna finns det en skildring av hur Jesus går på vattnet...Lärjungarna har åkt i förväg över sjön och Jesus har sökt upp ensamheten för att vila sig en stund efter myllret av alla människor. Det har blåst upp till storm och natten håller så sakteliga på att gå över i dag.

Jag tänker mig att lärjungarna yrvakna halvt sitter och ligger huller om buller i båten som kränger i vågorna. Några sträcker på sig och någon har till och med rest sig upp. Där i halvmörkret kan man ana en smal strimma av dimma ovanpå vattnet.

Där någonstans mellan dröm och verklighet så kommer det en gestalt gåendes mot båten som befinner sig mitt på sjön. Han som rest sig upp ser gestalten och blir rädd, hans skrik väcker de andras rädsla också och de skriker för full hals i stormens dån.

Jesus som närmar sig båten lugnar dem och säger "Det är jag. Var inte rädda". När Petrus ser Jesus vill han gå honom till mötes och uppmuntrad så beger han sig ut på vattnet. Och vattnet bär honom! Så länge som han är fokuserad på sitt mål...att komma fram till Jesus så är han buren. Men stormen rasar och när han flyttar sitt fokus och istället ser stormen så blir han rädd igen. Och då börjar han sjunka. Jesus sträcker ut sin hand och griper tag i honom och tryggt kommer de så i båten.

Om det verkligen var så att Jesus gick på vattnet det har genom tiderna varit ganska så omdiskuterat. Med hjälp av vår generella verklighetsuppfattning som grundar sig på vad vi kan veta genom de vetenskapliga metoderna så kan man konstatera att man faktiskt inte kan gå på vatten. Dess ytspänning håller inte för annat än skräddarens fysiologi.

Och teorierna kring Jesus gång på vattnet har lite skämtsamt reducerats till att han nog visste var stenarna var så han visste var han skulle kliva...eller det kanske till och med var så att det var is på sjön!

Men jag tänker att den här skildringen inte främst handlar om att kunna gå ovanpå vatten eller inte. Det är istället ett skeende som hjälper oss att bli medvetna om våra förhållningssätt.

Vad är det vi fokuserar på? Har vi fokus på våra uppsatta mål eller låter vi oss distraheras av allt det där andra som rasar på runt omkring oss?

Att ha ett fast fokus på våra olika delmål längs våra livsvägar det är det som hjälper oss att inte sjunka. Det är genom att hålla fast vid sitt fokus som vi håller oss ovanför vattenytan och inte under den...det är helt enkelt då som vi går på vattnet!

måndag 10 januari 2011

Mot ljusare tider

Det märks att vi går mot ljusare tider igen. Det är ljusare tidigare om mornarna och även ljusare längre på eftermiddagarna!

Trettondagen som vi firade i slutet av förra veckan är en dag som påminner oss om att vi går mot ljusare tider. Det är en dag som har sitt fokus på de vise männen. De där astrologerna från Österlandet som tolkade sin omgivning genom att tyda himlavalvets stjärnor. Och när de såg Betlehemsstjärnan så visste de att det var tecknet på att en ny kung hade fötts.

Och den där stjärnan måste ha varit något alldeles särskilt. För de bestämde sig för att bryta upp och följa stjärnans sken...Vi säger ofta att det var tre vise män. Eftersom de hade tre gåvor med sig till det nyfödda barnet så var de nog också tre till antalet. Men några av legenderna kring de vise männen berättar också om en fjärde vise man.

Han sålde sina tillhörigheter och köpte tre underbara juveler...en blå safri...en röd rubin...och en underbart vit skimrande pärla...detta skulle vara hans gåva till den nyfödda konungen. Och så begav han sig iväg för att slå följe med de andra männen. Men han blev försenad utmed vägen då han hjälpte en skadad man. Han hade bundit om hans sår och tagit med honom för att söka efter någon som kunde ta hand om honom. Men det var inte förrän han erbjöd den blå safiren i betalning som någon förbarmade sig över mannen.

Vid mötesplatsen hade de andra redan rest iväg så han fick fortsätta sin resa själv. Väl framme i Betlehem hade de andra redan gett sig iväg, det hade även konungen och hans familj gjort. Det var så oroligt där då Herodes soldater dödade alla barnen eftersom Herodes inte ville veta av någon annan kung än sig själv.

Så den fjärde vise mannen han mutade soldaterna med rubinen och sade att det här var hans hus och han ville inte bli störd. Inne i huset kunde en mamma och ett litet barn andas ut då soldaterna drog iväg.

Efter nästa 30 års sökande efter konungen var nu mannen gammal och trött. Han hade begivit sig till Jerusalem för att fira påsk och där får han höra talas om en man som kallas för "Judarnas kung". Och han undrar om det är han, han vars födelse stjärna hade berättat om. Men mannen ska precis till att avrättas och den fjärde vise mannen tar då fram sin vita fina skimrande pärla...den kanske han kan ge som betalning för mannens liv. Men just då möter han två arga soldater som släpar på en ung flicka. De ska kasta henne i fängelse pga hennes döde fars skulder. Så den vita pärlan ger han som betalning för skulderna och så släpps flickan.

Så var alla gåvorna slut och inte hade han hunnit träffa kungen. Men en tid senare så slår en man följe med honom på hans vandring. Det är en man med en strålande gloria kring sitt huvud. Det är han, konungen! Den fjärde vise mannen blir glad...men även lite ledsen för ingen gåva har han kvar att ge honom. Men konungen säger att han ska vara vid gott mod, för han har fått sina gåvor, för "vadhelst du har gjort mot dessa mina minsta det har du också gjort mot mig".

Och där i konungens utsträckta och sårade hand...den som genomborrats av korsets spik...där ligger den blå safiren, den röda rubinen och den vita skimrande pärlan.

Och jag tänker att det är det som vi ger till varandra, det är också det som vi får tillbaka!

Och den allra dyrbaraste juvelen som vi har, det är vårt eget hjärta.

Jag tror att stjärnans sken och våra hjärtan, jag tror att de hör ihop. I vart och ens av våra hjärtan lyser stjärnan som berättar om Guds kärlek och omsorg om oss. Men det är inte bara för oss själva att känna utan också för att visa det för varandra.

Så låt oss i stjärnans sken gå mot ljusare tider. Tider av omsorg och ansvar för oss själva, varandra och den värld som vi lever i.