fredag 13 december 2013

Spår i snön

Snön faller.
Det är natt.
Vid stationen står du och väntar på mig.
Jag ser dig i gatlyktans mjuka sken.
 
Jag faller bakåt i snön,
sträcker ut mina armar och det blir avtryck
som av änglavingar i snön.
 
Snöflingor stora och kalla mot min kind.
Jag kan ana stjärnorna bakom molnen.
Mitt ansikte mot himlen.
 
Din kind mot min.
 
Snön faller.
Det är natt.
Och i snön syns det spår
som av änglavingar.
 
 







fredag 6 december 2013

Funna möjligheter

Det är adventstid. Igen. Förberedelsetid. Tid av längtan. Tid av väntan. 

Här om dagen var det nån som sa att man kan vänta så mycket och intensivt 
att man missar att det kommer. Och den tanken dröjde sig kvar i mig. 
Väntan och förväntan. 
Ankomst. 

Visst är det så att det kan bli ett rejält snurr i väntan och förväntan. 
Och det kan bli platt fall vid ankomst. 
Om inte ankomsten övertrumfar väntan vad händer då?
Med väntan?
Med ankomsten? 

Det vi väntar på. Det vi längtar efter. Det som upptar vår tid och energi. 
Om vi bara lever i vår väntan och längtan, missar vi inte något av det som händer här och nu. 
Om vi befinner oss någon annanstans och sen.

Här längs vägen, där vi befinner oss just nu där finns det nog många möjligheter. 
Som kan öppna nya dörrar. Som kan leda oss framåt. 
Kanske är det på obeträdd mark, kanske är det på välkänd mark. 
Men det kommer att vara här och nu. 


Glöm inte bort din väntan, din längtan.
Den är viktig.
Den är en del av dig.
Lev med din väntan, din längtan.
Här och nu.
Se möjligheterna.
Finn möjligheterna.
Möt ankomsten.





torsdag 14 november 2013

Livets väv

En bild som vi ibland använder för att beskriva livet det är att vi liknar den vid en väv. Trådar i olika längder och färger och i olika material läggs till väven genom det vi är med om - erfarenheter vi gör, personer i vår närhet och händelser vi är med om bildar tillsammans just våra livsvävar. På håll vill jag tro att det går att urskilja motiv i livsväven, att det vi är med om hänger ihop på något vis. På nära håll tror jag dock det är svårare att se helheten, motivet är inte helt lätt att ana. Och på nära håll är det ju så mycket lättare att se detaljerna, det där som sticks för stunden eller det som är alldeles glänsande.

Jag vill också tro att vi en gång kommer att få se den sammanhängande väven med alla de olika bitarna. Med allt det som vi har varit med om och där som vi inte gjorde fast vi kanske ville och längtade efter. Och att det är då, när vi kan se den sammanhängande livsväven som vi också kommer att försonas med våra liv.

Jag vill också tro att det finns en gyllene tråd i alla våra livsvävar, den tråd som är den första tråden och som löper genom väven och sen så småningom också kommer att vara den sista tråden.

Förra veckan när jag var ute och promenerade såg jag dessa rötter! Kände mig fascinerad av kraften i dem.



Så jag stannade till och tittade länge på dem. Och jag kom att tänka på livets väv. Där finns det trådar som är så kraftfulla att de liksom bryter igenom . Och det finns trådar som är  så små och tunna att de knappt ens syns. Ofta tänker vi nog att det är de väl synliga  och tjocka trådarna som är det som håller ihop våra vävar. Men det kanske mer är de där små och tunna trådarna som gör att det håller ihop. De där som kan vara korta möten, utsikter och insikter och de där korta förtätade ögonblicken som man spar på.

Och det där trådarna som skaver och gör ont just nu, i helheten har de på något vis sin plats. Och med tiden kommer de att nötas ner där i väven. Tillsammans med andra trådar så kommer de inte att göra lika ont så småningom. Och tills helheten ska skönjas är det de mindre delarna som vi lever med. I glädje och sorg, i hopp och tro. Och i kärlek!




onsdag 30 oktober 2013

Going west

Way out west, where the sky is clear,
where the earth touches the sea
and where the water touches
the heavens.
That's where I am going.

The sun shines on the leaves.
The sun shines on the fields and hills.
Autumn is here, but it's less
than I am used to.

Cloudy sky.
Heavy rain to the window.
Relieved heart.
The sun is shining above the clouds.
The sun breaks through
and embraces me.

I am going west.
West where the sky is clear,
where the earth touches the sea
and where the water
touches the heavens.
I am going west.

fredag 25 oktober 2013

Där natt möter dag

Frälsarkransen, armbandet med de olikfärgade och olikformade pärlorna som var och en betyder något alldeles särskilt och som relaterar till livet, hade legat länge i min byrålåda.
Det var som att det låg där och väntade på att jag skulle trä det på min handled igen.
 
 
 
Den gyllene Gudspärlan.
Den skimrande jagpärlan.
Den vita doppärlan.
Den bruna ökenpärlan.
Den blåa bekymmerslöshetspärlan, som också kan kallas för gladpärlan.
De två röda kärlekspärlorna, en för att ge kärlek och en för att ta emot kärlek.
De tre skimrande hemlighetspärlorna.
Den svarta nattpärlan.
Den vita uppståndelsepärlan, som också är dagpärlan.
Alla pärlor binds samman av de avlånga bruna tystnadspärlorna.
 
Mitt armband är lite speciellt. För den ena hemlighetspärlan är lite platt på ena sidan. När jag först upptäckte det blev jag lite ledsen, för det kändes som pärlan var lite trasig. Men sen blev jag lugn och hittade min vila i att jag gillar att den är som den är. För mig står hemlighetspärlorna mycket för det som jag längtar efter. Mina drömmar och förhoppningar. Inte för att de är några särskilda hemligheter utan för att det är där i armbandet som jag har lagt ner dem. Och visst är det så att en del av det jag drömmer om kan kännas lite slitet ibland. Och det kan kännas lite slitigt också med en del av drömmarna som aldrig verkar få plats, aldrig verkar få komma i god jord så de kan börja gro.  
 
Efter att jag för ett tag sedan hade tagit fram mitt armband fick jag höra att samma vecka hade även min systerdotter på 6 år tagit fram sitt. Även det hade legat vilande ett tag. Men det kom på hennes handled och min syster lovade att bara vi träffades skulle moster berätta igen om vad alla pärlorna betydde. För själv kom hon inte ihåg vilka alla pärlor var.
 
Förra fredagen satt jag så i goda vänners sällskap och då upptäckte jag helt plötsligt att min svarta nattpärla hade spruckigt och en stor bit av den hade fallit bort. Den sitter kvar, nätt och jämnt, den hänger på sne, men den sitter kvar!
 
Och jag kände instinktivt en skön känsla spridas genom mig - detta är ett gott tecken på att de bistra tiderna kommer att lätta! Och när jag sedan träffade min systerdotter och vi tillsammans tittade på pärlorna och pratade om vad de betydde då utbrister hon när hon ser min svarta nattpärla "Du har ju nästan ingen natt kvar".
 
Bitarna av min natt sträcker sig över tystnadspärlan och mot dagpärlan
och får bli en bild av gryningen. Där natt möter dag. Tiden där allt är möjligt,
där drömmarna finns kvar och där jag kan invänta ljuset i soluppgången!




måndag 14 oktober 2013

I ett stilla sus

Det berättas att Elia står där på berget och väntar på att få möta Gud.
Och en stark storm drog fram som klöv berg och krossade klippor.
Men Gud var inte i stormen.
Efter stormen kom ett jordskalv. Men Gud var inte i skalvet.
Efter jordskalvet kom elden. Men Gud var inte i elden.
Men efter elden kom ett stilla sus. Och där var Gud! 
Och det stilla suset hör Elia och går Gud till mötes.
(1 Kung 19:11 - 13)

Har du hört det stilla suset?
Det där som hörs efter att stormarna bedarrat, 
efter att jorden har stillat sig och efter att elden har slocknat. 
Det där stilla suset som hörs fast det inte gör det. 
Det där suset som likt ett djupt andetag fyller alla hörn och skrymslen i det som finns inuti. 
Det där suset som pumpar igång hjärtat igen och som gör att hjärtats slag känns och hörs inuti.

Där i det stilla suset är allt möjligt igen. 
Där finns det hopp och liv! 
Och där kan vi mötas!

Där i det stilla suset är det som att helt plötsligt kunna se blommande blåklockor mitt i oktober!




måndag 7 oktober 2013

Gå i frid

Jakob står vid vadstället vid Jabboks flod.
 Hans familj har redan gått över. Han står ensam kvar där på stranden och natten fallen. 
Han brottas hela natten. Kampen är hård och Jakob vägrar att släppa taget. 
Dagen gryr och hans motståndare vill att han ska släppa men han gör det inte.
 Inte utan välsignelse. 

Jakob har fått många välsignelser redan, 
han har fått sin faders välsignelse när han lurade sin bror på hans förstfödslorätt. 
Och han har också fått sin faders välsignelse att gå för att på så vis undkomma 
den lurade och hämndlystne brodern. Det hade inte funnits några välsignelser kvar till brodern.
Och nu hade stunden kommit för Jakob att återvända hem.

Där i gryningen håller han fast med allt vad han har och säger 
"Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig". 
(1 Mos 32: 26)

Det kan vara så viktigt att få hålla fast! Att inte ge upp, att inte släppa taget! Att få hålla fast! 
Brottningsmatchen där i mörkret blir för mig en bild för vår brottning med det 
som vi gör fel mot oss själva och mot varandra. 
Och att det kommer att komma en tid när vi möter det ansikte mot ansikte 
och då vi måste försonas med det. 
För annars kommer vi inte att komma vidare. 
 Den okände mannen som Jakob brottas med i natten visar sig sedan vara Gud 
och i gryningen får Jakob sin välsignelse. 
Och när solen går upp går han sin bror till mötes som tar emot honom i sin famn.

Kampen, välsignelsen och försoningen är det jag velat bära med mig av berättelsen om Jakob och Esau.
Men så för en tid sedan fick jag syn på ett annat perspektiv i berättelsen. 
Det är tidigare i berättelsen när Jakob lämnar sin bror, när han påbörjar sin flykt. 
Då när han verkar vara som mest utelämnad och ensam.

Det kan vara så viktigt att få lämna. Att få gå. Att få börja om. Att få gå!
Och det är då som det händer, det är när Jakob har lämnat som han får beskydd. 
Jakob drömmer om trappan upp till himlen där Änglarna som går där upp och nedför trappan. 
Och Gud säger till honom "Jag skall vara med dig och skydda dig" 
(1 Mos 28:15)

Att få hålla fast och att få försonas är det som livet bär.
 Att få gå och få vara omsluten är det som livet bär.
Och att få vara där emellan är det som uppehåller livet här och nu.


"Gå med Gud som lovar gå bredvid
Som känner väl din strid. Som hör när hjärtan ropar
Som skyddar dem som älskar
Gå i frid. Gå i frid"

(Ur psalm 826 "Gå med Gud" i Psalmer i 2000-tal)



onsdag 2 oktober 2013

Minnen

Jag minns dig även fast vi aldrig mötte varandra.

Jag minns din beröring även fast vi aldrig rörde varandra.

Jag minns din varma blick även fast vi aldrig såg varandra.

Jag minns oss även fast vi aldrig mötte varandra.

Jag minns min varma blick även fast vi aldrig såg varandra.

Jag minns min beröring även fast vi aldrig rörde varandra.

Jag minns vem jag var.
Jag kommer på vem jag är.
Jag påminns om vem jag vill vara.

Jag minns dig även fast vi aldrig kommer att möta varandra.


söndag 29 september 2013

Livets skiftningar

Nu när hösten färgar världen orange och röd så kommer jag att tänka på att årstidskiftningarna också går igen i våra liv  - vi har också tidskiftningar med jämna mellanrum. De kanske inte följer den ständigt pågående årscykeln med vår, sommar, höst, vinter och så vår igen. Men skiftningarna finns där, vi kanske inte alltid märker av dem som just skiftningar utan det är nog mer så att vi upptäcker att vi helt plötsligt står i den blommande sommaren eller den regniga och ruskiga hösten.

Jag vill tro att livets skiftningar är något som är bra då vi just i skiftningarna växer inombords och lär känna mer av livet och oss själva.
Nu är det höst och idag är det änglarnas dag! Det är den heliga Mikaels dag och Mikael är den som går i täten för det goda i kampen mot det onda. Änglar är budbärare som kommer med hopp och mod. Och det behöver vi ha gott om när vi ska stå upp för och tro på det goda!



Ängeln på bilden med det stora hjärtat i sin famn får symbolisera budet om hopp och mod! Och just nu för mig så får det stora hjärtat också symbolisera tillit. Den som jag saknar men som jag längtar så efter att få känna!

Sen jag gjorde den här ängeln tidigare i veckan så har jag kommit på mig själv att jag har svårt att släppa den med blicken. Jag vill titta på den för den ger mig på något vis ro. Den ger mig på något vis hopp och mod och den håller min längtan efter tilliten vid liv. Ängeln saknar ansikte/ansiktsuttryck och det är nog därför som jag finner den rofylld. För jag letar efter det där ansiktet, det som är dolt för mig just nu och som jag längtar efter och som jag vet kommer att ge mig tillit. 

Jag står i en av livets skiftningar och jag vet ännu inte vart den kommer att föra mig. Är det till våren knoppande träd? Till sommarens grönska? Till höstens skörd? Till vinterns vila? 

Jag tittar på det stora rödskimrande hjärtat i ängelns famn och känner att mitt hjärta bankar där inne i mitt bröst. Där finns det hopp och mod. Och det kommer att fyllas på med tillit igen!



(1 Kor 13:13)



måndag 9 september 2013

Ljusreflektioner

Mitt i allt det som är, 
i alla våra måsten, 
i allt vi gläds åt och sörjer över, 
i all vår lycka och vår besvikelse 
och i vår drömmar 
behöver vi stanna upp och lyfta vår blick 
och stilla oss för ett kort ögonblick. 

Så att stjärnorna  kan spegla sig i oss. 
Inte bara för att vi ska kunna upptäcka ljuset utan också 
för att ljuset ska kunna sprida sig och lysa för fler. 



P.S. 
Banna inte regnpölarna för däri speglar sig himlen

fredag 6 september 2013

Längs pilgrimsvägen


Min pilgrimsvandring fortsätter. Jag vandrar min livsväg framåt. Idag har den starkt skinande och lågt stående höstsolen skinit mig rakt i ansiktet så det har känts som jag har vandrat rakt in i solen. 

Annars så är det mycket vatten som upptar min vandring just nu.
Och jag funderar kring min hamn, 
min hamn som utgångspunkt och som plats för vila och kärlek.
Och jag undrar, var är min hamn?

"Du måste lägga ut för att komma in i hamn igen"


"När du lagt ut låt ljuset föra dig fram, lyft din blick, håll den mot horisonten och upptäck ljuset"


"Oroa dig inte för stenig strand, den är visserligen utbredd men den kommer att leda över i något annat. 
Håll ut"


"Du kommer att nå fram till mjuk och varm sand och grönskande mark igen.
När du når hamn"


Jag vandrar enträget på längs min pilgrimsled. Och håller utkik efter den där hamnen som jag längtar efter och som jag vill hitta. 





måndag 26 augusti 2013

Sjöglas


Där nere vid vattnet, på klippan satt vi och jag lutade mitt huvud bakåt och kände den värmande solen mot mitt ansikte samtidigt som den svala havsbrisen smekte min kind och blåste i mitt hår.

Jag hade lagt undan min Art Journal och lade mig ner och vilade huvudet mot min ihoplindande jacka, jag lyssnade till vågskvalpet och slöt mina ögon och bara kände vinden och havet. Min vän bredvid mig satt fortfarande med sin bok och fyllde färg i stora bokstäver som hon skrivit på en sida. En hund simmade förbi jagandes en and och vi skrattade åt den överraskande synen. Något senare lämnade vi klippan och klättrade ner på den steniga stranden. 

 

Jag önskade hitta några snäckor att lägga i min stora burk där jag samlar på snäckor och stenar. Vågorna smekte stranden då båtarna passerade och när finlandsfärjorna körde förbi slog vågorna stort mot stenarna så att att skummet yrde. Och där bland alla våta stenar som vågorna sköljde över så låg de - bitar av glas vars kanter slipats mjuka av vågens outtröttliga rörelse upp på stranden. 

 

Och jag mindes att läst en bok av Anita Shreve som hette "Sjöglas" och som handlade om en kvinna som samlade glasbitar på stranden. Jag kommer inte ihåg vad hon gjorde med bitarna, men har för mig att de var som bilder för hennes livsval. 

De glasbitar som jag plockade med mig var i olika gröna nyanser och så var det också någon helt ofärgad. Och de är inte alls vassa, det som en gång var vasst har slipats ned till mjuka rundningar. Jag ska lägga dem i min stora snäckburk, snart ska jag det, men inte än. Har nu lagt dem i ett glas som står på köksbänken där jag kan se dem. Och jag tänker att det som i våra liv är som vågens outtröttliga rörelse in över stranden också slipar våra kanter. Min första känsla är att det är bra att inte ha så vassa kanter. Men det är inte bra om allt vasst försvinner, att alltid vara mjuk och följsam för att bara vara andra till lags.

Där i min hand samlade jag mina första sjöglas och jag tyckte om dem! Det de hade blivit och det de en gång hade varit. Bitar av något större, något helt. 

Och jag kommer på mig själv med att jag vill vara rädd om de vassa kanter jag har och som jag ska ha kvar. De som hjälper mig att värna mig och de som kan sätta gränser. Visst, de sticks ibland, både mig själv och andra. Men det är viktigt att de får finnas och får vara en del av mig. Och de kanter som fortfarande behöver få bli mjukare, de vill jag lämna kvar på stranden, där i vågornas famn där de mjukt tas om hand och sakta men säkert slipas runda.

Stranden är en sådan fantastisk plats. Den stenbelagda som jag var på igår, där det finns stenar och sjöglas. Och den sandbetäckta som jag längtar så mycket efter. Som jag alltid längtar efter. Den med sanddyner som man får kämpa sig upp över, den med de milsvida sandstränderna där man bara är, den med tidvattnet vars rörelse omfattar flera hundratals meter. Där det finns snäckor och drivved.

På stranden, där vill jag vara!

 

"Här vid stranden, nära vattnet finns en plats som ger mig ro. 
Här vid stranden, nära vattnet fylls mitt inre utav tro. 
Här får jag vila och Du finns här mitt i livets kamp och strid. 
Här får jag vila och Du finns med Din nåd för varje tid" 
(Psalm 814)

måndag 5 augusti 2013

Hjärtslag

I en kartong i min bokhylla står det en fin presentkartong. För snart 10 år sedan låg det en present i den. Det var en av tre presentkartonger, det var en till mig, en till min mamma och en till min pappa. Kartongerna innehöll var sin drake gjord i lera. För dessa drakar var det tradition att man skulle namnge dem och eftersom min drake var röd, och ju var från Wales, så fick den namnet "Calon" (som betyder hjärta). Draken har flyttat ut från kartongen och bor högst uppe på bokhyllan. Kartongen som har fått nytt innehåll har länge stått på nedersta hyllan. Igår tog jag fram den,öppnade den och tog fram ståltråden och pärlorna. Saker som är inköpta för typ 10 år sedan och som jag inte använt på år och dar. Av materialet blev det ett trådhjärta fyllt med röda pärlor. Och min skapelse fick namnet "Heartbeat" - hjärtslag.

För ett tag sedan var jag medföljande sällskap på en hjärtklinik. Och där fick jag se hjärtslag på en ultraljudsmonitor. Och det fick mig att tänka på hur viktiga är inte våra hjärtslag? Inte bara för att vi fysiskt ska kunna leva, utan också symboliskt eller andligt. För hur lever vi om vi inte kan känna hjärtslagen? Om vi inte lever i harmoni med dem? Om vi inte lyssnar till dem? Om de inte slår i takt med vår längtan?

Jag har hjärtslag som jag ibland känner och som jag ibland lyssnar till. Jag har hjärtslag som jag ibland känner harmoni med. Jag har hjärtslag som envist påminner mig om min längtan! Ibland vill jag glömma den, men mitt hjärta fortsätter att slå.

"Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara" (Matt 6:21)


 
Det här hjärtat vill jag ge till min fina lillasyster Marie som jag älskar jättemycket!

torsdag 25 juli 2013

Här någonstans börjar resan till mitt pilgrimsmål

 
Jag har en ny Art Journal som jag har börjat fylla med bilder och ord. På förstasidan började ett tema att visa sig när jag satt och klippte och klistrade. Det verkar som att boken ville handla om att resa i tid och rum när förstasidans ord tillsammans bildade meningen "Här någonstans börjar resan till mitt pilgrimsmål"
 
Ordet pilgrim kommer från latinets "peregrinus" som betyder "främling" och är en beskrivning av en person som gör en resa/vallfart till en helig plats.
 
Jag kände mig väldigt tilltalad av orden som inleder min bok. Och jag har tagit dem som en inbjudan. Jag har ingen särskild fysisk plats som jag tänker att jag ska resa till utan livet i sig får vara den heliga platsen där jag, där hela jag, ska vistas! Och det känns som om det är någonting speciellt på gång, jag vet inte bara vad just nu, så jag får hålla utkik efter "detta någonstans" som ska finnas här.
 
Och visst är det väl så att vi i mycket möter livet som just främlingar. Innan vi lär känna oss själva, varandra och våra omgivningar så är vi främlingar i mångt och mycket.
 
Det finns flera viktiga attribut för pilgrimmen, ett av dem är väskan över axeln. Där det finns förnödenheter nedpackade för att man ska klara av sin resa. I livets väska har vi inte bara våra förnödenheter utan vi bär också med oss viktiga händelser som vi varit med om och personer som står oss nära på något vis.
 
Min väska den är både tung och otymplig och jag vet att jag behöver packa om den för att kunna fortsätta min vandring framåt! För jag vill komma framåt!
 
"Här någonstans börjar resan till mitt pilgrimsmål"
 
 
 

söndag 14 juli 2013

Ordlöst, tidlöst, tyngdlöst

Kristi förklaringsdag - Jesu identitet blir bekräftad där uppe på förklaringsberget. Han förvandlas för en stund till en alldeles lysande ljusvarelse. Det känner lärjungarna som är med honom som ett uttryck för det gudomliga. Och de ser honom också tillsammans med Mose och Elias, två väldigt tydliga personer i deras historia, och det sätter in honom i ett sammanhang som också det bekräftar vem han är!

Ganska så precis för 14 år sedan åkte jag spårvagnen uppför "The Great Orme" som är en av höjderna som ramar in bukten vid samhället Llandudno i Norra Wales. Spårvagnen går ganska så brant på väg uppåt och den har varit igång i drygt 100 år och har gjort berget mer lättåtkomligt. Där uppe på berget är utsikten vidunderlig....Åt ena hållet ser man ut över havet som långt där ute vid horisonten smälter ihop med himlen. Och åt andra hållet tornar det ännu större bergsmassivit Snowdonia upp sig. Vilken känsla av frihet att stå där uppe och se himlen möta hav och berg. Vilken känsla av frihet att stå där uppe och andas, att bara vara...

Berg och höjder ger ju inte bara en påtaglig känsla av närhet till himlen. Det ger ju också tillgång till större perspektiv. För när vi befinner oss på höjder så kan vi lättare se allt det som finns runt omkring oss.

I våra liv finns det också förklaringsberg. Visst kan det vara rent fysiska berg, sådana där som vi måste ta oss uppför med våra armar, ben och svett. Men det finns också berg inom oss som vi kan ta oss uppför. Våra förklaringsberg är sådana där tillfällen nr vi möter delar av våra liv i klarläggande ljussken, när vi ser dem i sammanhang och när vi förstår....när tid och rum förtätas och vi anar helhet och helighet.

Men vad händer sen då? Sen efter förklaringsbergen? Det är ju inte så att vi i våra livsvandringar kan stanna kvar där uppei bergens klarhet. Lärjungarna fick lov att lämna förklaringsberget och fortsatte att vandra med Jesus. Våra livsvandringar fortsätter och det är inte så lätt att ta med sig och leva i det man sett upplyst och fått förklarat. Det blandas ut med allt det där andra som pågår i livet och det är utmanande för oss att låta det förklarade lysa igenom alla måsten och krav som vi lätt överrumplas av. Men det förklarade finns kvar, vi bär det med oss i allt och det hjälper oss att i våra liv känna helhet och helighet.

"Det finns ögonblick i livet som man aldrig glömmer! Förklarade stunder. Det man förut inte förstått ligger i ett förklarat sken. Man förstår - utan att någon försöker förklara. Det är ordlöst, tidlöst, tyngdlöst"

tisdag 2 juli 2013

Att hitta orden

Ett nedslag i min "Art journal" där jag hittat mina ord



Följ ditt hjärta.
Våga!
Våga stegen.
Gå dit vägen leder.
Du komer att komma hem.
Följ stigen.
Våga!
Dags att gå.



Öppna ditt inre fönster.
Öppna.
Släpp ut.
Släpp in.
Låt det stå på glänt.
Myggnät.
Glöm inte att vädra.
Öppna.
Flagnad färg.
Nyslipat.
Ny färg.
Gardiner.
Blommor



Don't lose faith.
Keep on loving.
Don't lose faith.
Keep holding on.
Remember.
You are loved.
Never forget.
Believe it.
Live it
 
 

onsdag 19 juni 2013

Att leva i sin längtan

Snart är det midsommar igen. Vi lever just nu i årets ljusaste tid! Och allt blommar och spirar för fullt! Och det är semestertider också! Livet kan kännas så där fantastiskt underbart bra! Men livet kan också kännas ganska så tomt och eländigt. Beroende av vad det är som vi längtar efter.
 
Midsommartid är inte bara skapelsens tid utan också Johannes döparens tid. I söndagens evangelietext får vi möta en väldigt konkret längtan efter liv. Det är Elisabeth och Sakarias längtan efter att få barn! Efter ett långt liv tillsammans så får de det glädjande beskedet om att de ska få ett barn. Det som borde vara omöljligt det ska hända nu! Det var Sakarias som fick veta det när det var hans tur att som präst tända rökelseoffret i Jerusalems tempel Och där precis utanför det allra heligaste uppenbarade sig en ängel för honom. Och Sakarias får höra att han skulle ge barnet namnet Johannes. Trots att Sakarias blev rädd så var han också ganska så skeptisk till att något sådant skulle skulle kunna hända, det borde ju vara helt omöjligt. Han kan inte riktigt tro på det. Och han kan inte låta bli att fråga hur han skulle få veta att det blivit så som ängeln hade sagt. Ängeln svarar då att Sakarias ska bli stum och inte kunna tala igen förrän detta har skett.

Efter sin prästtjänstgöring så återvänder Sakarias hem igen, han är tyst och stum. Och det dröjer inte länge förrän Elisabeth blir gravid. När de sedan, enligt den judiska traditionen på pojkens åttonde levnadsdag, skulle låta omskära honom så förutsatte vänner och släktingar att pojken skulle heta Sakarias - efter sin far. Men Elisabeth insisterade på att pojkens namn skulle vara Johannes trots att det inte tidigare fanns i släkten. Och Sakarias han var ju fortfarande stum, inte ett ljud kunde han säga. De församlade vände sig till honom ändå för att få veta pojkens namn och när Sakarias skriver Johannes då kan han prata igen. När han bekräftar att pojkens namn är Johannes så bryts han stumhet.

Att leva i sin längtan är inte bara jublande fantastiskt och underbart. Det kan också innebära att leva i stumhet. En längtan som inte kan uttryckas eller en längtan som inte kan bli bekräftad – det gör nog livet väldigt stumt. Ibland behöver vi få sätta ord på våra liv och vår längtan. Egna ord. Hjärtats ord. Ord som kanske inte förväntas av oss. När Elisabeth och Sakarias namnger sin lilla pojke med namnet Johannes så är det efter påbudet från ängeln. Men namnet i sig gav uttryck för vad de har fått uppleva, att Gud är barmhärtig. Att Gud fanns med i deras liv och delade deras längtan.

Det finns mycket som vi kan sakna och som vi kan längta efter. Det kan vara tidpunkter, platser, känslor, personer och också saker. Hur lever vi med vår längtan? Hur förhåller vi oss till det som vi längtar efter? Hur förhåller sig andra till vår längtan?

Hur lever du med din längtan?
 
Från berättelsen om Sakarias och Elisabeth vill jag ta med mig att Gud också finns med oss i det som vi längtar efter. Och jag vill hoppas på att vår längtan blir besannad om den inte redan är det. Jag vill tro att det aldrig är för sent och att det finns änglabud som bär vårt hjärtas längtan.
 


Berättelsen om Elisabeth, Sakarias och Johannes finns att läsa i Lukasevangeliets första kapitel.
Namnet Johannes har hebreiskt ursprung med betydelsen ”Gud har förbarmat sig”

torsdag 13 juni 2013

Inom mig

Inom mig bär jag tillräckligt med tomhet för att blommorna ska vissna.

Inom mig bär jag tillräckligt med ensamhet för att våren ska bli till vinter.

Inom mig bär jag tillräckligt med smärta för att hjärtat mitt ska brista.

Inom mig bär jag tillräckligt med mörker för att stjärnorna ska falla.

Inom mig bär jag tillräckligt med kärlek för att sommaren ska slå ut i fullaste blom.

DIN KÄRLEK

torsdag 30 maj 2013

Efter stormen

"Mose sträckte ut sin hand över havet och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor" (2 Mos 14:21 - 22)

Att det blåser hela natten, det kan jag känna igen. Att vinden är stark, det kan jag känna igen. Så är det ju ibland, det kan storma hårt! Men efter storm så kommer lugnet på något vis. Det stormande och dränkande havet kan bli till torra och lugna land.

Och det finns en särskild stilla plats som ligger nära vattnet. Där går sommardagen mot kväll, solen värmer fortfarande och det susar liksom vaggande i trädkronorna där i den småländska skogen. Vattnet i den lilla sjön ligger alldeles stilla och blank, den är som en spegel för himlen. Där är det så lugnt och stilla. Det finns ingenting som avslöjar stohejet från badleken där för en stund sedan.

Där på stenhällen vid sjön sitter det en liten pojke med ljus kalufs. han har haft tråkigt hela dagen och väntat på sällskap så han kunde gå och bada. Han är där med en äldre man, han ser trött ut, han har säkert varit uppe sen tidiga gryningen och jobbat hela dagen. Men han ser lugn och nöjd ut där han också sitter på stenhällen i den nedgående solen.

Det är lite märkligt att dessa två har funnit varandra. De är inte bara från olika generationer utan de är även från olika sociala grupper. Den äldre mannen är dräng på gården där den lilla pojken bor tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster.

Ja, det är Emil i Lönneberga som sitter där vid vattnet. Han som mest bara gör hyss och som spenderar så mycket tid i den låsta snickarboden. Han är där med sin bästa vän drängen Alfred. Och att de går och badar och ibland också fiskar tillsammans, det är inget hyss! Det är ingenting som är låst - det är något som är öppet, ja helt vidöppet! Där vid den stilla och blanka vattenytan så uttrycker dessa två något av det viktigaste i våra liv, det som är med och bär våra liv och det som gör att vi uthärdar! Det är kärleken, det är vänskapens kärlek!!!

"Du och jag Alfred" säger Emil. Och Alfred svarar "Tror jag det, du och jag Emil"

Och så vill jag tro att Gud är - att Gud är den som i stormen förbereder för det som är lungt och det som är öppet. Och jag vill också tro att Gud vill vara "Du och jag" med var och en av oss.

lördag 25 maj 2013

Det är i Dig

En strimma ljus, mot min kind
Du andas över mig, jag andas in
Här är jag Din och jag vill
Jag vill andas med Dig
Andas med Dig nu när jag ska möta min dag

Det är i Dig som vi lever och rör oss
Det är i Dig som vi lever och rör oss och är till

Jag andas ut Dig över min dag
Över allt jag ska, över alla krav
Allt jag vill, men inte får till.
Och jag vill andas med Dig
Andas med Dig genom allt det som nu sker

Det är i Dig som vi lever och rör oss
Det är i Dig som vi lever och rör oss och är till

Jag andas ut Dig över min kväll
När jag går till vila finns Du här
Allt som blev, alla jag mött
Och Du andas med mig
Andas med mig nu när natten sänker sig ner

Det är i Dig som vi lever och rör oss
Det är i Dig som vi lever och rör oss och är till

En strimma ljus mot min kind
Du andas över mig, jag andas in

tisdag 14 maj 2013

Evighetsbilder

Jag känner mig fortfarande inspirerad av att ha återhittat min dikt
"I mitt hjärtas bo" i dikt- och tankboken "Livsrum". 
Och jag fortsätter att skriva nya dikter utifrån dikten 
som jag skrev för över 20 år sedan.

Där i mitt hjärta finns bilderna kvar!
Det är ögonblicksbilder, som om jag tittar
upp mot ljuset genom gamla negativ.
Jag ser gulnande fält, regntunga skyar, löv som faller.
Jag ser snöklädda ängar, fotspår i snön, knoppande träd
och blommande blommor.
Och för ett ögonblick är det som att du får konturer,
men sen försvinner du bort över de vajande fälten igen.
Och jag tror, ja, jag vill tro att en gång ska jag få vandra där vid din sida igen.
Och våra steg ska ta oss över gulnande fält, genom regntunga skyar,
likt löven som faller, över snöklädda ängar, genom djupa spår,
i knoppande träd och i blommande blommor.
Sida vid sida innan också mina konturer upplöses och försvinner bort
över de vajande fälten.



söndag 5 maj 2013

Att be är att leva, att andas, att hoppas!

Tankar en Bönsöndag för några år sedan:

Att be är att andas, att få stilla sig och lyssna inåt i det som vi är i just nu. Jesus säger i Matt 7:7 att ”Be så skall ni få, sök så skall ni finna, bulta så skall dörren öppnas”. Den rörelse som finns här…att be för att få…att söka för att finna…och att bulta för att det ska öppnas…det vittnar om den relation som Gud hela tiden söker med oss människor. I den här relationen vill inte Gud att vi bara ska vara passiva och mottagande. För vår tro handlar inte om att vi ska inpräntas någon monolog från Guds sida utan den rymmer en ömsesidig kommunikation.

För inför Gud får vi komma med vår längtan…med vår tacksamhet….och med vår lovsång. Och inför Gud får vi även ta plats med vårt rop på hjälp och med vår klagan. Och tillbaka så får vi del av Guds hopp…mod…tröst och kraft!

Det som är så fascinerande det är att i bönens samtal….i bönens andetag…behöver vi inte gömma oss bakom några masker eller roller. Vi behöver inte det och frågan är väl om vi ens kan det eftersom det är direkt från våra hjärtan! För när vi i bönen öppnar oss mot Gud så öppnar vi oss som dem vi är. Inte så mycket i det vi gör, utan i det som vi är.

Med alla våra ord…med allt det som inte kan bli till ord. Med våra känslor…våra behov…vår längtan…våra rädslor och med våra förhoppningar.

Vår bön kan vara välformulerade ord och fraser, det kan vara ord som bara kommer. Det kan vara våra tankar, våra känslor, vårt kroppsspråk och det kan också bara vara vår tystnad… För ibland behöver vi få släppa på alla våra ord. Då vi bara behöver få vara och vila i det som är… det som är just här och nu. Och då räcker det med att våra andetag och våra hjärtslag är vår bön.

Men så finns det andra tillfällen när vi verkligen behöver ord. När det blir viktigt för oss att sätta ord på våra liv. För att kunna omfatta det, för att kunna handskas med det. För att det ska bli gripbart och hanterbart.

Jag tänker att våra ord nog mest är till för oss själva. För att vi ska kunna få perspektiv och sammanhang. Gud behöver inte att vi på något särskilt vis formulerar oss till några välformulerade och sammanhängande fraser. Gud känner oss och vet vad vi tänker och känner, såsom det står beskrivet i Psaltarens 139:e kapitel ”Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga”. Men vi förstår inte alltid själva vad vi känner eller vad det är vi behöver. Och det är just därför som vi kan behöva sätta ord på våra liv.

Jag tror att Gud alltid tar emot det som vi ber om. Så säger ju Gud självt i Jer 29:12. ”När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er.” Men det betyder inte att vi automatiskt får det vi ber om. För att be handlar främst inte om att få ett färdigt resultat tillbaka. Utan bön handlar om att vara tillsammans, med oss själva…med Gud….och med varandra. Och det är ju tillsammans i våra relationer som våra liv tar form.

Gud lyssnar till oss….Gud tar emot det som vi på något vis lägger fram inför Guds ansikte…och Gud svarar oss. Kanske inte alltid på det sätt vi tror oss behöva eller ens kan förvänta oss. Svaren kan vara både oväntade och överraskande. Och visst kan de dröja och ibland förstår vi inte svaren förrän långt efteråt.

Så att be är att leva, att andas, att få stilla sig mitt i det som är och lyssna. Att be det är att andas tillsammans med Gud.

onsdag 24 april 2013

I mitt hjärtas bo

Förra veckan hittade jag en diktsamling i en bokhylla. Jag kände igen boken eftersom jag själv har haft ett exemplar av den och jag själv har en dikt med i den!

Det var väldigt roligt att läsa dikten igen, den väckte tankar och känslor som jag nog hade glömt bort. Och ungefär såhär var det att återupptäcka något av allt det som finns där längst in i mitt hjärtas bo!

En uppslagen boksida,
bleknande bokstäver och ord.
En dikt skriven för så länge, länge sen.
Om det som fanns där längst in i mitt hjärtas bo.
En gammal längtan där på pränt
på gulnat papper och med bleknat bläck.
En gammal längtan som bleknat där på papperet.
Men där längst in i mitt hjärtas bo finns
den fortfarande kvar,
visst är den blekt av tiden.
Likaså är minnet av den.
Men så plötsligt får den konturer igen,
den har levt kvar genom
det bleknande bläcket där på det gulnade papperet.
"För evigt" står det där längst ner på sidan,
och visst är det väl så, för evigt, om än i en annan färgton.
Där allra, allra längst in i mitt hjärtas bo,
så långt in att sammeten har veckats och färgats mörkt, mörkt röd
och där små skrymslen har uppstått där finns
fortfarannde min längtan kvar!

Så gott att få minnas vem man egentligen är!!!! Må jag aldrig glömma det!

söndag 31 mars 2013

I morgonljusets sken

Predikan, påskdagen 2013 utifrån Evangeliet ur Markus 15:21 - 41

Morgonen – tiden och platsen för våra möjligheter.
Morgonen – tiden och platsen för våra drömmar.
Morgonen – tiden och platsen där allt är möjligt.
I den tidiga morgonen beger sig kvinnorna ut till graven för att göra iordning Jesu kropp. Men där möts de av den tomma graven … stenen är bortrullad så att de ska kunna komma in och se det…det är oväntat … fastän Jesus själv har sagt att det här ska hända så är det så oväntat, just för att det har verkat så omöjligt!
Men nu står de där i det tidiga morgonljusets sken som sipprar in i graven … det är en ängel där som berättar vad som har hänt – att den är tom för att Jesus har uppstått. Och detta ska de berätta om, och Maria från Magdala hon tror och hon berättar om det men lärjungarna kan inte tro det!
Den tomma graven, att Jesus är levande igen, hur kan vi ta till oss det? Det där som för oss är så oväntat och det som också för oss tycks så omöjligt?
Jag tänker på ett reportage jag läste i media för något år sedan…det berättades om en familj i Australien som väntade tvilligar. Men alldeles för tidigt i graviditeten, redan i vecka 27 fick den blivande mamman värkar och tvillignarna föddes. Den lilla flickan var okej, men den lilla pojken på knappt 900 gram andades inte! Och efter att läkarteamet arbetat med att försöka återuppliva honom i över 20 minuter så dödförklarades han. I stor sorg och förtvivlan tar föräldrarna emot det döda lilla barnet och mamman lade honom mot sitt bröst och höll om honom. De pratade med honom och höll om honom i timmar och då är det som om han drar efter andan. Och en stund senare öppnar han sina ögon…och han greppar med sin lilla, lilla hand om sin mammas finger…han lever…igen…
Pojken som hade förklarats som död lever! Men den tillfrågade läkaren i artikeln han ifrågasatte skarpt ifall pojken hade varit död över huvudtaget. För det skulle vara en sådan här omöjlighet! Det måste bara ha varit så att pojken överlevde genom att mammans omfamning och hudkontakt gjorde att han fick hjälp att reglera kroppsvärmen och sin hjärt- och andningsfrekvens.
Att överleva det kan vi ju förstå…men att bli levande igen…det är svårare att ta till sig…det är något som vi tycker är omöjligt. Och det är lättare att bortförklara det istället för att våga tro det! Men Maria från Magdala hon mötte den uppståndne och hon kunde tro det!
Markus avslutar sitt evangelium så abrupt, med att kvinnorna springer från graven; rädda och de säger inte något till nån! Så tänker man sig att Markusevangeliet ursprungligen avslutas. Men texten fortsätter lite till i ett tillägget – och det får vi tro på som en tillförlitlig del av berättelsen eftersom den stämmer överens med de andra evangeliebeskrivningarna.
En av de andra evangelisterna, Johannes är det, han berättar ännu lite mer, och det är om en annan väldigt tidig morgon, det är en tid efter påsk… på stranden när lärjungarna kommer in till land igen efter att ha varit ute och fiskat…så står den uppståndne Jesus där och väntar. Och där frågar han Petrus tre gånger om Petrus har honom kär…tre gånger, lika många gånger som Petrus har förnekat Jesus, lika många gånger får han nu säga att visst har han Jesus kär.
Den tomma graven, att Jesus är levande igen, hur kan vi ta till oss det? Det där som för oss är så oväntat och det som tycks så omöjligt. Hur kan vi tro på det?
När VI så står där i den tidiga morgonen och möter den nya dagens ljus och vi möter förebråelser om våra liv…de där gångerna då vi inte har kunnat tro… låt oss då också minnas Jesu möte med Petrus på stranden. Alla våra förtvivlade "nej" kan i Guds omsorg få bli till tillitsfulla "ja"!
I morgonljusets sken ligger möjligheterna.
Graven är tom. Jesus lever igen.
Här gör Gud allting nytt. 

söndag 24 mars 2013

Bön i stilla veckan

Gud, ta alla de udda och kantstötta bitarna i mitt liv,
de där som jag inte tycker passar in
och de där som skaver och gör ont.
Ta alla de bitarna och ordna dem.
Gör dem till något vackert,
som när en glaskonstnär skapar ett nytt fönster.
Gör ett mönster.
Ditt mönster.
Och hjälp mig att se gryningsljuset
som däri kan strömma in och även ut ur mitt liv.
Amen

söndag 3 mars 2013

Så länge som vi lever föds det liv av våra liv

Delar ur predikan 3 söndagen i fastan utifrån Mark 5:24 – 34

Det är så trångt där ute på gatan, det är så många som trängs där i följet efter Jesus. Och där i folkmassan är det minst en person som inte ska vara där…som INTE FÅR vara där. Med sitt tillstånd så sågs kvinnan med blödningar som oren. Inte hygieniskt oren utan rituellt…och det var något som var ett reellt hot, för det var något som man tänkte sig kunde föras vidare. Liksom smittas genom beröring. Den rituella orenheten skapade ett utanförskap då man skulle hålla sig på avstånd och då inte kunde delta i det vardagliga ständigt pågående livet.
Kanske kan man likna det här utanförskapet med att man befann sig på ena sidan om helvetesgapet…det där gapet i Ronja Rövardotter som åskovädret skapade när blixten slog ner och klöv Mattisborgen i två delar…som oren befann man sig då på den ena sidan om gapet medan all andra och samhället…och också Gud befanns sig på den andra sidan.
Oren ansågs man vara vid vissa sjukdomstillstånd, som tex spetälska. Man ansågs också som oren vid menstruation, vid barnafödande och vid hantering av tex lik och gravar. Temporära tillstånd medförde endast ett temporärt utanförskap. Orenheten kunde hävas genom att man höll sig på avstånd ett tag och sedan genomförde man reningsceremonier i templet med bland annat frambärande av offergåvor.  Och när man ansågs som ren igen så var det som att helvetesgapet inte fanns kvar längre då man hade full access till livet!
Men för kvinnan med blödningarna var det orena tillstånden permanent, för så länge hon blödde så kunde hon inte genomföra några reningsceremonier i hopp om att bli ren. Hon kunde bara hålla sig på avstånd.
Det här med rent och orent, är det begrepp eller tillstånd som vi associerar till också idag? Är det etiketter som vi sätter på vissa tillstånd eller på varandra?
Det är så trångt där ute på gatan…och hon som inte får vara där…hon är där…ändå…hon har hört talas om den där Jesus, han som ser människor, ja, verkligen ser människor och han kan tydligen också det där med att hela. Hon kämpar sig fram där i trängseln och tänker att bara hon når fram till honom så kommer det att bli bra…det måste bli det…för nu har hon ingen ork till någonting mer…Beröringen…hon når fram att snudda vid hans mantel och precis som man trodde att hon kunde smitta om man rörde vid henne eller hennes kläder eller från det hon hade suttit på så tror hon att det som Jesus står för kan överföras till henne bara hon får tag i honom….Beröringen går som en våg genom hennes kropp…
Vad var det som fick henne att våga sig ut där i trängseln? Vad var det som fick henne att bryta sin påtvingade isolering? Vad är det som får oss att ta de där stegen? Vi bär på så många drömmar och det finns så mycket som vi längtar efter…Vad är det som får oss att där stegen…då där vi vågar…eller inte alls vågar….men gör ändå? Sådär som när Ronja kastar sig över helvetesgapet efter att hennes bästa vän Birk blivit tillfångatagen och de båda rövarbanden möts på var sin sida om helvetesgapet. Då när Birk hotas att kastas i fängelsehålorna tills det andra rövarbandet lämnar den sedan länge övergivna delen av Mattisborgen. Då när Ronja tar sats och kastar sig över helvetesgapet och ger sig själv som lösen för Birk.
Beröringen....och det stannar av där ute i trängseln på gatan, och från att kvinnan varit utanför och på avstånd så hamnar hon nu i centrum. Jesus frågar efter henne och Jesus ser på henne…kanske är det första gången på alla dessa år som någon vågar möta hennes blick utan att titta bort…Hon hade blivit botad och så lyser Jesus frid över henne ”Gå i frid”
Var vi än befinner oss så får vi tro att Gud inte bara finns för oss utan också att Gud finns med oss…och att Gud aldrig tvekar i att beröra oss.
”Var rädd om dina drömmar, de bär din tro. Och så länge som du lever så föds det liv av ditt liv”

 

onsdag 20 februari 2013

Fastetider

Snart är det vår igen! Halvvägs in i februari kan våren visserligen kännas lite långt borta, men ett säkert vårtecken är fastan! Fastan är ju förberedelsetiden för påsken och nu har fastetiden börjat, snart är det påsk – och snart är det vår!

Men vaddå förberedelsetid inför påsken? Vad är det vi ska förbereda? Påskris och påskägg och fixa med mat om vi ska ha någon särskild påskmiddag det behöver vi väl inte förbereda nu…det känns ju som att vara ute i alldeles för god tid…. Så vad är det vi som vi ska förbereda nu?

Jesus vandrar ju alltid vid vår sida, men här under fastan får vi möjligheten att gå en bit längs den väg som Jesus vandrade. Här får vi möjligheten att stanna upp i allt det som vi är så upptagna med i vanliga fall och lyfta blicken. Jag tänker att fastan handlar om ana det större perspektivet som är Guds stora perspektiv!

Stora perspektiv är ju inte alltid så lätta att ta till sig, för där finns det ju plats för det som vi inte klart kan se. Och även om vi inte helt och fullt kan greppa om det så får vi lyfta våra blickar mot det och ana det. Och vi får öva oss på att lita till att det stora perspektivet är något som är gott och bra för oss eftersom Gud älskar oss och vill det goda för oss!

Det finns en kvinna i Bibeln som heter Rut och hon slog verkligen slag i saken med att vandra med. Hon vandrade nämligen med sin svärmor till hennes hemtrakter när hennes man hade dött. Svärmodern opponerade sig och tyckte att Rut skulle stanna kvar där hon hade sitt hem och sin släkt….men Rut gick med sin svärmor och hon sade

”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag”

Vägen upp till Jerusalem och påskhelgen kan minst sagt vara besvärlig, att släppa det man har för händerna och gå utanför sig själv är inte något självklart. Och vi kanske inte kan lova det som Rut lovade. Men vart våra livsvägar än tar oss så får vi tro och vila i att det är Guds löfte till oss  - dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag.

Så när vi nu under fastan kan slå följe med Jesus upp mot Jerusalem så får vi också komma ihåg att när vi är framme och när det väl blir påsk så är det inte bara elände och död som väntar. För framme i Jerusalem så finns det också hopp och tro på framtiden! Så vi får här i fastan helt enkel möjligheten att förbereda oss på att hålla utkik mot horisonten för snart kommer påskdagens morgon återigen att gry!