onsdag 30 oktober 2013

Going west

Way out west, where the sky is clear,
where the earth touches the sea
and where the water touches
the heavens.
That's where I am going.

The sun shines on the leaves.
The sun shines on the fields and hills.
Autumn is here, but it's less
than I am used to.

Cloudy sky.
Heavy rain to the window.
Relieved heart.
The sun is shining above the clouds.
The sun breaks through
and embraces me.

I am going west.
West where the sky is clear,
where the earth touches the sea
and where the water
touches the heavens.
I am going west.

fredag 25 oktober 2013

Där natt möter dag

Frälsarkransen, armbandet med de olikfärgade och olikformade pärlorna som var och en betyder något alldeles särskilt och som relaterar till livet, hade legat länge i min byrålåda.
Det var som att det låg där och väntade på att jag skulle trä det på min handled igen.
 
 
 
Den gyllene Gudspärlan.
Den skimrande jagpärlan.
Den vita doppärlan.
Den bruna ökenpärlan.
Den blåa bekymmerslöshetspärlan, som också kan kallas för gladpärlan.
De två röda kärlekspärlorna, en för att ge kärlek och en för att ta emot kärlek.
De tre skimrande hemlighetspärlorna.
Den svarta nattpärlan.
Den vita uppståndelsepärlan, som också är dagpärlan.
Alla pärlor binds samman av de avlånga bruna tystnadspärlorna.
 
Mitt armband är lite speciellt. För den ena hemlighetspärlan är lite platt på ena sidan. När jag först upptäckte det blev jag lite ledsen, för det kändes som pärlan var lite trasig. Men sen blev jag lugn och hittade min vila i att jag gillar att den är som den är. För mig står hemlighetspärlorna mycket för det som jag längtar efter. Mina drömmar och förhoppningar. Inte för att de är några särskilda hemligheter utan för att det är där i armbandet som jag har lagt ner dem. Och visst är det så att en del av det jag drömmer om kan kännas lite slitet ibland. Och det kan kännas lite slitigt också med en del av drömmarna som aldrig verkar få plats, aldrig verkar få komma i god jord så de kan börja gro.  
 
Efter att jag för ett tag sedan hade tagit fram mitt armband fick jag höra att samma vecka hade även min systerdotter på 6 år tagit fram sitt. Även det hade legat vilande ett tag. Men det kom på hennes handled och min syster lovade att bara vi träffades skulle moster berätta igen om vad alla pärlorna betydde. För själv kom hon inte ihåg vilka alla pärlor var.
 
Förra fredagen satt jag så i goda vänners sällskap och då upptäckte jag helt plötsligt att min svarta nattpärla hade spruckigt och en stor bit av den hade fallit bort. Den sitter kvar, nätt och jämnt, den hänger på sne, men den sitter kvar!
 
Och jag kände instinktivt en skön känsla spridas genom mig - detta är ett gott tecken på att de bistra tiderna kommer att lätta! Och när jag sedan träffade min systerdotter och vi tillsammans tittade på pärlorna och pratade om vad de betydde då utbrister hon när hon ser min svarta nattpärla "Du har ju nästan ingen natt kvar".
 
Bitarna av min natt sträcker sig över tystnadspärlan och mot dagpärlan
och får bli en bild av gryningen. Där natt möter dag. Tiden där allt är möjligt,
där drömmarna finns kvar och där jag kan invänta ljuset i soluppgången!




måndag 14 oktober 2013

I ett stilla sus

Det berättas att Elia står där på berget och väntar på att få möta Gud.
Och en stark storm drog fram som klöv berg och krossade klippor.
Men Gud var inte i stormen.
Efter stormen kom ett jordskalv. Men Gud var inte i skalvet.
Efter jordskalvet kom elden. Men Gud var inte i elden.
Men efter elden kom ett stilla sus. Och där var Gud! 
Och det stilla suset hör Elia och går Gud till mötes.
(1 Kung 19:11 - 13)

Har du hört det stilla suset?
Det där som hörs efter att stormarna bedarrat, 
efter att jorden har stillat sig och efter att elden har slocknat. 
Det där stilla suset som hörs fast det inte gör det. 
Det där suset som likt ett djupt andetag fyller alla hörn och skrymslen i det som finns inuti. 
Det där suset som pumpar igång hjärtat igen och som gör att hjärtats slag känns och hörs inuti.

Där i det stilla suset är allt möjligt igen. 
Där finns det hopp och liv! 
Och där kan vi mötas!

Där i det stilla suset är det som att helt plötsligt kunna se blommande blåklockor mitt i oktober!




måndag 7 oktober 2013

Gå i frid

Jakob står vid vadstället vid Jabboks flod.
 Hans familj har redan gått över. Han står ensam kvar där på stranden och natten fallen. 
Han brottas hela natten. Kampen är hård och Jakob vägrar att släppa taget. 
Dagen gryr och hans motståndare vill att han ska släppa men han gör det inte.
 Inte utan välsignelse. 

Jakob har fått många välsignelser redan, 
han har fått sin faders välsignelse när han lurade sin bror på hans förstfödslorätt. 
Och han har också fått sin faders välsignelse att gå för att på så vis undkomma 
den lurade och hämndlystne brodern. Det hade inte funnits några välsignelser kvar till brodern.
Och nu hade stunden kommit för Jakob att återvända hem.

Där i gryningen håller han fast med allt vad han har och säger 
"Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig". 
(1 Mos 32: 26)

Det kan vara så viktigt att få hålla fast! Att inte ge upp, att inte släppa taget! Att få hålla fast! 
Brottningsmatchen där i mörkret blir för mig en bild för vår brottning med det 
som vi gör fel mot oss själva och mot varandra. 
Och att det kommer att komma en tid när vi möter det ansikte mot ansikte 
och då vi måste försonas med det. 
För annars kommer vi inte att komma vidare. 
 Den okände mannen som Jakob brottas med i natten visar sig sedan vara Gud 
och i gryningen får Jakob sin välsignelse. 
Och när solen går upp går han sin bror till mötes som tar emot honom i sin famn.

Kampen, välsignelsen och försoningen är det jag velat bära med mig av berättelsen om Jakob och Esau.
Men så för en tid sedan fick jag syn på ett annat perspektiv i berättelsen. 
Det är tidigare i berättelsen när Jakob lämnar sin bror, när han påbörjar sin flykt. 
Då när han verkar vara som mest utelämnad och ensam.

Det kan vara så viktigt att få lämna. Att få gå. Att få börja om. Att få gå!
Och det är då som det händer, det är när Jakob har lämnat som han får beskydd. 
Jakob drömmer om trappan upp till himlen där Änglarna som går där upp och nedför trappan. 
Och Gud säger till honom "Jag skall vara med dig och skydda dig" 
(1 Mos 28:15)

Att få hålla fast och att få försonas är det som livet bär.
 Att få gå och få vara omsluten är det som livet bär.
Och att få vara där emellan är det som uppehåller livet här och nu.


"Gå med Gud som lovar gå bredvid
Som känner väl din strid. Som hör när hjärtan ropar
Som skyddar dem som älskar
Gå i frid. Gå i frid"

(Ur psalm 826 "Gå med Gud" i Psalmer i 2000-tal)



onsdag 2 oktober 2013

Minnen

Jag minns dig även fast vi aldrig mötte varandra.

Jag minns din beröring även fast vi aldrig rörde varandra.

Jag minns din varma blick även fast vi aldrig såg varandra.

Jag minns oss även fast vi aldrig mötte varandra.

Jag minns min varma blick även fast vi aldrig såg varandra.

Jag minns min beröring även fast vi aldrig rörde varandra.

Jag minns vem jag var.
Jag kommer på vem jag är.
Jag påminns om vem jag vill vara.

Jag minns dig även fast vi aldrig kommer att möta varandra.