måndag 17 oktober 2011

Frostmarker

Att vi som människor är större på insidan än vad våra utsidor avslöjar vid en första anblick det är nog ingen större hemlighet. Tranströmmer beskriver det så bra i bilden av att det inom oss kan öppnas valv på valv...


De landskap vi bär inom oss är många. Soliga och varma sandstränder växlar mark med mossiga skogslandskap där tallarna står på rad. Det finns snötäckta toppar, grönskande dalar och en hel del hål också. Såhär i början av hösten så har jag kunnat sätta ord på ett annat specifikt landskap inom mig. Det är de där markerna som lätt tinar under solens värme och som lika lätt fryser på när de hamnar i skugga. Det är mina frostmarker. Just nu finns det många sådana marker inom mig. De är lätta att springa förbi, det enda jag känner av dem är oftast hur kall jag blir om mina små och bara fötter.


Jag vill bli bättre på att stanna vid dessa marker, våga stanna upp. Se hur frosten smälter i den bleka höstsolen. Och se hur skuggor för med sig nya tider av frost.

Det finns tider då jag mest är vid den blåsiga stranden - det är så härligt med vinden i mitt hår. Och det finns andra tider då jag blir stående i den mjuka mossan och med utsträckta armar känner solen skina på mitt ansikte genom skogens alla trädkronor. Men nu, nu är tid att stanna upp vid frosten. Jag vill böja mig ner och med mina händer röra vid den tunna kalla frosten. Svalka min panna sedan vid mina händer. Vilka drömmar ska jag släppa iväg, vilka drömmar ska jag hålla fast vid? Vad vill jag just nu med mitt liv?


"Du är den sång om livet som jag glömde, den sanning jag förrådde dag för dag. Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde bär dina bråddjup, dina andetag. Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen. Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast som sjunger timmen innan gryningen" (Sv psalmen 717)