måndag 27 augusti 2012

För närhet behövs även lite avstånd

Någonstans har jag hittat denna bön som riktar sig till brudpar.
Tycker den är tänkvärd, för det ligger ju något i det att vi behöver faktiskt motpolerna
för att det ska bli balans. För hur kan vi känna närhet om vi inte upplever något avstånd?
 
 
"Må Gud välsigna er med hopp så att ni bevarar gryningen i er kärlek.
Och med rädsla, så att ni aldrig släpper taget om varandras händer i mörkret.
 
Må Gud välsigna er med samklang, så att ni får ha kvar romantiken i er sång.
Och med disharmoni, så att ni aldrig slutar att stämma era instrument som är er kärlek för varandra.
 
Må Gud välsigna er med enhet, så att era rötter slingrar sig tätt samman.
Och med avstånd, så att ni aldrig slutar att sträcka er efter varandra."
 


 
 


måndag 20 augusti 2012

Hjärtats avstånd

När vi beräknar avstånd är vi vana vid att beräkna det i km och mil. Men det finns ju faktiskt minst en till mätarinställning, den som jag tänker på nu är hjärtslagen. För visst kan man också räkna avstånd med hur nära man är i sitt hjärta. Och då kan avstånd som rent fysikt eller geografiskt är långt borta helt plötsligt vara mycket närmare....

I en av Jesu liknelser berättas hur två personer befinner sig i templet för att be. De har olika förutsättningar för sitt besök i och med att det är dem förutbestämt var de får uppehålla sig i relation till centrumet. Centrumet i templet kan sägas vara det allra heligaste, det som var avskilt och dit man inte fick närma sig hur som helst. Där tänkte man sig att Gud fanns. Och farisén, den lagtrogne judiska mannen som hade hög rang och som var så noga med att göra allt precis rätt, ja och till och med lite ta på sig andras ansvar, han befinner sig ganska så nära centrumet där han står långt fram i templet. Man skulle kunna säga att han är nära! Och i sin bön så tackar han frimodigt för allt det där som han inte är och han tackar också för allt det som han gör rätt. Men så har vi den andra mannen, han är tullindrivare, han jobbar åt ockupationsmakten med att driva in skatt. Och ser till att ta ut så pass mycket extra pengar så han själv tjänar gott på sitt arbete. Han har inte lika hög rang, så han befinner sig rent geografiskt längre bort från centrumet. I sin bön så ber han om nåd för det som han vet är fel.

Visst är det så att vi också har sådana här förutbestämda positioner som vi håller oss till. Många gånger rättar vi nog in oss i leden utan att tänka så mycket på det. Där står vi så fasta i våra roller som faktiskt inte gör oss helt rättvisa.

Det Jesus gör i liknelsen det är att han vänder på perspektiven av avstånd och närhet. För våra positioner och roller är inte helt givna bara baserat på det som vi gör, eller inte gör. Och det är inte alltid den fysiska platsen som avgör hur nära man egentligen är. För visst är det så att närheten i hjärtat kan ställa en närmare...

Inte är det fel att göra allt rätt. Inte är det fel att tänka högt och gott om sig självt. Men ändå, ändå så kan de bli fel, beroende på vilket perspektiv är, beroende på vad som är utgångspunkten. Och om det i hjärtat finns plats för någonting annat än bara sig självt. För det är ju så viktigt att ge plats för andra. Det kan inte bli ett "vi" om inte ett "du" infogas i "jaget".

Så när Jesus säger att det var tullindrivaren som gick hem som rättfärdig så var det för att han inte bara hade sig själv i sitt hjärta. Rättfärdig handlar inte bara om att göra allt rätt, det handlar också om att vara rätttillvänd, att vara vänd åt rätt håll. Och det var just det som tullindrivaren gjorde där i sin bön om nåd, han vände sig åt rätt håll. För även om vi inför Gud får komma med allt det som vi är, för både farisén och tullindrivaren fick ju plats inför Gud, så har vi möjlighet att ta emot så mycket mer från Gud om vi har plats för det i våra hjärtan.

Så om vi tittar oss omkring, var befinner vi oss? Var står vi rent geografiskt? Och var har vi våra hjärtan? Och vad finns det plats för i våra hjärtan?

Innan verkligheten vaknat har du vakat över mig.
Innan första andetaget har jag andats djupt i dig.
Innan någon visste om mig har du kallat mig vid namn.
Innan stormarna bedarrat har jag vilat i din famn.
Innan vågorna har lagt sig har du vaggat mig till ro.
Innan någon öppnat dörren har du tänkt var jag skall bo.
Innan livet ens har börjat har du burit det till slut.
Innan döden slutit in mig har du öppnat vägen ut.
Innan innan, innanför bor du i mitt hjärta.
(Psalm 899)

lördag 11 augusti 2012

Den kärlek som världen bär

Där skogen tar slut och där berget ligger blottat vid ena änden av sjön - där har jag idag lyft mitt röcklin mot knäna där jag vandrat längs med skogskanten. Solen sken varmt från himlen där molnen hade skingrats. Fåglarna lyfte från andra sidan sjön och flög i formation ut över vattnet. Jag sökte skugga under tallens krona för en stund. Nyckelharpa och gitarr ackompanjerade brudmarschen från Delsbo när brud- och dopföljet vandrade över ljungen ut till berget.

Ett kort ögonblick får tid och rum att upphöra för en stund. Ögonblickets närhet rymmer allt som blir och är och var!

Vatten från en skogskälla hälls i dopskålen. Vatten begjuts över barnets huvud tre gånger och när barnet upptäcker vattnet i skålen träcker han ut sin hand och rör vid vattenytan som bryts av handens tyngd. Han lyfts sedan upp på sträckta armar. Han tittar på människorna som samlats, han vet nog på något vis att de hör ihop till varandra. Finns ansikten där som han känner igen. Han skrattar och ser glad och nöjd ut.

Två händer omsluter varandra. Det är nu de ska svara ja till varandra. Ringen lyfts mot himlen i bönen om att den ska vara tecknet på deras löften om ömsesidig kärlek och trohet. De håller ringen emellan sig där de står inför varandra och uttalar löften som bär på tro, hopp och kärlek inför den fortsatta gemensamma framtiden.

Nyckelharpan spelar de välkända tonerna till "I denna ljuva sommartid". Tre människor står där på berget med sjön och himlen bakom sig. I skogen har ljungen börjat blomma. Gräset har vuxit sig högt vid stigens kant där deras strån står blandade med blåklockorna. Tre människor, två stora och en liten. Och de bär mellan sig så mycket tro, hopp och kärlek inför framtiden. Kamerorna fångar deras leenden. Fåglarna lyfter från sin plats nere på sjön och de flyger vidare. En sval vind blåser över mig och röcklinet fladdrar i vinden där jag återigen står i skuggan under tallens krona.

Känner en oerhörd glädje och tacksamhet för att få vara med om sådana här stunder. De gör att jag kan tro på att störst är ändå kärleken! Och att det är den som världen bär!




torsdag 9 augusti 2012

Ge inte upp dina drömmar

Kommer att tänka på drömmar och förhoppningar som vi bär med oss genom livet. Tror de egentligen är väldigt få men vi klär dem i många olika uttryck. Och när vi känner oss modfällda eller svikna är det inte drömmarna som ska kastas utan det är uttrycken som vi behöver se över och faktiskt släppa. Ge inte upp dina drömmar, men kasta gärna bort gamla och slitna uttryck för dem om de inte längre funkar!