måndag 26 augusti 2013

Sjöglas


Där nere vid vattnet, på klippan satt vi och jag lutade mitt huvud bakåt och kände den värmande solen mot mitt ansikte samtidigt som den svala havsbrisen smekte min kind och blåste i mitt hår.

Jag hade lagt undan min Art Journal och lade mig ner och vilade huvudet mot min ihoplindande jacka, jag lyssnade till vågskvalpet och slöt mina ögon och bara kände vinden och havet. Min vän bredvid mig satt fortfarande med sin bok och fyllde färg i stora bokstäver som hon skrivit på en sida. En hund simmade förbi jagandes en and och vi skrattade åt den överraskande synen. Något senare lämnade vi klippan och klättrade ner på den steniga stranden. 

 

Jag önskade hitta några snäckor att lägga i min stora burk där jag samlar på snäckor och stenar. Vågorna smekte stranden då båtarna passerade och när finlandsfärjorna körde förbi slog vågorna stort mot stenarna så att att skummet yrde. Och där bland alla våta stenar som vågorna sköljde över så låg de - bitar av glas vars kanter slipats mjuka av vågens outtröttliga rörelse upp på stranden. 

 

Och jag mindes att läst en bok av Anita Shreve som hette "Sjöglas" och som handlade om en kvinna som samlade glasbitar på stranden. Jag kommer inte ihåg vad hon gjorde med bitarna, men har för mig att de var som bilder för hennes livsval. 

De glasbitar som jag plockade med mig var i olika gröna nyanser och så var det också någon helt ofärgad. Och de är inte alls vassa, det som en gång var vasst har slipats ned till mjuka rundningar. Jag ska lägga dem i min stora snäckburk, snart ska jag det, men inte än. Har nu lagt dem i ett glas som står på köksbänken där jag kan se dem. Och jag tänker att det som i våra liv är som vågens outtröttliga rörelse in över stranden också slipar våra kanter. Min första känsla är att det är bra att inte ha så vassa kanter. Men det är inte bra om allt vasst försvinner, att alltid vara mjuk och följsam för att bara vara andra till lags.

Där i min hand samlade jag mina första sjöglas och jag tyckte om dem! Det de hade blivit och det de en gång hade varit. Bitar av något större, något helt. 

Och jag kommer på mig själv med att jag vill vara rädd om de vassa kanter jag har och som jag ska ha kvar. De som hjälper mig att värna mig och de som kan sätta gränser. Visst, de sticks ibland, både mig själv och andra. Men det är viktigt att de får finnas och får vara en del av mig. Och de kanter som fortfarande behöver få bli mjukare, de vill jag lämna kvar på stranden, där i vågornas famn där de mjukt tas om hand och sakta men säkert slipas runda.

Stranden är en sådan fantastisk plats. Den stenbelagda som jag var på igår, där det finns stenar och sjöglas. Och den sandbetäckta som jag längtar så mycket efter. Som jag alltid längtar efter. Den med sanddyner som man får kämpa sig upp över, den med de milsvida sandstränderna där man bara är, den med tidvattnet vars rörelse omfattar flera hundratals meter. Där det finns snäckor och drivved.

På stranden, där vill jag vara!

 

"Här vid stranden, nära vattnet finns en plats som ger mig ro. 
Här vid stranden, nära vattnet fylls mitt inre utav tro. 
Här får jag vila och Du finns här mitt i livets kamp och strid. 
Här får jag vila och Du finns med Din nåd för varje tid" 
(Psalm 814)

måndag 5 augusti 2013

Hjärtslag

I en kartong i min bokhylla står det en fin presentkartong. För snart 10 år sedan låg det en present i den. Det var en av tre presentkartonger, det var en till mig, en till min mamma och en till min pappa. Kartongerna innehöll var sin drake gjord i lera. För dessa drakar var det tradition att man skulle namnge dem och eftersom min drake var röd, och ju var från Wales, så fick den namnet "Calon" (som betyder hjärta). Draken har flyttat ut från kartongen och bor högst uppe på bokhyllan. Kartongen som har fått nytt innehåll har länge stått på nedersta hyllan. Igår tog jag fram den,öppnade den och tog fram ståltråden och pärlorna. Saker som är inköpta för typ 10 år sedan och som jag inte använt på år och dar. Av materialet blev det ett trådhjärta fyllt med röda pärlor. Och min skapelse fick namnet "Heartbeat" - hjärtslag.

För ett tag sedan var jag medföljande sällskap på en hjärtklinik. Och där fick jag se hjärtslag på en ultraljudsmonitor. Och det fick mig att tänka på hur viktiga är inte våra hjärtslag? Inte bara för att vi fysiskt ska kunna leva, utan också symboliskt eller andligt. För hur lever vi om vi inte kan känna hjärtslagen? Om vi inte lever i harmoni med dem? Om vi inte lyssnar till dem? Om de inte slår i takt med vår längtan?

Jag har hjärtslag som jag ibland känner och som jag ibland lyssnar till. Jag har hjärtslag som jag ibland känner harmoni med. Jag har hjärtslag som envist påminner mig om min längtan! Ibland vill jag glömma den, men mitt hjärta fortsätter att slå.

"Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara" (Matt 6:21)


 
Det här hjärtat vill jag ge till min fina lillasyster Marie som jag älskar jättemycket!