fredag 27 maj 2011

Att be är att hoppas

Att be är att hoppas! Att be är att leva...att andas...att få stilla sig mitt i det som vi är i just nu...och lyssna inåt.

Att be är att hoppas! Att be är att andas, att andas tillsammans med Gud!

Med karta och kompass

Här om kvällen när jag var ute och gick min vanliga kvällspromenad så hamnade jag mitt i en orienteringstävling - mitt i ett bostadsområde! Det kändes lite märkligt att traska gångvägen fram när människor i alla åldrar sprang kors och tvärs med karta och kompass. De kan inte alla ha haft samma bana för de sprang verkligen åt olika håll!

Och jag undrade var jag hade min karta och min kompass? Vart var jag på väg? Och hur skulle jag hitta dit?

Jag vandrade vidare längs gångvägen och kom så ner till hamnen. Och där på den stora gräsmattan var det målgång och start. Det var ett myller av folk där, de stretchade och värmde upp. De åt grillad korv och de köpte nya löparskor.

Jag gick vidare och gick upp på bergsknallen och satte mig där i blåsten. Och när jag så blickade ut över viken och såg hur himmel och hav möttes där långt borta så hittade jag min karta och min kompass.

Det är ju mitt hjärta, det är ju mitt hjärta som ska leda mig framåt i livet. Om det har burit mig ända hit så kommer det att bära ännu längre fram. Men jag är inte säker på vart det bär. Inte än. När jag känner mig vilse så kan jag få klättra uppåt på berg eller andra höjder för att få överblick. För att kunna se mig om. För att kunna frilägga mitt hjärta från alla krav och måsten och bara andas.

Jag ber att mitt hjärta ska vara vist. Att mitt hjärta ska ha tålamod, att det ska ha tillit. Och att det ska våga...vare sig det gäller att stanna eller gå...att det ska våga vara sant!

måndag 23 maj 2011

Kyrkportar

I äldre kyrkor är ofta portarna tunga och tjocka. Och nycklarna de är också stora och otympliga. Och svarta. Och det är som att med åren har dörrarna blivit skeva och det är varken lätt att låsa upp eller låsa igen. Det kräver att man känner sin port för att det ska gå att komma in och ut. Kanske måste man pressa på med hela sin tyngd för att låskolven ska hamna rätt så man kan låsa upp. Eller så måste man vara lätt på handen och bara lätt dra igen porten för att det ska gå att låsa.

Jag har länge tänkt att det är precis samma sak med våra hjärtan som det är med de där äldre kyrkportarna. När våra hjärtan med tiden blir slitna av besvikelser och glömda drömmar så blir också de svåra att öppna. Och de behöver också bli behandlade varsamt. Då går det inte alls att de pressas för hårt för då är och förblir de stängda. Att kunna öppna sitt hjärta, om och om igen, det är inte lätt. Men så länge vi i alla fall vågar glänta på dörren när vi möts så kan vi fortsätta att tro. Tro att det kan bli bättre, att vi är värda något mer. Att kärleken, trots allt, är det som bär vår värld.

"Men nu består tro, hopp och kärlek. Dessa tre, men störst av dem är kärleken" (1 Kor 13:13