lördag 11 augusti 2012

Den kärlek som världen bär

Där skogen tar slut och där berget ligger blottat vid ena änden av sjön - där har jag idag lyft mitt röcklin mot knäna där jag vandrat längs med skogskanten. Solen sken varmt från himlen där molnen hade skingrats. Fåglarna lyfte från andra sidan sjön och flög i formation ut över vattnet. Jag sökte skugga under tallens krona för en stund. Nyckelharpa och gitarr ackompanjerade brudmarschen från Delsbo när brud- och dopföljet vandrade över ljungen ut till berget.

Ett kort ögonblick får tid och rum att upphöra för en stund. Ögonblickets närhet rymmer allt som blir och är och var!

Vatten från en skogskälla hälls i dopskålen. Vatten begjuts över barnets huvud tre gånger och när barnet upptäcker vattnet i skålen träcker han ut sin hand och rör vid vattenytan som bryts av handens tyngd. Han lyfts sedan upp på sträckta armar. Han tittar på människorna som samlats, han vet nog på något vis att de hör ihop till varandra. Finns ansikten där som han känner igen. Han skrattar och ser glad och nöjd ut.

Två händer omsluter varandra. Det är nu de ska svara ja till varandra. Ringen lyfts mot himlen i bönen om att den ska vara tecknet på deras löften om ömsesidig kärlek och trohet. De håller ringen emellan sig där de står inför varandra och uttalar löften som bär på tro, hopp och kärlek inför den fortsatta gemensamma framtiden.

Nyckelharpan spelar de välkända tonerna till "I denna ljuva sommartid". Tre människor står där på berget med sjön och himlen bakom sig. I skogen har ljungen börjat blomma. Gräset har vuxit sig högt vid stigens kant där deras strån står blandade med blåklockorna. Tre människor, två stora och en liten. Och de bär mellan sig så mycket tro, hopp och kärlek inför framtiden. Kamerorna fångar deras leenden. Fåglarna lyfter från sin plats nere på sjön och de flyger vidare. En sval vind blåser över mig och röcklinet fladdrar i vinden där jag återigen står i skuggan under tallens krona.

Känner en oerhörd glädje och tacksamhet för att få vara med om sådana här stunder. De gör att jag kan tro på att störst är ändå kärleken! Och att det är den som världen bär!




1 kommentar:

  1. Underbart att få ha ett sådant yrke när man får dela sådana stunder! Och vilken fin bild.
    Kram Helena

    SvaraRadera