torsdag 30 maj 2013

Efter stormen

"Mose sträckte ut sin hand över havet och Herren drev undan havet med en stark östanvind, som blåste hela natten. Så gjorde han havet till torrt land. Vattnet klövs, och israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor" (2 Mos 14:21 - 22)

Att det blåser hela natten, det kan jag känna igen. Att vinden är stark, det kan jag känna igen. Så är det ju ibland, det kan storma hårt! Men efter storm så kommer lugnet på något vis. Det stormande och dränkande havet kan bli till torra och lugna land.

Och det finns en särskild stilla plats som ligger nära vattnet. Där går sommardagen mot kväll, solen värmer fortfarande och det susar liksom vaggande i trädkronorna där i den småländska skogen. Vattnet i den lilla sjön ligger alldeles stilla och blank, den är som en spegel för himlen. Där är det så lugnt och stilla. Det finns ingenting som avslöjar stohejet från badleken där för en stund sedan.

Där på stenhällen vid sjön sitter det en liten pojke med ljus kalufs. han har haft tråkigt hela dagen och väntat på sällskap så han kunde gå och bada. Han är där med en äldre man, han ser trött ut, han har säkert varit uppe sen tidiga gryningen och jobbat hela dagen. Men han ser lugn och nöjd ut där han också sitter på stenhällen i den nedgående solen.

Det är lite märkligt att dessa två har funnit varandra. De är inte bara från olika generationer utan de är även från olika sociala grupper. Den äldre mannen är dräng på gården där den lilla pojken bor tillsammans med sina föräldrar och sin lillasyster.

Ja, det är Emil i Lönneberga som sitter där vid vattnet. Han som mest bara gör hyss och som spenderar så mycket tid i den låsta snickarboden. Han är där med sin bästa vän drängen Alfred. Och att de går och badar och ibland också fiskar tillsammans, det är inget hyss! Det är ingenting som är låst - det är något som är öppet, ja helt vidöppet! Där vid den stilla och blanka vattenytan så uttrycker dessa två något av det viktigaste i våra liv, det som är med och bär våra liv och det som gör att vi uthärdar! Det är kärleken, det är vänskapens kärlek!!!

"Du och jag Alfred" säger Emil. Och Alfred svarar "Tror jag det, du och jag Emil"

Och så vill jag tro att Gud är - att Gud är den som i stormen förbereder för det som är lungt och det som är öppet. Och jag vill också tro att Gud vill vara "Du och jag" med var och en av oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar