måndag 23 maj 2011

Kyrkportar

I äldre kyrkor är ofta portarna tunga och tjocka. Och nycklarna de är också stora och otympliga. Och svarta. Och det är som att med åren har dörrarna blivit skeva och det är varken lätt att låsa upp eller låsa igen. Det kräver att man känner sin port för att det ska gå att komma in och ut. Kanske måste man pressa på med hela sin tyngd för att låskolven ska hamna rätt så man kan låsa upp. Eller så måste man vara lätt på handen och bara lätt dra igen porten för att det ska gå att låsa.

Jag har länge tänkt att det är precis samma sak med våra hjärtan som det är med de där äldre kyrkportarna. När våra hjärtan med tiden blir slitna av besvikelser och glömda drömmar så blir också de svåra att öppna. Och de behöver också bli behandlade varsamt. Då går det inte alls att de pressas för hårt för då är och förblir de stängda. Att kunna öppna sitt hjärta, om och om igen, det är inte lätt. Men så länge vi i alla fall vågar glänta på dörren när vi möts så kan vi fortsätta att tro. Tro att det kan bli bättre, att vi är värda något mer. Att kärleken, trots allt, är det som bär vår värld.

"Men nu består tro, hopp och kärlek. Dessa tre, men störst av dem är kärleken" (1 Kor 13:13

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar