måndag 23 juli 2012

Bleknande minnen

Idag har jag suttit vid kaffebordet och talat med några damer i den respektabla åldern av 80+. Mitt i vårt trams om nylonstrumpor och uppmaskning så var det en kommentar som jag lade märke till. Det var hur en av damerna sade hur tiden bleker det där jobbiga och svåra som man varit med om.

Det där med att "tiden läker alla sår", kanske är det så att det egentligen borde vara att "tiden bleker alla sår". De ärr som man får utanpå huden, de bleknar ju, de finns kvar, men de bleknar. Det finns till och med de där som man faktiskt inte kan se om man inte vet att de finns där!

Och liknande är det nog med de sår som vi bär på insidan. De kanske inte syns över huvud taget, men de känns. Men de bleknar nog ockås. Även om de finns kvar så bleknar de. Och det gör nog att de på något vis blir lättare att bära dem med sig i det fortsatta livet.

Men visst är det så att det inte bara är såren som bleknar med tiden. Det gör även våra minnen, till och med de som är så bra och fantastiska. De bleknar också med tiden, men jag tror att det tar längre tid för dem. För vi fyller på dem med färg. Vi vårdar dem med färg och konturer. Så att vi ska kunna behålla dem så länge som möjligt.

"Det finns ögonblick i livet
som man aldrig glömmer.
Förklarade stunder.
Det man förut inet förstått
ligger i ett förklarat sken.
Man förstår - utan att någon försöker förklara.
Ordlöst, tidlöst, tyngdlöst.
Men vill inte berätta, ingen skulle ändå förstå.
Ge mig fler av dessa stunder, Gud, vad jag längtar"



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar