söndag 20 november 2011

Domsöndagstid

I söndags var det Domsöndagen, den sista söndagen på det gamla kyrkoåret. Den påminner oss om att den tid som vi lever i nu en gång ska ta slut. Och att det ska komma en annan tid, en ny tid där Guds rike alltigenom ska råda.

När vi tänker på domen är det så lätt att associera den med straff. Men dom och straff hör inte automatiskt ihop, straff är inte det som automatiskt kommer efter en dom. En domstols uppgift är ju tex primärt att ta reda på sanningen. Och utifrån den sanningen så faller domen sedan som straff eller som ett frikännande. Så domen hör mer ihop med sanning än med straff.

Inför den nya tiden så väntar oss en dom, och vi kommer att få stå ansikte mot ansikte mot Gud - och sanningen om våra liv. Vi kommer att få stå för allt det som vi har gjort, och allt det som vi inte har gjort. Det kommer säkerligen inte att vara lätt, särskilt inte att stå för allt det där som vi inte vill kännas vid...eller det där som vi faktiskt unlät oss att låta bli att göra. Men vi får komma ihåg att den dom som faller över oss är Guds dom, ur Guds större perspektiv. Det är inte vi som dömer varandra eller oss själva, vi med våra besvikelser, vår ilska och våra mindre perspektiv.

Den Gud som dömer är ju en nådefull och barmhärtig Gud. Och domsöndagen ligger kant i kant med första advent, efter det gamla tar det nya vid. Och vi firar ju alltid första söndagen i advent som ett nådens år.

"O döm oss herre, frisäg oss i domen, i din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar, bland alla mänskor, folk och raser här. Guds kärlek är som stranden och som gräset. Är vind och vidd och ett oändligt hem" (Sv psalmen 289:4)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar