onsdag 19 juni 2013

Att leva i sin längtan

Snart är det midsommar igen. Vi lever just nu i årets ljusaste tid! Och allt blommar och spirar för fullt! Och det är semestertider också! Livet kan kännas så där fantastiskt underbart bra! Men livet kan också kännas ganska så tomt och eländigt. Beroende av vad det är som vi längtar efter.
 
Midsommartid är inte bara skapelsens tid utan också Johannes döparens tid. I söndagens evangelietext får vi möta en väldigt konkret längtan efter liv. Det är Elisabeth och Sakarias längtan efter att få barn! Efter ett långt liv tillsammans så får de det glädjande beskedet om att de ska få ett barn. Det som borde vara omöljligt det ska hända nu! Det var Sakarias som fick veta det när det var hans tur att som präst tända rökelseoffret i Jerusalems tempel Och där precis utanför det allra heligaste uppenbarade sig en ängel för honom. Och Sakarias får höra att han skulle ge barnet namnet Johannes. Trots att Sakarias blev rädd så var han också ganska så skeptisk till att något sådant skulle skulle kunna hända, det borde ju vara helt omöjligt. Han kan inte riktigt tro på det. Och han kan inte låta bli att fråga hur han skulle få veta att det blivit så som ängeln hade sagt. Ängeln svarar då att Sakarias ska bli stum och inte kunna tala igen förrän detta har skett.

Efter sin prästtjänstgöring så återvänder Sakarias hem igen, han är tyst och stum. Och det dröjer inte länge förrän Elisabeth blir gravid. När de sedan, enligt den judiska traditionen på pojkens åttonde levnadsdag, skulle låta omskära honom så förutsatte vänner och släktingar att pojken skulle heta Sakarias - efter sin far. Men Elisabeth insisterade på att pojkens namn skulle vara Johannes trots att det inte tidigare fanns i släkten. Och Sakarias han var ju fortfarande stum, inte ett ljud kunde han säga. De församlade vände sig till honom ändå för att få veta pojkens namn och när Sakarias skriver Johannes då kan han prata igen. När han bekräftar att pojkens namn är Johannes så bryts han stumhet.

Att leva i sin längtan är inte bara jublande fantastiskt och underbart. Det kan också innebära att leva i stumhet. En längtan som inte kan uttryckas eller en längtan som inte kan bli bekräftad – det gör nog livet väldigt stumt. Ibland behöver vi få sätta ord på våra liv och vår längtan. Egna ord. Hjärtats ord. Ord som kanske inte förväntas av oss. När Elisabeth och Sakarias namnger sin lilla pojke med namnet Johannes så är det efter påbudet från ängeln. Men namnet i sig gav uttryck för vad de har fått uppleva, att Gud är barmhärtig. Att Gud fanns med i deras liv och delade deras längtan.

Det finns mycket som vi kan sakna och som vi kan längta efter. Det kan vara tidpunkter, platser, känslor, personer och också saker. Hur lever vi med vår längtan? Hur förhåller vi oss till det som vi längtar efter? Hur förhåller sig andra till vår längtan?

Hur lever du med din längtan?
 
Från berättelsen om Sakarias och Elisabeth vill jag ta med mig att Gud också finns med oss i det som vi längtar efter. Och jag vill hoppas på att vår längtan blir besannad om den inte redan är det. Jag vill tro att det aldrig är för sent och att det finns änglabud som bär vårt hjärtas längtan.
 


Berättelsen om Elisabeth, Sakarias och Johannes finns att läsa i Lukasevangeliets första kapitel.
Namnet Johannes har hebreiskt ursprung med betydelsen ”Gud har förbarmat sig”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar