måndag 7 oktober 2013

Gå i frid

Jakob står vid vadstället vid Jabboks flod.
 Hans familj har redan gått över. Han står ensam kvar där på stranden och natten fallen. 
Han brottas hela natten. Kampen är hård och Jakob vägrar att släppa taget. 
Dagen gryr och hans motståndare vill att han ska släppa men han gör det inte.
 Inte utan välsignelse. 

Jakob har fått många välsignelser redan, 
han har fått sin faders välsignelse när han lurade sin bror på hans förstfödslorätt. 
Och han har också fått sin faders välsignelse att gå för att på så vis undkomma 
den lurade och hämndlystne brodern. Det hade inte funnits några välsignelser kvar till brodern.
Och nu hade stunden kommit för Jakob att återvända hem.

Där i gryningen håller han fast med allt vad han har och säger 
"Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig". 
(1 Mos 32: 26)

Det kan vara så viktigt att få hålla fast! Att inte ge upp, att inte släppa taget! Att få hålla fast! 
Brottningsmatchen där i mörkret blir för mig en bild för vår brottning med det 
som vi gör fel mot oss själva och mot varandra. 
Och att det kommer att komma en tid när vi möter det ansikte mot ansikte 
och då vi måste försonas med det. 
För annars kommer vi inte att komma vidare. 
 Den okände mannen som Jakob brottas med i natten visar sig sedan vara Gud 
och i gryningen får Jakob sin välsignelse. 
Och när solen går upp går han sin bror till mötes som tar emot honom i sin famn.

Kampen, välsignelsen och försoningen är det jag velat bära med mig av berättelsen om Jakob och Esau.
Men så för en tid sedan fick jag syn på ett annat perspektiv i berättelsen. 
Det är tidigare i berättelsen när Jakob lämnar sin bror, när han påbörjar sin flykt. 
Då när han verkar vara som mest utelämnad och ensam.

Det kan vara så viktigt att få lämna. Att få gå. Att få börja om. Att få gå!
Och det är då som det händer, det är när Jakob har lämnat som han får beskydd. 
Jakob drömmer om trappan upp till himlen där Änglarna som går där upp och nedför trappan. 
Och Gud säger till honom "Jag skall vara med dig och skydda dig" 
(1 Mos 28:15)

Att få hålla fast och att få försonas är det som livet bär.
 Att få gå och få vara omsluten är det som livet bär.
Och att få vara där emellan är det som uppehåller livet här och nu.


"Gå med Gud som lovar gå bredvid
Som känner väl din strid. Som hör när hjärtan ropar
Som skyddar dem som älskar
Gå i frid. Gå i frid"

(Ur psalm 826 "Gå med Gud" i Psalmer i 2000-tal)



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar