torsdag 30 juni 2011

Här en strand vid nådens hav

Än en gång har jag varit vid havet! Jag har känt den friska atlantvinden blåsa i mitt hår...och i mitt hjärta. Och jag har sett tidvattnet, vågorna som smekt stranden allt starkare och starkare för att så ta hela stranden i besittning. Och jag har sett stranden alldeles tom på vatten. Det är inte precis någon vacker syn. Det ser nästan skräpigt ut och en och annan båt ligger där ute på den tomma botten och väntar på att återigen bli gungad av havet.

Ibland kan jag överväldigas av känslan av att det var väl inte så här som jag tänkte att mitt liv skulle bli...det är väl egentligen något annat, något mer som jag längtar efter. Inte för att jag inte vill ha det som jag har nu, utan mer...nja, jag vet inte...ibland känns det bara som om jag vill ha mer av livet.

Jag tänker att mitt liv är sådär som stranden och tidvattnet. När vattnet når ända upp och fyller hela mig så känns det bra, det känns tryggt. De båtar som ligger förtöjda där längre ut är burna och guppar stilla. Och jag känner mig fylld till brädden av livet. Men så finns det de där andra gångerna när tidvattnet är ute och det känns som det saknas något. Den lena och mjuka sanden är på vissa ställen täckta av hårda och hala stenar och det känns som det fattas mig något. Och då kan jag missnöjt sucka över mitt liv, de val jag gjort, allt det där som jag är, allt det där som jag inte är.

Där allra längst ut på udden, vid en strand som dagligen fylls av Atlantens vatten åker jag årligen för att fylla på av livsenergi. Vinden där är frisk och livgivande. Det är en strand vid nådens hav. Och det är den som jag försöker att komma ihåg när mitt tidvatten tillfälligt är ute...och så får jag vänta på att min egen strand åter igen ska få bli smekt av våg efter våg tills jag återigen blir fylld av liv!