fredag 25 maj 2012

Bland snäckor, stenar och glasbitar

I en av Anita Shreves fina böcker så går det en kvinna på stranden och samlar glasbitar. De är i olika former och färger. Jag kan inte komma ihåg vad hon skulle med glasbitarna till, men det är en av mina starkaste intryck från boken "Sjöglas".

Jag har nyligen vandrat längs stranden vid havet. Jag plockade på mig några av alla de snäckor som tidvattnet hade fört med sig upp på stranden. Jag har en liten blå plåtburk som är formad som en snäcka som för 10 - 15 år sedan blev min ihopsamlingsplats för hemtagna snäckor.

Där i plåtburken ligger det snäckor och stenar som nog kan sägas symboliserar drömmar och förhoppningar från en ung själ. Några drömmar har besannats, några verkar jag ha glömt bort. Andra väntar fortfarande på sin tid. Men så finns också de där som det inte kommer att bli något av. Sådana som jag själv har valt bort men också de som andra har valt bort åt mig.

Om jag tömmer burken och lägger ut snäckorna och stenarna så är de i olika form och färg och de kan bli till olika mönster. Fast de är så olika så blir de ändå tillsammans en helhet. Och jag tänker att om de hade varit olikfärgade glasbitar så hade de blivit som ett mångfärgat fönster som hade kunnat släppa igenom ljus. Olika bitar skulle kunna släppa igenom mycket ljus, andra lite och någon skulle vara helt svart. Det skulle vara gryningsljus, dagsljus och skymingsljus. Ljus som jag har samlat på mig och ljus som lyser över min fortsatta livsväg.

I en andaktsbok har jag läst denna bön som jag har återkommit till flera gånger. Är en påminnelse om att även de trasiga bitarna är del av en helhet:

Herre, ta alla de trasiga bitarna i våra liv. Våra brutna löften. Vänner vi svikit. Alla bråk och diskussioner. Våra olika bakgrunder, former och kantigheter. Ordna dem. Gör dem till något vackert som när en glaskonstnär skapar ett nytt fönster. Gör ett mönster. Ditt mönster. Trots att vi bara kan se de trasiga bitarna så kan Du göra något helt av dem.