söndag 27 november 2011

Ett nådens år

Idag när vi firar första advent så är det också kyrkoårets första nya söndag! Temat för första advent är "Ett nådens år". Om och om igen får vi börja det nya året i hopp och tro om det goda. Vad vi än har varit med om och vad vi än har gjort så får vi nåden att om och om igen börja om på nytt!

Den Jesus som vi möter i dagens evangelietext det är den vuxna Jesus som gör sitt intåg i Jerusalem inför påsken. I advent så väntar vi ju på det lilla och nyfödda Jesusbarnet, men texten är densamma som på palmsöndagen. Hur kommer det sig?

En tanke kan vara att den här texten får omsluta kyrkoårets fastetider - nu börjar adventsfastan och det görs med intåget i Jerusalem. Sen när påskfastan går mot sitt slut så möter vi samma text igen. Fastetid är ju tid för att stilla sig och för eftertanke. Kanske är det för att ge oss hopp i fastan, att Gud också finns där. Att Jesus går med oss, genom sitt intåg till Jerusalem, så vandrar Jesus med oss i vår fasta.


En annan tanke kan vara att då evangelierna rymmer så många olika bilder av Jesus så får intåget vara en stor och gemensam bild. En tydlig bild av att Gud kommer till oss som en av oss, men samtidigt som vår räddare och befriare.


"Hosianna Davids son, välsignad vare han, välsignad Davids son, som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden, hosianna, hosianna. Välsignad Davids son, som kommer i Herrens namn"

söndag 20 november 2011

Domsöndagstid

I söndags var det Domsöndagen, den sista söndagen på det gamla kyrkoåret. Den påminner oss om att den tid som vi lever i nu en gång ska ta slut. Och att det ska komma en annan tid, en ny tid där Guds rike alltigenom ska råda.

När vi tänker på domen är det så lätt att associera den med straff. Men dom och straff hör inte automatiskt ihop, straff är inte det som automatiskt kommer efter en dom. En domstols uppgift är ju tex primärt att ta reda på sanningen. Och utifrån den sanningen så faller domen sedan som straff eller som ett frikännande. Så domen hör mer ihop med sanning än med straff.

Inför den nya tiden så väntar oss en dom, och vi kommer att få stå ansikte mot ansikte mot Gud - och sanningen om våra liv. Vi kommer att få stå för allt det som vi har gjort, och allt det som vi inte har gjort. Det kommer säkerligen inte att vara lätt, särskilt inte att stå för allt det där som vi inte vill kännas vid...eller det där som vi faktiskt unlät oss att låta bli att göra. Men vi får komma ihåg att den dom som faller över oss är Guds dom, ur Guds större perspektiv. Det är inte vi som dömer varandra eller oss själva, vi med våra besvikelser, vår ilska och våra mindre perspektiv.

Den Gud som dömer är ju en nådefull och barmhärtig Gud. Och domsöndagen ligger kant i kant med första advent, efter det gamla tar det nya vid. Och vi firar ju alltid första söndagen i advent som ett nådens år.

"O döm oss herre, frisäg oss i domen, i din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar, bland alla mänskor, folk och raser här. Guds kärlek är som stranden och som gräset. Är vind och vidd och ett oändligt hem" (Sv psalmen 289:4)

söndag 6 november 2011

Ljuslågor i den mörka novemberkvällen

När dagen snart skymmer kommer tusen och åter tusen ljuslågor att lysa upp den mörka novemberkvällen. Det är lågor som tänds för de som saknas och fattas oss. Det är lågor av saknad och sorg och av tacksamhet och kärlek för det som vi fick dela tillsammans. Och det är också lågor som tänds för hoppet om att döden inte endast är mörkt och tomt, det är lågor av hopp om att det finns något som är större och som går bortom det som är här och nu. Det är lågor av hopp och framtidstro.

"Mörker är brist på ljus. När ljuset kommer tar mörkret slut. Så var inte rädd, var inte rädd. Var ljus"