lördag 28 juli 2012

I den varma sommarnatten

Sommarnatten är varm, jag öppnar fönstren på vid gavel för att få lite luft. Men det är som om allt står stilla. Katten ligger utsträckt på golvet och halvsover. Tror han följer mig med blicken där jag vankar av och ann i nattens mörker. Jag känner mig ledsen. På en balkong klirrar glasen när det skålas. Det prasslar i trädens kronor, men vinden känns inte, den är bara så varm.

Jag minns det kalla kaklet mot min panna. För en sekund är det som att jag kan känna det. Jag minns tårarna som stora trillade nerför mina kinder där jag lutade min panna mot kaklet. En flygplats där människor skyndar förbi. Bakom den stängda toalettdörren lutar jag min panna mot det kalla kaklet medan tårarna rinner. Det är snart 20 år sedan. Det känns helt absurt. Det känns som en evighet sen.

Sommarnatten är varm, jag stänger fönstren och jag känner en kall vind smeka min panna. Jag tittar på katten som sover på golvet. Jag böjer mig ned och stryker honom över ryggen. Han tittar på mig och så blundar han och suckar djupt. Jag tror också jag kan somna nu.

måndag 23 juli 2012

Bleknande minnen

Idag har jag suttit vid kaffebordet och talat med några damer i den respektabla åldern av 80+. Mitt i vårt trams om nylonstrumpor och uppmaskning så var det en kommentar som jag lade märke till. Det var hur en av damerna sade hur tiden bleker det där jobbiga och svåra som man varit med om.

Det där med att "tiden läker alla sår", kanske är det så att det egentligen borde vara att "tiden bleker alla sår". De ärr som man får utanpå huden, de bleknar ju, de finns kvar, men de bleknar. Det finns till och med de där som man faktiskt inte kan se om man inte vet att de finns där!

Och liknande är det nog med de sår som vi bär på insidan. De kanske inte syns över huvud taget, men de känns. Men de bleknar nog ockås. Även om de finns kvar så bleknar de. Och det gör nog att de på något vis blir lättare att bära dem med sig i det fortsatta livet.

Men visst är det så att det inte bara är såren som bleknar med tiden. Det gör även våra minnen, till och med de som är så bra och fantastiska. De bleknar också med tiden, men jag tror att det tar längre tid för dem. För vi fyller på dem med färg. Vi vårdar dem med färg och konturer. Så att vi ska kunna behålla dem så länge som möjligt.

"Det finns ögonblick i livet
som man aldrig glömmer.
Förklarade stunder.
Det man förut inet förstått
ligger i ett förklarat sken.
Man förstår - utan att någon försöker förklara.
Ordlöst, tidlöst, tyngdlöst.
Men vill inte berätta, ingen skulle ändå förstå.
Ge mig fler av dessa stunder, Gud, vad jag längtar"



tisdag 10 juli 2012

Bitar av helheten

Hundra tusentals små glasbitar bildar tillsammans mönstren i kyrkfönstren. Mönster som inte är helt lätta att urskilja. Man måste få fatt i något först, ett ansikte, en mule, ett palmblad, innan bilderna öppnas för ens ögon.

Vilka bilder är det jag ser? Visst ser jag dem som jag känner igen från berättelserna. Men där solljuset tränger igenom glaset så framträder även andra bilder, bilder som nog bara jag kan se. Här i solens ljus kan jag se all min längtan, alla mina drömmar och förhoppningar....


Jag hoppas fortfarande. Jag älskar fortfarande. Jag tror fortfarande...

lördag 7 juli 2012

Längs livsvägen

Kullerstenarna på torget ligger öde denna söndagskväll. Allt är ihoppackat sånär som på en trasig plastpåse blåser över torget. Här har jag  passerat på hemväg från jobbet i nästan ett års tid. Lite märkligt, vägen till jobbet har gått längs gatan nedanför medan hemvägen har gått här över torget. Rutiner är lätta att skaffa, men svårare att vänja sig av vid.

Kvällen skymmer sakta och jag känner mig tacksam över det gågna året. Nu fortsätter livsvägen framåt och jag har blivit mycket rikare på livserfarenheter och även något visare!