onsdag 26 januari 2011

Att kunna gå på vatten

I evangelietexterna finns det en skildring av hur Jesus går på vattnet...Lärjungarna har åkt i förväg över sjön och Jesus har sökt upp ensamheten för att vila sig en stund efter myllret av alla människor. Det har blåst upp till storm och natten håller så sakteliga på att gå över i dag.

Jag tänker mig att lärjungarna yrvakna halvt sitter och ligger huller om buller i båten som kränger i vågorna. Några sträcker på sig och någon har till och med rest sig upp. Där i halvmörkret kan man ana en smal strimma av dimma ovanpå vattnet.

Där någonstans mellan dröm och verklighet så kommer det en gestalt gåendes mot båten som befinner sig mitt på sjön. Han som rest sig upp ser gestalten och blir rädd, hans skrik väcker de andras rädsla också och de skriker för full hals i stormens dån.

Jesus som närmar sig båten lugnar dem och säger "Det är jag. Var inte rädda". När Petrus ser Jesus vill han gå honom till mötes och uppmuntrad så beger han sig ut på vattnet. Och vattnet bär honom! Så länge som han är fokuserad på sitt mål...att komma fram till Jesus så är han buren. Men stormen rasar och när han flyttar sitt fokus och istället ser stormen så blir han rädd igen. Och då börjar han sjunka. Jesus sträcker ut sin hand och griper tag i honom och tryggt kommer de så i båten.

Om det verkligen var så att Jesus gick på vattnet det har genom tiderna varit ganska så omdiskuterat. Med hjälp av vår generella verklighetsuppfattning som grundar sig på vad vi kan veta genom de vetenskapliga metoderna så kan man konstatera att man faktiskt inte kan gå på vatten. Dess ytspänning håller inte för annat än skräddarens fysiologi.

Och teorierna kring Jesus gång på vattnet har lite skämtsamt reducerats till att han nog visste var stenarna var så han visste var han skulle kliva...eller det kanske till och med var så att det var is på sjön!

Men jag tänker att den här skildringen inte främst handlar om att kunna gå ovanpå vatten eller inte. Det är istället ett skeende som hjälper oss att bli medvetna om våra förhållningssätt.

Vad är det vi fokuserar på? Har vi fokus på våra uppsatta mål eller låter vi oss distraheras av allt det där andra som rasar på runt omkring oss?

Att ha ett fast fokus på våra olika delmål längs våra livsvägar det är det som hjälper oss att inte sjunka. Det är genom att hålla fast vid sitt fokus som vi håller oss ovanför vattenytan och inte under den...det är helt enkelt då som vi går på vattnet!

måndag 10 januari 2011

Mot ljusare tider

Det märks att vi går mot ljusare tider igen. Det är ljusare tidigare om mornarna och även ljusare längre på eftermiddagarna!

Trettondagen som vi firade i slutet av förra veckan är en dag som påminner oss om att vi går mot ljusare tider. Det är en dag som har sitt fokus på de vise männen. De där astrologerna från Österlandet som tolkade sin omgivning genom att tyda himlavalvets stjärnor. Och när de såg Betlehemsstjärnan så visste de att det var tecknet på att en ny kung hade fötts.

Och den där stjärnan måste ha varit något alldeles särskilt. För de bestämde sig för att bryta upp och följa stjärnans sken...Vi säger ofta att det var tre vise män. Eftersom de hade tre gåvor med sig till det nyfödda barnet så var de nog också tre till antalet. Men några av legenderna kring de vise männen berättar också om en fjärde vise man.

Han sålde sina tillhörigheter och köpte tre underbara juveler...en blå safri...en röd rubin...och en underbart vit skimrande pärla...detta skulle vara hans gåva till den nyfödda konungen. Och så begav han sig iväg för att slå följe med de andra männen. Men han blev försenad utmed vägen då han hjälpte en skadad man. Han hade bundit om hans sår och tagit med honom för att söka efter någon som kunde ta hand om honom. Men det var inte förrän han erbjöd den blå safiren i betalning som någon förbarmade sig över mannen.

Vid mötesplatsen hade de andra redan rest iväg så han fick fortsätta sin resa själv. Väl framme i Betlehem hade de andra redan gett sig iväg, det hade även konungen och hans familj gjort. Det var så oroligt där då Herodes soldater dödade alla barnen eftersom Herodes inte ville veta av någon annan kung än sig själv.

Så den fjärde vise mannen han mutade soldaterna med rubinen och sade att det här var hans hus och han ville inte bli störd. Inne i huset kunde en mamma och ett litet barn andas ut då soldaterna drog iväg.

Efter nästa 30 års sökande efter konungen var nu mannen gammal och trött. Han hade begivit sig till Jerusalem för att fira påsk och där får han höra talas om en man som kallas för "Judarnas kung". Och han undrar om det är han, han vars födelse stjärna hade berättat om. Men mannen ska precis till att avrättas och den fjärde vise mannen tar då fram sin vita fina skimrande pärla...den kanske han kan ge som betalning för mannens liv. Men just då möter han två arga soldater som släpar på en ung flicka. De ska kasta henne i fängelse pga hennes döde fars skulder. Så den vita pärlan ger han som betalning för skulderna och så släpps flickan.

Så var alla gåvorna slut och inte hade han hunnit träffa kungen. Men en tid senare så slår en man följe med honom på hans vandring. Det är en man med en strålande gloria kring sitt huvud. Det är han, konungen! Den fjärde vise mannen blir glad...men även lite ledsen för ingen gåva har han kvar att ge honom. Men konungen säger att han ska vara vid gott mod, för han har fått sina gåvor, för "vadhelst du har gjort mot dessa mina minsta det har du också gjort mot mig".

Och där i konungens utsträckta och sårade hand...den som genomborrats av korsets spik...där ligger den blå safiren, den röda rubinen och den vita skimrande pärlan.

Och jag tänker att det är det som vi ger till varandra, det är också det som vi får tillbaka!

Och den allra dyrbaraste juvelen som vi har, det är vårt eget hjärta.

Jag tror att stjärnans sken och våra hjärtan, jag tror att de hör ihop. I vart och ens av våra hjärtan lyser stjärnan som berättar om Guds kärlek och omsorg om oss. Men det är inte bara för oss själva att känna utan också för att visa det för varandra.

Så låt oss i stjärnans sken gå mot ljusare tider. Tider av omsorg och ansvar för oss själva, varandra och den värld som vi lever i.