söndag 31 mars 2013

I morgonljusets sken

Predikan, påskdagen 2013 utifrån Evangeliet ur Markus 15:21 - 41

Morgonen – tiden och platsen för våra möjligheter.
Morgonen – tiden och platsen för våra drömmar.
Morgonen – tiden och platsen där allt är möjligt.
I den tidiga morgonen beger sig kvinnorna ut till graven för att göra iordning Jesu kropp. Men där möts de av den tomma graven … stenen är bortrullad så att de ska kunna komma in och se det…det är oväntat … fastän Jesus själv har sagt att det här ska hända så är det så oväntat, just för att det har verkat så omöjligt!
Men nu står de där i det tidiga morgonljusets sken som sipprar in i graven … det är en ängel där som berättar vad som har hänt – att den är tom för att Jesus har uppstått. Och detta ska de berätta om, och Maria från Magdala hon tror och hon berättar om det men lärjungarna kan inte tro det!
Den tomma graven, att Jesus är levande igen, hur kan vi ta till oss det? Det där som för oss är så oväntat och det som också för oss tycks så omöjligt?
Jag tänker på ett reportage jag läste i media för något år sedan…det berättades om en familj i Australien som väntade tvilligar. Men alldeles för tidigt i graviditeten, redan i vecka 27 fick den blivande mamman värkar och tvillignarna föddes. Den lilla flickan var okej, men den lilla pojken på knappt 900 gram andades inte! Och efter att läkarteamet arbetat med att försöka återuppliva honom i över 20 minuter så dödförklarades han. I stor sorg och förtvivlan tar föräldrarna emot det döda lilla barnet och mamman lade honom mot sitt bröst och höll om honom. De pratade med honom och höll om honom i timmar och då är det som om han drar efter andan. Och en stund senare öppnar han sina ögon…och han greppar med sin lilla, lilla hand om sin mammas finger…han lever…igen…
Pojken som hade förklarats som död lever! Men den tillfrågade läkaren i artikeln han ifrågasatte skarpt ifall pojken hade varit död över huvudtaget. För det skulle vara en sådan här omöjlighet! Det måste bara ha varit så att pojken överlevde genom att mammans omfamning och hudkontakt gjorde att han fick hjälp att reglera kroppsvärmen och sin hjärt- och andningsfrekvens.
Att överleva det kan vi ju förstå…men att bli levande igen…det är svårare att ta till sig…det är något som vi tycker är omöjligt. Och det är lättare att bortförklara det istället för att våga tro det! Men Maria från Magdala hon mötte den uppståndne och hon kunde tro det!
Markus avslutar sitt evangelium så abrupt, med att kvinnorna springer från graven; rädda och de säger inte något till nån! Så tänker man sig att Markusevangeliet ursprungligen avslutas. Men texten fortsätter lite till i ett tillägget – och det får vi tro på som en tillförlitlig del av berättelsen eftersom den stämmer överens med de andra evangeliebeskrivningarna.
En av de andra evangelisterna, Johannes är det, han berättar ännu lite mer, och det är om en annan väldigt tidig morgon, det är en tid efter påsk… på stranden när lärjungarna kommer in till land igen efter att ha varit ute och fiskat…så står den uppståndne Jesus där och väntar. Och där frågar han Petrus tre gånger om Petrus har honom kär…tre gånger, lika många gånger som Petrus har förnekat Jesus, lika många gånger får han nu säga att visst har han Jesus kär.
Den tomma graven, att Jesus är levande igen, hur kan vi ta till oss det? Det där som för oss är så oväntat och det som tycks så omöjligt. Hur kan vi tro på det?
När VI så står där i den tidiga morgonen och möter den nya dagens ljus och vi möter förebråelser om våra liv…de där gångerna då vi inte har kunnat tro… låt oss då också minnas Jesu möte med Petrus på stranden. Alla våra förtvivlade "nej" kan i Guds omsorg få bli till tillitsfulla "ja"!
I morgonljusets sken ligger möjligheterna.
Graven är tom. Jesus lever igen.
Här gör Gud allting nytt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar