fredag 30 november 2012

Efter frosten

I höstas så längtade jag efter snön, efter tystnaden som blir när snön har kommit! Och idag har jag lyssnat till tystnaden. Vid 07 imorse klev jag av tunnelbanan och besteg det snöklädda berget upp till kyrkan som ligger på höjden. Och det var sådär tyst, sådär tyst som det bara blir när den mjuka snön har lagt sig som en dämpande täcke över allt. Sådär tyst så man kan höra tystnaden!

Innan snön så kom frosten! Det kändes isande kallt när frosten tog landskapet i besittning. Så vacker det var, det kändes nästan som att snart brister allt. En känsla som påminner om vårens knoppar. Det är som att någonting håller på att gå sönder, men ändå så är det precis som det håller ihop!


Och jag tänker att frosten med dess bitande kyla är förberedelse för den mjuka snön. Utan den vassa frosten kan inte den mjuka snön landa och bädda.

Och det här fick mig att tänka på änglarna, de där änglarna som mötte herdarna ute på fältet utanför Betlehem den där höstdagen som det väl egentligen var för mer än två tusen år sedan. När herdarna först såg dem så var det kanske som den där bitande frosten....då blev herdarna rädda....men sedan blev det sådär tyst för en stund, så som det blir när snön har kommit...och så brister änglarna ut i sin jubelsång...och det är som att sträcka ut sina armar och känna snöflingorna mot sitt ansikte....det är som att slänga sig bakåt i snön och göra en snöängel och känna snöflingorna mot sitt ansikte....trots att det är vått och kanske obehagligt så är det underbart! Och samtidigt som jublet hörs inom en så är det sådär tyst, tyst så man kan höra tystnaden.


När du står där i tystnaden, lyssna efter änglasången! Om vi hör tystnaden så kanske vi också kan höra änglasången!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar