söndag 31 mars 2013

I morgonljusets sken

Predikan, påskdagen 2013 utifrån Evangeliet ur Markus 15:21 - 41

Morgonen – tiden och platsen för våra möjligheter.
Morgonen – tiden och platsen för våra drömmar.
Morgonen – tiden och platsen där allt är möjligt.
I den tidiga morgonen beger sig kvinnorna ut till graven för att göra iordning Jesu kropp. Men där möts de av den tomma graven … stenen är bortrullad så att de ska kunna komma in och se det…det är oväntat … fastän Jesus själv har sagt att det här ska hända så är det så oväntat, just för att det har verkat så omöjligt!
Men nu står de där i det tidiga morgonljusets sken som sipprar in i graven … det är en ängel där som berättar vad som har hänt – att den är tom för att Jesus har uppstått. Och detta ska de berätta om, och Maria från Magdala hon tror och hon berättar om det men lärjungarna kan inte tro det!
Den tomma graven, att Jesus är levande igen, hur kan vi ta till oss det? Det där som för oss är så oväntat och det som också för oss tycks så omöjligt?
Jag tänker på ett reportage jag läste i media för något år sedan…det berättades om en familj i Australien som väntade tvilligar. Men alldeles för tidigt i graviditeten, redan i vecka 27 fick den blivande mamman värkar och tvillignarna föddes. Den lilla flickan var okej, men den lilla pojken på knappt 900 gram andades inte! Och efter att läkarteamet arbetat med att försöka återuppliva honom i över 20 minuter så dödförklarades han. I stor sorg och förtvivlan tar föräldrarna emot det döda lilla barnet och mamman lade honom mot sitt bröst och höll om honom. De pratade med honom och höll om honom i timmar och då är det som om han drar efter andan. Och en stund senare öppnar han sina ögon…och han greppar med sin lilla, lilla hand om sin mammas finger…han lever…igen…
Pojken som hade förklarats som död lever! Men den tillfrågade läkaren i artikeln han ifrågasatte skarpt ifall pojken hade varit död över huvudtaget. För det skulle vara en sådan här omöjlighet! Det måste bara ha varit så att pojken överlevde genom att mammans omfamning och hudkontakt gjorde att han fick hjälp att reglera kroppsvärmen och sin hjärt- och andningsfrekvens.
Att överleva det kan vi ju förstå…men att bli levande igen…det är svårare att ta till sig…det är något som vi tycker är omöjligt. Och det är lättare att bortförklara det istället för att våga tro det! Men Maria från Magdala hon mötte den uppståndne och hon kunde tro det!
Markus avslutar sitt evangelium så abrupt, med att kvinnorna springer från graven; rädda och de säger inte något till nån! Så tänker man sig att Markusevangeliet ursprungligen avslutas. Men texten fortsätter lite till i ett tillägget – och det får vi tro på som en tillförlitlig del av berättelsen eftersom den stämmer överens med de andra evangeliebeskrivningarna.
En av de andra evangelisterna, Johannes är det, han berättar ännu lite mer, och det är om en annan väldigt tidig morgon, det är en tid efter påsk… på stranden när lärjungarna kommer in till land igen efter att ha varit ute och fiskat…så står den uppståndne Jesus där och väntar. Och där frågar han Petrus tre gånger om Petrus har honom kär…tre gånger, lika många gånger som Petrus har förnekat Jesus, lika många gånger får han nu säga att visst har han Jesus kär.
Den tomma graven, att Jesus är levande igen, hur kan vi ta till oss det? Det där som för oss är så oväntat och det som tycks så omöjligt. Hur kan vi tro på det?
När VI så står där i den tidiga morgonen och möter den nya dagens ljus och vi möter förebråelser om våra liv…de där gångerna då vi inte har kunnat tro… låt oss då också minnas Jesu möte med Petrus på stranden. Alla våra förtvivlade "nej" kan i Guds omsorg få bli till tillitsfulla "ja"!
I morgonljusets sken ligger möjligheterna.
Graven är tom. Jesus lever igen.
Här gör Gud allting nytt. 

söndag 24 mars 2013

Bön i stilla veckan

Gud, ta alla de udda och kantstötta bitarna i mitt liv,
de där som jag inte tycker passar in
och de där som skaver och gör ont.
Ta alla de bitarna och ordna dem.
Gör dem till något vackert,
som när en glaskonstnär skapar ett nytt fönster.
Gör ett mönster.
Ditt mönster.
Och hjälp mig att se gryningsljuset
som däri kan strömma in och även ut ur mitt liv.
Amen

söndag 3 mars 2013

Så länge som vi lever föds det liv av våra liv

Delar ur predikan 3 söndagen i fastan utifrån Mark 5:24 – 34

Det är så trångt där ute på gatan, det är så många som trängs där i följet efter Jesus. Och där i folkmassan är det minst en person som inte ska vara där…som INTE FÅR vara där. Med sitt tillstånd så sågs kvinnan med blödningar som oren. Inte hygieniskt oren utan rituellt…och det var något som var ett reellt hot, för det var något som man tänkte sig kunde föras vidare. Liksom smittas genom beröring. Den rituella orenheten skapade ett utanförskap då man skulle hålla sig på avstånd och då inte kunde delta i det vardagliga ständigt pågående livet.
Kanske kan man likna det här utanförskapet med att man befann sig på ena sidan om helvetesgapet…det där gapet i Ronja Rövardotter som åskovädret skapade när blixten slog ner och klöv Mattisborgen i två delar…som oren befann man sig då på den ena sidan om gapet medan all andra och samhället…och också Gud befanns sig på den andra sidan.
Oren ansågs man vara vid vissa sjukdomstillstånd, som tex spetälska. Man ansågs också som oren vid menstruation, vid barnafödande och vid hantering av tex lik och gravar. Temporära tillstånd medförde endast ett temporärt utanförskap. Orenheten kunde hävas genom att man höll sig på avstånd ett tag och sedan genomförde man reningsceremonier i templet med bland annat frambärande av offergåvor.  Och när man ansågs som ren igen så var det som att helvetesgapet inte fanns kvar längre då man hade full access till livet!
Men för kvinnan med blödningarna var det orena tillstånden permanent, för så länge hon blödde så kunde hon inte genomföra några reningsceremonier i hopp om att bli ren. Hon kunde bara hålla sig på avstånd.
Det här med rent och orent, är det begrepp eller tillstånd som vi associerar till också idag? Är det etiketter som vi sätter på vissa tillstånd eller på varandra?
Det är så trångt där ute på gatan…och hon som inte får vara där…hon är där…ändå…hon har hört talas om den där Jesus, han som ser människor, ja, verkligen ser människor och han kan tydligen också det där med att hela. Hon kämpar sig fram där i trängseln och tänker att bara hon når fram till honom så kommer det att bli bra…det måste bli det…för nu har hon ingen ork till någonting mer…Beröringen…hon når fram att snudda vid hans mantel och precis som man trodde att hon kunde smitta om man rörde vid henne eller hennes kläder eller från det hon hade suttit på så tror hon att det som Jesus står för kan överföras till henne bara hon får tag i honom….Beröringen går som en våg genom hennes kropp…
Vad var det som fick henne att våga sig ut där i trängseln? Vad var det som fick henne att bryta sin påtvingade isolering? Vad är det som får oss att ta de där stegen? Vi bär på så många drömmar och det finns så mycket som vi längtar efter…Vad är det som får oss att där stegen…då där vi vågar…eller inte alls vågar….men gör ändå? Sådär som när Ronja kastar sig över helvetesgapet efter att hennes bästa vän Birk blivit tillfångatagen och de båda rövarbanden möts på var sin sida om helvetesgapet. Då när Birk hotas att kastas i fängelsehålorna tills det andra rövarbandet lämnar den sedan länge övergivna delen av Mattisborgen. Då när Ronja tar sats och kastar sig över helvetesgapet och ger sig själv som lösen för Birk.
Beröringen....och det stannar av där ute i trängseln på gatan, och från att kvinnan varit utanför och på avstånd så hamnar hon nu i centrum. Jesus frågar efter henne och Jesus ser på henne…kanske är det första gången på alla dessa år som någon vågar möta hennes blick utan att titta bort…Hon hade blivit botad och så lyser Jesus frid över henne ”Gå i frid”
Var vi än befinner oss så får vi tro att Gud inte bara finns för oss utan också att Gud finns med oss…och att Gud aldrig tvekar i att beröra oss.
”Var rädd om dina drömmar, de bär din tro. Och så länge som du lever så föds det liv av ditt liv”