söndag 3 mars 2013

Så länge som vi lever föds det liv av våra liv

Delar ur predikan 3 söndagen i fastan utifrån Mark 5:24 – 34

Det är så trångt där ute på gatan, det är så många som trängs där i följet efter Jesus. Och där i folkmassan är det minst en person som inte ska vara där…som INTE FÅR vara där. Med sitt tillstånd så sågs kvinnan med blödningar som oren. Inte hygieniskt oren utan rituellt…och det var något som var ett reellt hot, för det var något som man tänkte sig kunde föras vidare. Liksom smittas genom beröring. Den rituella orenheten skapade ett utanförskap då man skulle hålla sig på avstånd och då inte kunde delta i det vardagliga ständigt pågående livet.
Kanske kan man likna det här utanförskapet med att man befann sig på ena sidan om helvetesgapet…det där gapet i Ronja Rövardotter som åskovädret skapade när blixten slog ner och klöv Mattisborgen i två delar…som oren befann man sig då på den ena sidan om gapet medan all andra och samhället…och också Gud befanns sig på den andra sidan.
Oren ansågs man vara vid vissa sjukdomstillstånd, som tex spetälska. Man ansågs också som oren vid menstruation, vid barnafödande och vid hantering av tex lik och gravar. Temporära tillstånd medförde endast ett temporärt utanförskap. Orenheten kunde hävas genom att man höll sig på avstånd ett tag och sedan genomförde man reningsceremonier i templet med bland annat frambärande av offergåvor.  Och när man ansågs som ren igen så var det som att helvetesgapet inte fanns kvar längre då man hade full access till livet!
Men för kvinnan med blödningarna var det orena tillstånden permanent, för så länge hon blödde så kunde hon inte genomföra några reningsceremonier i hopp om att bli ren. Hon kunde bara hålla sig på avstånd.
Det här med rent och orent, är det begrepp eller tillstånd som vi associerar till också idag? Är det etiketter som vi sätter på vissa tillstånd eller på varandra?
Det är så trångt där ute på gatan…och hon som inte får vara där…hon är där…ändå…hon har hört talas om den där Jesus, han som ser människor, ja, verkligen ser människor och han kan tydligen också det där med att hela. Hon kämpar sig fram där i trängseln och tänker att bara hon når fram till honom så kommer det att bli bra…det måste bli det…för nu har hon ingen ork till någonting mer…Beröringen…hon når fram att snudda vid hans mantel och precis som man trodde att hon kunde smitta om man rörde vid henne eller hennes kläder eller från det hon hade suttit på så tror hon att det som Jesus står för kan överföras till henne bara hon får tag i honom….Beröringen går som en våg genom hennes kropp…
Vad var det som fick henne att våga sig ut där i trängseln? Vad var det som fick henne att bryta sin påtvingade isolering? Vad är det som får oss att ta de där stegen? Vi bär på så många drömmar och det finns så mycket som vi längtar efter…Vad är det som får oss att där stegen…då där vi vågar…eller inte alls vågar….men gör ändå? Sådär som när Ronja kastar sig över helvetesgapet efter att hennes bästa vän Birk blivit tillfångatagen och de båda rövarbanden möts på var sin sida om helvetesgapet. Då när Birk hotas att kastas i fängelsehålorna tills det andra rövarbandet lämnar den sedan länge övergivna delen av Mattisborgen. Då när Ronja tar sats och kastar sig över helvetesgapet och ger sig själv som lösen för Birk.
Beröringen....och det stannar av där ute i trängseln på gatan, och från att kvinnan varit utanför och på avstånd så hamnar hon nu i centrum. Jesus frågar efter henne och Jesus ser på henne…kanske är det första gången på alla dessa år som någon vågar möta hennes blick utan att titta bort…Hon hade blivit botad och så lyser Jesus frid över henne ”Gå i frid”
Var vi än befinner oss så får vi tro att Gud inte bara finns för oss utan också att Gud finns med oss…och att Gud aldrig tvekar i att beröra oss.
”Var rädd om dina drömmar, de bär din tro. Och så länge som du lever så föds det liv av ditt liv”

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar