torsdag 30 maj 2013

Efter stormen

"Mose sträckte ut sin hand över havet och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor" (2 Mos 14:21 - 22)

Att det blåser hela natten, det kan jag känna igen. Att vinden är stark, det kan jag känna igen. Så är det ju ibland, det kan storma hårt! Men efter storm så kommer lugnet på något vis. Det stormande och dränkande havet kan bli till torra och lugna land.

Och det finns en särskild stilla plats som ligger nära vattnet. Där går sommardagen mot kväll, solen värmer fortfarande och det susar liksom vaggande i trädkronorna där i den småländska skogen. Vattnet i den lilla sjön ligger alldeles stilla och blank, den är som en spegel för himlen. Där är det så lugnt och stilla. Det finns ingenting som avslöjar stohejet från badleken där för en stund sedan.

Där på stenhällen vid sjön sitter det en liten pojke med ljus kalufs. han har haft tråkigt hela dagen och väntat på sällskap så han kunde gå och bada. Han är där med en äldre man, han ser trött ut, han har säkert varit uppe sen tidiga gryningen och jobbat hela dagen. Men han ser lugn och nöjd ut där han också sitter på stenhällen i den nedgående solen.

Det är lite märkligt att dessa två har funnit varandra. De är inte bara från olika generationer utan de är även från olika sociala grupper. Den äldre mannen är dräng på gården där den lilla pojken bor tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster.

Ja, det är Emil i Lönneberga som sitter där vid vattnet. Han som mest bara gör hyss och som spenderar så mycket tid i den låsta snickarboden. Han är där med sin bästa vän drängen Alfred. Och att de går och badar och ibland också fiskar tillsammans, det är inget hyss! Det är ingenting som är låst - det är något som är öppet, ja helt vidöppet! Där vid den stilla och blanka vattenytan så uttrycker dessa två något av det viktigaste i våra liv, det som är med och bär våra liv och det som gör att vi uthärdar! Det är kärleken, det är vänskapens kärlek!!!

"Du och jag Alfred" säger Emil. Och Alfred svarar "Tror jag det, du och jag Emil"

Och så vill jag tro att Gud är - att Gud är den som i stormen förbereder för det som är lungt och det som är öppet. Och jag vill också tro att Gud vill vara "Du och jag" med var och en av oss.

lördag 25 maj 2013

Det är i Dig

En strimma ljus, mot min kind
Du andas över mig, jag andas in
Här är jag Din och jag vill
Jag vill andas med Dig
Andas med Dig nu när jag ska möta min dag

Det är i Dig som vi lever och rör oss
Det är i Dig som vi lever och rör oss och är till

Jag andas ut Dig över min dag
Över allt jag ska, över alla krav
Allt jag vill, men inte får till.
Och jag vill andas med Dig
Andas med Dig genom allt det som nu sker

Det är i Dig som vi lever och rör oss
Det är i Dig som vi lever och rör oss och är till

Jag andas ut Dig över min kväll
När jag går till vila finns Du här
Allt som blev, alla jag mött
Och Du andas med mig
Andas med mig nu när natten sänker sig ner

Det är i Dig som vi lever och rör oss
Det är i Dig som vi lever och rör oss och är till

En strimma ljus mot min kind
Du andas över mig, jag andas in

tisdag 14 maj 2013

Evighetsbilder

Jag känner mig fortfarande inspirerad av att ha återhittat min dikt
"I mitt hjärtas bo" i dikt- och tankboken "Livsrum". 
Och jag fortsätter att skriva nya dikter utifrån dikten 
som jag skrev för över 20 år sedan.

Där i mitt hjärta finns bilderna kvar!
Det är ögonblicksbilder, som om jag tittar
upp mot ljuset genom gamla negativ.
Jag ser gulnande fält, regntunga skyar, löv som faller.
Jag ser snöklädda ängar, fotspår i snön, knoppande träd
och blommande blommor.
Och för ett ögonblick är det som att du får konturer,
men sen försvinner du bort över de vajande fälten igen.
Och jag tror, ja, jag vill tro att en gång ska jag få vandra där vid din sida igen.
Och våra steg ska ta oss över gulnande fält, genom regntunga skyar,
likt löven som faller, över snöklädda ängar, genom djupa spår,
i knoppande träd och i blommande blommor.
Sida vid sida innan också mina konturer upplöses och försvinner bort
över de vajande fälten.



söndag 5 maj 2013

Att be är att leva, att andas, att hoppas!

Tankar en Bönsöndag för några år sedan:

Att be är att andas, att få stilla sig och lyssna inåt i det som vi är i just nu. Jesus säger i Matt 7:7 att ”Be så skall ni få, sök så skall ni finna, bulta så skall dörren öppnas”. Den rörelse som finns här…att be för att få…att söka för att finna…och att bulta för att det ska öppnas…det vittnar om den relation som Gud hela tiden söker med oss människor. I den här relationen vill inte Gud att vi bara ska vara passiva och mottagande. För vår tro handlar inte om att vi ska inpräntas någon monolog från Guds sida utan den rymmer en ömsesidig kommunikation.

För inför Gud får vi komma med vår längtan…med vår tacksamhet….och med vår lovsång. Och inför Gud får vi även ta plats med vårt rop på hjälp och med vår klagan. Och tillbaka så får vi del av Guds hopp…mod…tröst och kraft!

Det som är så fascinerande det är att i bönens samtal….i bönens andetag…behöver vi inte gömma oss bakom några masker eller roller. Vi behöver inte det och frågan är väl om vi ens kan det eftersom det är direkt från våra hjärtan! För när vi i bönen öppnar oss mot Gud så öppnar vi oss som dem vi är. Inte så mycket i det vi gör, utan i det som vi är.

Med alla våra ord…med allt det som inte kan bli till ord. Med våra känslor…våra behov…vår längtan…våra rädslor och med våra förhoppningar.

Vår bön kan vara välformulerade ord och fraser, det kan vara ord som bara kommer. Det kan vara våra tankar, våra känslor, vårt kroppsspråk och det kan också bara vara vår tystnad… För ibland behöver vi få släppa på alla våra ord. Då vi bara behöver få vara och vila i det som är… det som är just här och nu. Och då räcker det med att våra andetag och våra hjärtslag är vår bön.

Men så finns det andra tillfällen när vi verkligen behöver ord. När det blir viktigt för oss att sätta ord på våra liv. För att kunna omfatta det, för att kunna handskas med det. För att det ska bli gripbart och hanterbart.

Jag tänker att våra ord nog mest är till för oss själva. För att vi ska kunna få perspektiv och sammanhang. Gud behöver inte att vi på något särskilt vis formulerar oss till några välformulerade och sammanhängande fraser. Gud känner oss och vet vad vi tänker och känner, såsom det står beskrivet i Psaltarens 139:e kapitel ”Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga”. Men vi förstår inte alltid själva vad vi känner eller vad det är vi behöver. Och det är just därför som vi kan behöva sätta ord på våra liv.

Jag tror att Gud alltid tar emot det som vi ber om. Så säger ju Gud självt i Jer 29:12. ”När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er.” Men det betyder inte att vi automatiskt får det vi ber om. För att be handlar främst inte om att få ett färdigt resultat tillbaka. Utan bön handlar om att vara tillsammans, med oss själva…med Gud….och med varandra. Och det är ju tillsammans i våra relationer som våra liv tar form.

Gud lyssnar till oss….Gud tar emot det som vi på något vis lägger fram inför Guds ansikte…och Gud svarar oss. Kanske inte alltid på det sätt vi tror oss behöva eller ens kan förvänta oss. Svaren kan vara både oväntade och överraskande. Och visst kan de dröja och ibland förstår vi inte svaren förrän långt efteråt.

Så att be är att leva, att andas, att få stilla sig mitt i det som är och lyssna. Att be det är att andas tillsammans med Gud.