onsdag 26 december 2012

Var inte rädd!


När ängeln kom med uppdraget till Maria så var det med hälsningen ”Var inte rädd”. Det sägs att dessa änglaord finns inte mindre än 365 gånger i Bibeln…jag har själv inte räknat efter men tycker att det låter väldigt bra, för det skulle betyda att det finns en sådant här änglahälsning för varje dag!

”Var inte rädd”!

Eva Dahlgrens finstämda sång ”Ängeln i rummet” kom för snart 25 år sedan och där sjunger hon ”Det bor en ängel i mitt rum, hon har sitt bo ovanför mitt huvud. Hon gör mig lugn…hon är kärlek och hopp…”

Maria var en ung flicka, kanske var hon 14 – 15 år …och hon var trolovad med Josef, en man som säkert var 40 år. Att de skulle gifta sig berodde nog inte på att de var sådär galet tokigt förälskade i varandra….eller att de trivdes och mådde sådär fantastiskt bra i varandra sällskap….Deras framtida äktenskap var nog mer en uppgörelse mellan Marias pappa och Josef. Trolovningen innebar att de var bundna tillvarandra och att de skulle vara varandra trogna.

Som ung kvinna i den tidens samhällsstruktur står Maria i en väldig beroendeställning, först till sin pappa och sedan till sin man. Marias liv gick mot en stor förändring, en främmande man och ett främmande hushåll. Och då plötsligt så står ängeln där framför henne. Han hälsar henne med orden ”var inte rädd” när han kommer med bud om uppdraget att hon, ja just hon, lilla Maria får uppdraget att bära Gud självt till vår värld. Det är ett uppdrag som hon accepterar, men först måste hon höra sig för lite praktiskt, med barnets naivitet så frågar hon hur det ska vara möjligt – hon har ju inte varit tillsammans med någon man. Och med barnets naivitet så accepterar hon sen inte bara ängelns svar ”att för Gud är ingenting omöjligt” utan även uppdraget.

Vi kan fascineras av och kanske även vara lite avundsjuka på Marias tillit! Ängeln säger ”var inte rädd” och det verkar ju vara så att hon inte är det. Bara hon får reda på hur det ska funka så litar hon på det! Hon har så mycket av det lilla barnets tillit i sig. Men det kanske inte är så underligt egentligen, för hon är ju själv fortfarande mycket barn. Där verkar det så enkelt, hon får uppdraget och hon säger ja!

Men hon var som sagt väldigt beroende av Josef! Och vad ska han säga om det som hänt??? Och förresten, var finns egentligen Josef? Vi kan se honom avbildad att leda åsnan vägen fram under resan till Betlehem och han står där i krubban bredvid Maria. Vi kanske ser honom lite i ögonvrån när vi tittar på bilden av Jesu födelse. Men låt oss stanna upp ett slag vid Josef….och för att få reda på något om hans plats i berättelsen måste vi Lukasevangeliet och slå upp Matteusevangeliet. Och där berättas det att när Maria berättar om ängelns besök så beslutar sig Josef för att lämna henne. Men han vill inte göra det i vredesmod och i dunder och brak, utan i tysthet för att inte utelämna henne mer än hon redan är.

Men så kommer ängeln även till honom. I en dröm säger ängeln till honom …ja, vad tror ni att ängeln säger?....ängeln säger ”Var inte rädd”.

Och här tycker jag att julevangeliet blir helt! Visst är det så att det är Marias kropp som rent fysiskt bär fram Jesusbarnet. Det är hon som bär barnet inom sig och det är hon som föder det. Men Gud använder också Josefs kropp! Det är Josef som man som i mycket möjliggör Guds ankomst hit till oss! Det är i Josefs familj som barnet hör hemma. Det är Josefs yrke som barnet lär sig när det växer upp. Och visst är det väl så att där i krubban så är det rakt in i Josefs famn som det lilla värnlösa barnet föds. Det finns ingenting skrivet om sjukhussalar, barnmorskor eller doktorer. Sådär som vi här vana vid när det handlar om barnafödande. Jag kan inte tänka mig att där i grottan eller stallet eller hur vi nu än väljer att benämna födsloplatsen….så föder Maria sitt barn själv medan Josef står i nåt hörn med händerna för öronen eller att han skulle ha gått därifrån. För mig är Josef där, där tillsammans med Mari och det är Josefs händer som tar emot det lilla barnet innan Maria får det i sin famn innan hon lägger det till sitt bröst.

Det lilla barnet kommer till världen värnlöst och beroende av oss! Maria och Josef står för omsorg och beskydd. Och det var nog många gånger som de båda återkom till änglaorden om att inte vara rädda.

”Var inte rädd” säger ängeln och däri ryms Marias tillit och Josefs tvekan. Däri ryms Marias beroende och Josefs trofasthet!

Och vi har alla både Maria och Josef i oss! Med allt det som vi litar till, med det som vi tvekar inför, med det som vi är beroende av och i det som vi står kvar i – i allt omsluts vi av änglahälsningarna ”Var inte rädd”. Och det sägs att det i Bibeln finns 365 sådana ord. Det blir en änglahälsning om dagen.

”Det bor en ängel i mitt rum, hon har sitt bo ovanför mitt huvud. Hon gör mig lugn…hon är kärlek och hopp…”

 

torsdag 13 december 2012

Det susar genom livets strid

Adventstiden rusar så fort förbi. Vi befinner oss lite drygt halvvägs redan in i den. Vad har vi gjort under de här veckorna som gått? Vad har vi kvar att göra under veckorna som kommer?

Idag firar vi Lucia, många är de luciatåg som idag skrider fram. Många är de barn och ungdomar som har gått upp tidigt imorse och som lussar hela dagen. Och många är det som i fulla lokaler sitter ner och lyssnar till Lucia och hennes följe av tärnor, stjärngossar, tomtenissar och pepparkaksgubbar. De sjunger om ljuset! Snart så vänder det och vi kommer att gå mot ljusare tider!

Och visst är det väl så att när sångens olika stämmor äntligen tar ton och fyller vår vinterdag då tystnar för en stund alla de där orden som vi har fyllts med de senaste veckorna. Alla debatter om adventssamlingar, skolavslutningar och pepparkaksgubbar. Orden får stå tillbaka för en stund och vi lyssnar till sång och tittar på flammande ljuslågor. Orden kommer att komma tillbaka, men här i denna stund får vi bara sitta ned och ta in budskapet om att hur mörkt det än är så finns det strimmor av ljus!

Legenderna om Lucia berättar att hon var en ung flicka som led martyrdöden för sin tros skull. När hon levde i början av 300-talet var det förbjudet att var kristen och eftersom hon vägrade avsäga sig sin tro trots tortyr så avrättades hon. Det röda bandet om hennes midja vittnar om att hon är en martyr - den röda färgen är ju martyrernas färg.

Under medeltiden när Sverige var katolskt så firades ju Lucias helgondag. Men hennes firning är också uppblandad med våra egna lokala traditioner. Det fanns tex traditioner av att ha karnevalsliknande utklädning innan man gick in i fastan. Och den här dagen var oftast också skolavslutning och för att kunna finansiera fortsatta studier gick pojkarna runt i hem och hus och sjöng för mat coh pengar. Och fram till mitten av 1700-talet medan vi hade den julianska kalendern så var lucianatten årets längsta natt. Och det är blandningen av dessa olika traditioner som har gjort Lucia till det som vi idag firar.

Men Lucia är inte bara ljusets budbärarinna! Hon står också för hopp och mod! Med sitt liv och sin död berättar hon också om att det är viktigt att hålla fast vid det man tror på och som man tycker är viktigt! Lucias skönhet sitter därför inte främst på utsidan utan den finns i hennes inre! Och den talar till vårt inre. I luciasångerna om vinter och om ljus så viskar också Lucia att du är värdefull. Det du tror på och det som är viktigt för dig det är värdefullt! Ge inte upp! Håll fast! Och håll ut!

Adventstiden rusar så fort förbi. Vi befinner oss lite drygt halvvägs redan in i den. Vad har vi gjort under de här veckorna som gått? Vad har vi kvar att göra under veckorna som kommer?


"Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid, en klang av harpotoner. En aning fyller varje bröst, och stilla ljuder Andens röst i jordens alla zoner: O mänsklighet, ställ dörrn på gländ - det är advent, det är advent" (Sv psalmen 109:1)



fredag 30 november 2012

Efter frosten

I höstas så längtade jag efter snön, efter tystnaden som blir när snön har kommit! Och idag har jag lyssnat till tystnaden. Vid 07 imorse klev jag av tunnelbanan och besteg det snöklädda berget upp till kyrkan som ligger på höjden. Och det var sådär tyst, sådär tyst som det bara blir när den mjuka snön har lagt sig som en dämpande täcke över allt. Sådär tyst så man kan höra tystnaden!

Innan snön så kom frosten! Det kändes isande kallt när frosten tog landskapet i besittning. Så vacker det var, det kändes nästan som att snart brister allt. En känsla som påminner om vårens knoppar. Det är som att någonting håller på att gå sönder, men ändå så är det precis som det håller ihop!


Och jag tänker att frosten med dess bitande kyla är förberedelse för den mjuka snön. Utan den vassa frosten kan inte den mjuka snön landa och bädda.

Och det här fick mig att tänka på änglarna, de där änglarna som mötte herdarna ute på fältet utanför Betlehem den där höstdagen som det väl egentligen var för mer än två tusen år sedan. När herdarna först såg dem så var det kanske som den där bitande frosten....då blev herdarna rädda....men sedan blev det sådär tyst för en stund, så som det blir när snön har kommit...och så brister änglarna ut i sin jubelsång...och det är som att sträcka ut sina armar och känna snöflingorna mot sitt ansikte....det är som att slänga sig bakåt i snön och göra en snöängel och känna snöflingorna mot sitt ansikte....trots att det är vått och kanske obehagligt så är det underbart! Och samtidigt som jublet hörs inom en så är det sådär tyst, tyst så man kan höra tystnaden.


När du står där i tystnaden, lyssna efter änglasången! Om vi hör tystnaden så kanske vi också kan höra änglasången!

tisdag 20 november 2012

23 migränfria månader!!!

För ett tag sedan så var det dags igen, jag fick migrän!

Jag vaknade mitt i natten, satte mig hastigt upp i sängen och kände mig något förvirrad över vad det var som hände - men så såg jag flimmret av silverbandet i vänster öga och kände domningarna i min vänstra arm och i min vänstra ansiktshalva!

Vet inte riktigt vad jag kände inom mig....ingenting alls....eller kanske var det bara ett virrvarv av alla möjliga känslor. 23 månader helt utan migrän, fantastiskt....men varför, varför får jag det nu, just nu....shit, det är så läskigt med domningarna....andas lugnt, andas lugnt....andas in....håll kvar andan en liten, liten stund och andas sedan ut igen,...23 månader utan helt utan migrän, fantastiskt....men varför, varför får jag det nu igen....blundar, vågar inte titta ut i det mörka sovrummet ifall jag ska se nytt flimmer....

Gick upp och tog en huvudvärkstablett. Lade mig ner igen, kände hur domningarna började klinga av, bli svagare....kände huvudvärken bulta lite på uppe i högra sidan på huvudet....försökte tänka på min andning....andas in...andas ut.....

Gick upp och tog en betablockerare. Lade mig ner igen, ville inte vara still, shit vad rädd jag är för domningarna, tänk om de kommer tillbaka igen...nu....gick upp igen och gick runt i vardagsrummet, stod vid fönstret med slutna ögon...Gick och lade mig igen och somnade oroligt, vaknade till med ett ryck flera gånger under morgontimmarna...morgonen med ljuset kom så småningom och jag öppnade försiktigt mina ögon och tittar mig omkring i en värld som inte gnistrar i silver....

10 dagar har nu gått sedan mitt anfall och jag känner mig ljusskygg. Alla ljusreflektioner, alla blinkande ljus, solen i mitt ansikte får mig att tappa andan så rädd blir jag över att det ska vara dags igen. Det hugger till i min mage och för ett kort ögonblick kan jag inte andas när ljusreflektionerna får mig att tappa fokus för en sekund....

Jag vet att ju fler anfall jag får, desto bättre kommer jag att klara av dem. Jag vet att ju längre tid det går emellan anfallen, desto tryggare kommer jag att känna mig.

Jag har pratat med min doktor som tycker att min migrän är väldigt beskedlig nu. Och så sa han något som provocerade mig jättemycket, men som jag ju vet är sant: "Du har ju migrän och du kommer att få anfall". Jag måste erkänna att jag inte alls känt mig symptomfri på sistone, utan faktiskt frisk!

Efter 23 migränfria månader finns det nu en dag i alla mina månads"anti-anfallskalendrar" som gapar helt vit mot mig. Annars så är det kryssat migränfritt på alla andra dagar! Det är fantastiskt, nu får jag ta en dag i taget, ta min medicin ett tag framöver och veta att när det är dags igen då gäller det att ta det lugnt, stilla mig och vänta ut domningarna, att de ska avta och försvinna. Och ha fokus på att kryssen är så många gånger fler än de dagar som blir utan kryss!

fredag 5 oktober 2012

Ängeln i rummet

Vad är en ängel?
Några skulle svara att en ängel är ett himmelskt väsen som finns både i Guds och människors närhet. Med uppgiften att förmedla Guds beskydd till oss och att ge oss uppdrag som Gud vill att vi ska göra.

Vad är en ängel?
Några skulle svara att en ängel är en människa som vill och gör det som är gott.

Vad är en ängel?
Om man blandar dessa två kategorier så skulle man också kunna säga att en ängel är en människa som tar på sig uppdraget från Gud att göra det som är gott. Just en sådan ängel har jag ett alldeles särskilt minne av att en gång ha fått möta. Ett änglamöte som hos mig lämnade stort avtryck. För den här ängeln kom till mig med bud om hopp - och det är ju i sig ett slags beskydd. I en av mina hittills mörkaste stunder fick jag till mig detta hopp som fortfarande lyser upp min tillvaro.

Från detta änglamöte tar jag med mig en stor tacksamhet! Men också en viss bävan, för jag förstod också att det varken är helt självklart eller lätt att ta på sig ett änglauppdrag. Det är något som kan kosta på! Något som kan förändra förutsättningarna för livet, inte bara för den som får ta emot det utan även för den som utför uppdraget. Men det är väl så när himlen bryter igenom....Och jag tar också med mig förhoppningen om att dessa änglauppdrag ska accepteras även i fortsättnigen. Även om det kan kosta på.

Vad är en ängel?
Jag skulle vilja omformulera frågan och istället säga "vem är en ängel?". För det kan vara jag som är en ängel och det kan vara du som är en ängel för någon. Och jag hoppas att varken du eller jag avstår från detta hedersuppdrag även om vi kan tveka inför det och även om det kan vara livsomvälvande!

Vem är en ängel?


"Det bor en ängel i mitt rum
hon har sitt bo ovanför mitt huvud
hon gör mej lugn
och hon viskar till mej
allt det jag säger dej

Det bor en annan i min kropp
hon har den vackraste av själar
hon är kärlek och hopp
och hon berättar för dej
hur mycket jag älskar dej"

(Ur "Ängeln i rummet")

onsdag 26 september 2012

Jag vill tro att Gud går med

I min skrivbok ligger det en inplastad bild av "Vänskapsikonen". Motivet är gammalt, det är ca 1 500 år gammalt och bilden är sprucken. På baksidan av min inplastade bild står mitt namn. Originalet som är från 500-talet ungefär hänger på Louvren i Paris. Min inplastade bild fick jag i helgen när vi avslutade ledarlägret som var starten på läsårets ledarutbildning med att fira mässa tillsammans.

När vi på söndagsmorgonen vid halv elva ställde iordning rummet för mässan hörde vi kyrkklockorna på andra sidan vattnet som kallade att snart är det gudstjänst. Vi tänkte att de även kunde ringa in vår mässa där vid 11-tiden. Men när vi samlats och var redo att börja så var det enda som vi hörde ringa var bommarna som gick ner för broöppningen - de fick ringa in vår gudstjänst och så sjöng vi "Möt mig nu som den jag är" samtidigt som vi tillsammans fyllde whiteboarden med bilder och ord som fick bli vårt kyrkfönster/altartavla. Då kom även kyrkklockorna igång!

Jag tittar nu på min inplastade ikonbild, och min blick möts av två personer som jag tänker mig är ute och går tillsammans. Det ser ut som om de har det ganska bra där tillsammans. De ser glada ut och det verkar som om de känner varandra - det ser ut som om de är vänner! Bilden föreställer den egyptiska biskopen Minas och Jesus. Jesus har lagt sin arm om Minas.

Så här tänker jag att Jesus också gör för oss - att han sluter upp och går med oss just där vi befinner oss. Och delar det som vi befinner oss i just där och då. Precis som han gjorde med lärjungarna den där första annandag påsk när de var på väg till Emmaus.

Jag vill tro att det är så, jag vill vila i att det är så - att Gud går med!

Och att vi utifrån det faktiskt är kallade att vara varandras medvandrare. Att vi är kallade att i vänskap försöka se varandra i respekt och omsorg.

Jag titttar igen på mitt inplastade ikonkort. Motivet bärs genom årtusenden. På baksidan av bilden står mitt namn.

"Må din väg gå dig till mötes, och må vinden vara din vän. Och må solen värma din kind. Och må regnet vattna själens jord. Och tills vi möts igen, må Gud hålla, hålla dig i sin hand" (Psalm 730)

onsdag 5 september 2012

Innan natten kommer

"Jag lägger mitt huvud att vila
och när jag gör så lägger jag också i Dina händer
de ansikten jag har sett,
de röster jag har hört,
de ord jag har sagt,
de händer jag har skakat,
det arbete jag har gjort,
den glädje jag har delat,
den sorg jag har upplevt.
Jag lägger detta i Dina händer
och när jag gör så kan jag också
lägga mitt huvud att vila"

måndag 27 augusti 2012

För närhet behövs även lite avstånd

Någonstans har jag hittat denna bön som riktar sig till brudpar.
Tycker den är tänkvärd, för det ligger ju något i det att vi behöver faktiskt motpolerna
för att det ska bli balans. För hur kan vi känna närhet om vi inte upplever något avstånd?
 
 
"Må Gud välsigna er med hopp så att ni bevarar gryningen i er kärlek.
Och med rädsla, så att ni aldrig släpper taget om varandras händer i mörkret.
 
Må Gud välsigna er med samklang, så att ni får ha kvar romantiken i er sång.
Och med disharmoni, så att ni aldrig slutar att stämma era instrument som är er kärlek för varandra.
 
Må Gud välsigna er med enhet, så att era rötter slingrar sig tätt samman.
Och med avstånd, så att ni aldrig slutar att sträcka er efter varandra."
 


 
 


måndag 20 augusti 2012

Hjärtats avstånd

När vi beräknar avstånd är vi vana vid att beräkna det i km och mil. Men det finns ju faktiskt minst en till mätarinställning, den som jag tänker på nu är hjärtslagen. För visst kan man också räkna avstånd med hur nära man är i sitt hjärta. Och då kan avstånd som rent fysikt eller geografiskt är långt borta helt plötsligt vara mycket närmare....

I en av Jesu liknelser berättas hur två personer befinner sig i templet för att be. De har olika förutsättningar för sitt besök i och med att det är dem förutbestämt var de får uppehålla sig i relation till centrumet. Centrumet i templet kan sägas vara det allra heligaste, det som var avskilt och dit man inte fick närma sig hur som helst. Där tänkte man sig att Gud fanns. Och farisén, den lagtrogne judiska mannen som hade hög rang och som var så noga med att göra allt precis rätt, ja och till och med lite ta på sig andras ansvar, han befinner sig ganska så nära centrumet där han står långt fram i templet. Man skulle kunna säga att han är nära! Och i sin bön så tackar han frimodigt för allt det där som han inte är och han tackar också för allt det som han gör rätt. Men så har vi den andra mannen, han är tullindrivare, han jobbar åt ockupationsmakten med att driva in skatt. Och ser till att ta ut så pass mycket extra pengar så han själv tjänar gott på sitt arbete. Han har inte lika hög rang, så han befinner sig rent geografiskt längre bort från centrumet. I sin bön så ber han om nåd för det som han vet är fel.

Visst är det så att vi också har sådana här förutbestämda positioner som vi håller oss till. Många gånger rättar vi nog in oss i leden utan att tänka så mycket på det. Där står vi så fasta i våra roller som faktiskt inte gör oss helt rättvisa.

Det Jesus gör i liknelsen det är att han vänder på perspektiven av avstånd och närhet. För våra positioner och roller är inte helt givna bara baserat på det som vi gör, eller inte gör. Och det är inte alltid den fysiska platsen som avgör hur nära man egentligen är. För visst är det så att närheten i hjärtat kan ställa en närmare...

Inte är det fel att göra allt rätt. Inte är det fel att tänka högt och gott om sig självt. Men ändå, ändå så kan de bli fel, beroende på vilket perspektiv är, beroende på vad som är utgångspunkten. Och om det i hjärtat finns plats för någonting annat än bara sig självt. För det är ju så viktigt att ge plats för andra. Det kan inte bli ett "vi" om inte ett "du" infogas i "jaget".

Så när Jesus säger att det var tullindrivaren som gick hem som rättfärdig så var det för att han inte bara hade sig själv i sitt hjärta. Rättfärdig handlar inte bara om att göra allt rätt, det handlar också om att vara rätttillvänd, att vara vänd åt rätt håll. Och det var just det som tullindrivaren gjorde där i sin bön om nåd, han vände sig åt rätt håll. För även om vi inför Gud får komma med allt det som vi är, för både farisén och tullindrivaren fick ju plats inför Gud, så har vi möjlighet att ta emot så mycket mer från Gud om vi har plats för det i våra hjärtan.

Så om vi tittar oss omkring, var befinner vi oss? Var står vi rent geografiskt? Och var har vi våra hjärtan? Och vad finns det plats för i våra hjärtan?

Innan verkligheten vaknat har du vakat över mig.
Innan första andetaget har jag andats djupt i dig.
Innan någon visste om mig har du kallat mig vid namn.
Innan stormarna bedarrat har jag vilat i din famn.
Innan vågorna har lagt sig har du vaggat mig till ro.
Innan någon öppnat dörren har du tänkt var jag skall bo.
Innan livet ens har börjat har du burit det till slut.
Innan döden slutit in mig har du öppnat vägen ut.
Innan innan, innanför bor du i mitt hjärta.
(Psalm 899)

lördag 11 augusti 2012

Den kärlek som världen bär

Där skogen tar slut och där berget ligger blottat vid ena änden av sjön - där har jag idag lyft mitt röcklin mot knäna där jag vandrat längs med skogskanten. Solen sken varmt från himlen där molnen hade skingrats. Fåglarna lyfte från andra sidan sjön och flög i formation ut över vattnet. Jag sökte skugga under tallens krona för en stund. Nyckelharpa och gitarr ackompanjerade brudmarschen från Delsbo när brud- och dopföljet vandrade över ljungen ut till berget.

Ett kort ögonblick får tid och rum att upphöra för en stund. Ögonblickets närhet rymmer allt som blir och är och var!

Vatten från en skogskälla hälls i dopskålen. Vatten begjuts över barnets huvud tre gånger och när barnet upptäcker vattnet i skålen träcker han ut sin hand och rör vid vattenytan som bryts av handens tyngd. Han lyfts sedan upp på sträckta armar. Han tittar på människorna som samlats, han vet nog på något vis att de hör ihop till varandra. Finns ansikten där som han känner igen. Han skrattar och ser glad och nöjd ut.

Två händer omsluter varandra. Det är nu de ska svara ja till varandra. Ringen lyfts mot himlen i bönen om att den ska vara tecknet på deras löften om ömsesidig kärlek och trohet. De håller ringen emellan sig där de står inför varandra och uttalar löften som bär på tro, hopp och kärlek inför den fortsatta gemensamma framtiden.

Nyckelharpan spelar de välkända tonerna till "I denna ljuva sommartid". Tre människor står där på berget med sjön och himlen bakom sig. I skogen har ljungen börjat blomma. Gräset har vuxit sig högt vid stigens kant där deras strån står blandade med blåklockorna. Tre människor, två stora och en liten. Och de bär mellan sig så mycket tro, hopp och kärlek inför framtiden. Kamerorna fångar deras leenden. Fåglarna lyfter från sin plats nere på sjön och de flyger vidare. En sval vind blåser över mig och röcklinet fladdrar i vinden där jag återigen står i skuggan under tallens krona.

Känner en oerhörd glädje och tacksamhet för att få vara med om sådana här stunder. De gör att jag kan tro på att störst är ändå kärleken! Och att det är den som världen bär!




torsdag 9 augusti 2012

Ge inte upp dina drömmar

Kommer att tänka på drömmar och förhoppningar som vi bär med oss genom livet. Tror de egentligen är väldigt få men vi klär dem i många olika uttryck. Och när vi känner oss modfällda eller svikna är det inte drömmarna som ska kastas utan det är uttrycken som vi behöver se över och faktiskt släppa. Ge inte upp dina drömmar, men kasta gärna bort gamla och slitna uttryck för dem om de inte längre funkar!

lördag 28 juli 2012

I den varma sommarnatten

Sommarnatten är varm, jag öppnar fönstren på vid gavel för att få lite luft. Men det är som om allt står stilla. Katten ligger utsträckt på golvet och halvsover. Tror han följer mig med blicken där jag vankar av och ann i nattens mörker. Jag känner mig ledsen. På en balkong klirrar glasen när det skålas. Det prasslar i trädens kronor, men vinden känns inte, den är bara så varm.

Jag minns det kalla kaklet mot min panna. För en sekund är det som att jag kan känna det. Jag minns tårarna som stora trillade nerför mina kinder där jag lutade min panna mot kaklet. En flygplats där människor skyndar förbi. Bakom den stängda toalettdörren lutar jag min panna mot det kalla kaklet medan tårarna rinner. Det är snart 20 år sedan. Det känns helt absurt. Det känns som en evighet sen.

Sommarnatten är varm, jag stänger fönstren och jag känner en kall vind smeka min panna. Jag tittar på katten som sover på golvet. Jag böjer mig ned och stryker honom över ryggen. Han tittar på mig och så blundar han och suckar djupt. Jag tror också jag kan somna nu.

måndag 23 juli 2012

Bleknande minnen

Idag har jag suttit vid kaffebordet och talat med några damer i den respektabla åldern av 80+. Mitt i vårt trams om nylonstrumpor och uppmaskning så var det en kommentar som jag lade märke till. Det var hur en av damerna sade hur tiden bleker det där jobbiga och svåra som man varit med om.

Det där med att "tiden läker alla sår", kanske är det så att det egentligen borde vara att "tiden bleker alla sår". De ärr som man får utanpå huden, de bleknar ju, de finns kvar, men de bleknar. Det finns till och med de där som man faktiskt inte kan se om man inte vet att de finns där!

Och liknande är det nog med de sår som vi bär på insidan. De kanske inte syns över huvud taget, men de känns. Men de bleknar nog ockås. Även om de finns kvar så bleknar de. Och det gör nog att de på något vis blir lättare att bära dem med sig i det fortsatta livet.

Men visst är det så att det inte bara är såren som bleknar med tiden. Det gör även våra minnen, till och med de som är så bra och fantastiska. De bleknar också med tiden, men jag tror att det tar längre tid för dem. För vi fyller på dem med färg. Vi vårdar dem med färg och konturer. Så att vi ska kunna behålla dem så länge som möjligt.

"Det finns ögonblick i livet
som man aldrig glömmer.
Förklarade stunder.
Det man förut inet förstått
ligger i ett förklarat sken.
Man förstår - utan att någon försöker förklara.
Ordlöst, tidlöst, tyngdlöst.
Men vill inte berätta, ingen skulle ändå förstå.
Ge mig fler av dessa stunder, Gud, vad jag längtar"



tisdag 10 juli 2012

Bitar av helheten

Hundra tusentals små glasbitar bildar tillsammans mönstren i kyrkfönstren. Mönster som inte är helt lätta att urskilja. Man måste få fatt i något först, ett ansikte, en mule, ett palmblad, innan bilderna öppnas för ens ögon.

Vilka bilder är det jag ser? Visst ser jag dem som jag känner igen från berättelserna. Men där solljuset tränger igenom glaset så framträder även andra bilder, bilder som nog bara jag kan se. Här i solens ljus kan jag se all min längtan, alla mina drömmar och förhoppningar....


Jag hoppas fortfarande. Jag älskar fortfarande. Jag tror fortfarande...

lördag 7 juli 2012

Längs livsvägen

Kullerstenarna på torget ligger öde denna söndagskväll. Allt är ihoppackat sånär som på en trasig plastpåse blåser över torget. Här har jag  passerat på hemväg från jobbet i nästan ett års tid. Lite märkligt, vägen till jobbet har gått längs gatan nedanför medan hemvägen har gått här över torget. Rutiner är lätta att skaffa, men svårare att vänja sig av vid.

Kvällen skymmer sakta och jag känner mig tacksam över det gågna året. Nu fortsätter livsvägen framåt och jag har blivit mycket rikare på livserfarenheter och även något visare!

fredag 25 maj 2012

Bland snäckor, stenar och glasbitar

I en av Anita Shreves fina böcker så går det en kvinna på stranden och samlar glasbitar. De är i olika former och färger. Jag kan inte komma ihåg vad hon skulle med glasbitarna till, men det är en av mina starkaste intryck från boken "Sjöglas".

Jag har nyligen vandrat längs stranden vid havet. Jag plockade på mig några av alla de snäckor som tidvattnet hade fört med sig upp på stranden. Jag har en liten blå plåtburk som är formad som en snäcka som för 10 - 15 år sedan blev min ihopsamlingsplats för hemtagna snäckor.

Där i plåtburken ligger det snäckor och stenar som nog kan sägas symboliserar drömmar och förhoppningar från en ung själ. Några drömmar har besannats, några verkar jag ha glömt bort. Andra väntar fortfarande på sin tid. Men så finns också de där som det inte kommer att bli något av. Sådana som jag själv har valt bort men också de som andra har valt bort åt mig.

Om jag tömmer burken och lägger ut snäckorna och stenarna så är de i olika form och färg och de kan bli till olika mönster. Fast de är så olika så blir de ändå tillsammans en helhet. Och jag tänker att om de hade varit olikfärgade glasbitar så hade de blivit som ett mångfärgat fönster som hade kunnat släppa igenom ljus. Olika bitar skulle kunna släppa igenom mycket ljus, andra lite och någon skulle vara helt svart. Det skulle vara gryningsljus, dagsljus och skymingsljus. Ljus som jag har samlat på mig och ljus som lyser över min fortsatta livsväg.

I en andaktsbok har jag läst denna bön som jag har återkommit till flera gånger. Är en påminnelse om att även de trasiga bitarna är del av en helhet:

Herre, ta alla de trasiga bitarna i våra liv. Våra brutna löften. Vänner vi svikit. Alla bråk och diskussioner. Våra olika bakgrunder, former och kantigheter. Ordna dem. Gör dem till något vackert som när en glaskonstnär skapar ett nytt fönster. Gör ett mönster. Ditt mönster. Trots att vi bara kan se de trasiga bitarna så kan Du göra något helt av dem.

lördag 21 april 2012

Påsktiden

Det är precis innan gryningen, det kompakta mörkret har fått en ljusare nyans. Jag håller utkik mot öster, där solen kommer att gå upp igen.

De hade funnits så mycket att hoppas på. Han hade varit så annorlunda på något vis. Annorlunda fast ändå så bekant. Han hade samlat mycket folk omkring sig, även jag hade velat se och höra. Jag var med i folkmassan när han ropade ner den där vedervärdiga skatteindrivaren från trädet. Det kändes så underligt, så gör man väl inte, men ändå så kändes det helt rätt. Jag hade hört människorna prata som varit med där på slätten, hur mätta de blivit när de ätit av brödet och fiskarna som delades. Och jag hade stått där vid den dammiga vägkanten och sett honom komma ridande på en åsna. Jag hade hälsat honom som den kung och befrirar som jag hade väntat på så länge.

Det hade funnits så mycket att hoppas på. Men nu var det som om allt var förgäves. Dödad. Korsfäst. Vem hade han varit egentligen? Jag hade velat tro att han var den som skulle befria från ockupation. Både den utifrån och innifrån. Jag vill också kunna se de där som man inte ska se. Jag vill också kunna se dem. Se dem som de människor de är, på riktigt!

Jag hade sett hur han hängde där på korset. Jag hade känt hur marken skakat, jag hade sett mörkret. Det hade blivit mycket mörkare än det är nu på natten. Han hade blivit lagd i en grav som sedan förslutits. Och jag hade bara suttit och stirrat ut i natten. Det var i förrgår. Igår var det sabbat, så tyst och stilla. Men ändå så outhärdligt mycket kaos. Det var som att luften kokat av något...jag vet inte vad....nu under natten är det som att hela jorden håller andan i väntan på något...

Det ljusnar sakta. Det hade funnits så mycket att hoppas på. Jag känner gryningens första varma solstrålar mot mitt ansikte. Jag sluter mina ögon och böjer mitt huvud bakåt och andas in djupt...inom mig ser jag honom igen, han är här, han rör vid min axel med sin såriga hand...morgonen gryr och jag tror att det fortfarande finns mycket att hoppas på!



torsdag 22 mars 2012

Den svåra kärleken

"Kärleken mäts inte i hur många gånger vi rör vid varandra, utan i hur många gånger vi når varandra"

tisdag 31 januari 2012

In the breaking of dawn

I den bleka vintermorgonen medan snön faller tung utanför fönstret bakom de nedfällda persiennerna så möts vi utanför huset. Där är det daggvått ute på trottoaren. 7 trappor upp säger du när du går före mig in i porten. Trapporna lutar brant i trapphuset, och det är trångt att komma in genom din dörr. Ett stort vardagsrum, några soffor, en tv, ett stort fönster i höjd med tallarnas gröna kronor. Det är vår ute i luften. Vi står vid fönstret och tittar ut. Konversationen är stilla, nej, det går ju inte, det funkar inte. Jag vill vara din vän säger jag. För vänskap är det enda jag kan erbjuda just nu. Jag rör vid din arm. Jag känner mig nöjd. Vi kramas. Jag ser ditt ansikte där mot min axel, det är så fridfullt.

Jag öppnar sakta ögonen, vinterljuset strilar in genom persiennerna. Jag dröjer mig kvar vid känslan från drömmen. Så fint, jag känner mig så tillfreds. Är detta avslutet? Slipper jag känna känslan av otillräcklighet nu? Jag känner mig så tillfreds nu. Tack!