lördag 5 mars 2011

Att se livet på djupet

Igår var jag på min första bio i 3D. Visst var det så att det blev ett annat djup i filmen. Historien visade sig inte bara platt på bioduken. Utan de särskilda glasögonen som fogar ihop de två olika filmsekvenserna till en helhet och gör att djupet syns så var bilden en aning suddig. Men om det inte var för textningen så kunde jag nog ha vant mig vid den suddiga bilden.

Där jag satt i biomörkret med mina 3D glasögon lite på sniskan (det är ju inte helt lätt att ha dubbla glasögon på mig) så tänkte jag att det nog faktiskt är så att vi även behöver ett visst sorts par glasögon för att se djupet i livet. Våra egna liv men också i varandras liv.

För att våra liv inte bara ska bli platta vardagsrutiner och gå oss förbi så behöver vi få se oss utifrån hoppets och kärlekens perspektiv. Att kunna hoppas på livet...att det ska få vara eller bli bra det är så viktigt. Och att kunna se på sig själv och andra med kärlek det är livsviktigt! Det är det som ger djup i livet. Och det är också det som öppnar upp de djup som vi bär på.

De där djupen av längtan...det där som vi så innerligt längtar efter. De där djupen av glädje och sorg. Djupen av det som vi skäms för och inte vill kännas vid. Allt det där som gör oss till dem vi är.

Genom att våga hoppas och genom att känna kärlek så lever vi våra liv med det som vi bär inom oss...det som ligger långt inne i våra djup.

Men precis som där i biomörkret så kan bilderna bli för skarpa ibland. Att leva i kontakt med livets djup kan kännas för mycket. På bion är det lätt att ta av sig glasögonen för en stund, att se på den suddiga bilden en stund för att sedan klara av att se det skarpare igen. I livet behöver vi få stanna upp ibland, vi behöver få andas in ny och fräsch luft för att orka med de djup som vi bär på.

Men så länge vi inte stänger till om våra djup, så länge vi vågar leva i hoppet och i kärleken så blir djupen inte för stora eller för mörka.

Mina bråddjup bär jag inom mig. Jag bär de med mig vart jag än går, vart jag än tar vägen. De är en del av mig. Och jag behöver att du älskar även dem. Dem som gör att jag ibland inte vågar...inte kan....De är inte dina svarta hål, det är mina. Men jag behöver att du ibland hjälper till att bära dem. Mina bråddjup, mina andetag. Det är de som gör att jag är jag!