söndag 5 maj 2013

Att be är att leva, att andas, att hoppas!

Tankar en Bönsöndag för några år sedan:

Att be är att andas, att få stilla sig och lyssna inåt i det som vi är i just nu. Jesus säger i Matt 7:7 att ”Be så skall ni få, sök så skall ni finna, bulta så skall dörren öppnas”. Den rörelse som finns här…att be för att få…att söka för att finna…och att bulta för att det ska öppnas…det vittnar om den relation som Gud hela tiden söker med oss människor. I den här relationen vill inte Gud att vi bara ska vara passiva och mottagande. För vår tro handlar inte om att vi ska inpräntas någon monolog från Guds sida utan den rymmer en ömsesidig kommunikation.

För inför Gud får vi komma med vår längtan…med vår tacksamhet….och med vår lovsång. Och inför Gud får vi även ta plats med vårt rop på hjälp och med vår klagan. Och tillbaka så får vi del av Guds hopp…mod…tröst och kraft!

Det som är så fascinerande det är att i bönens samtal….i bönens andetag…behöver vi inte gömma oss bakom några masker eller roller. Vi behöver inte det och frågan är väl om vi ens kan det eftersom det är direkt från våra hjärtan! För när vi i bönen öppnar oss mot Gud så öppnar vi oss som dem vi är. Inte så mycket i det vi gör, utan i det som vi är.

Med alla våra ord…med allt det som inte kan bli till ord. Med våra känslor…våra behov…vår längtan…våra rädslor och med våra förhoppningar.

Vår bön kan vara välformulerade ord och fraser, det kan vara ord som bara kommer. Det kan vara våra tankar, våra känslor, vårt kroppsspråk och det kan också bara vara vår tystnad… För ibland behöver vi få släppa på alla våra ord. Då vi bara behöver få vara och vila i det som är… det som är just här och nu. Och då räcker det med att våra andetag och våra hjärtslag är vår bön.

Men så finns det andra tillfällen när vi verkligen behöver ord. När det blir viktigt för oss att sätta ord på våra liv. För att kunna omfatta det, för att kunna handskas med det. För att det ska bli gripbart och hanterbart.

Jag tänker att våra ord nog mest är till för oss själva. För att vi ska kunna få perspektiv och sammanhang. Gud behöver inte att vi på något särskilt vis formulerar oss till några välformulerade och sammanhängande fraser. Gud känner oss och vet vad vi tänker och känner, såsom det står beskrivet i Psaltarens 139:e kapitel ”Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga”. Men vi förstår inte alltid själva vad vi känner eller vad det är vi behöver. Och det är just därför som vi kan behöva sätta ord på våra liv.

Jag tror att Gud alltid tar emot det som vi ber om. Så säger ju Gud självt i Jer 29:12. ”När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er.” Men det betyder inte att vi automatiskt får det vi ber om. För att be handlar främst inte om att få ett färdigt resultat tillbaka. Utan bön handlar om att vara tillsammans, med oss själva…med Gud….och med varandra. Och det är ju tillsammans i våra relationer som våra liv tar form.

Gud lyssnar till oss….Gud tar emot det som vi på något vis lägger fram inför Guds ansikte…och Gud svarar oss. Kanske inte alltid på det sätt vi tror oss behöva eller ens kan förvänta oss. Svaren kan vara både oväntade och överraskande. Och visst kan de dröja och ibland förstår vi inte svaren förrän långt efteråt.

Så att be är att leva, att andas, att få stilla sig mitt i det som är och lyssna. Att be det är att andas tillsammans med Gud.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar