fredag 25 oktober 2013

Där natt möter dag

Frälsarkransen, armbandet med de olikfärgade och olikformade pärlorna som var och en betyder något alldeles särskilt och som relaterar till livet, hade legat länge i min byrålåda.
Det var som att det låg där och väntade på att jag skulle trä det på min handled igen.
 
 
 
Den gyllene Gudspärlan.
Den skimrande jagpärlan.
Den vita doppärlan.
Den bruna ökenpärlan.
Den blåa bekymmerslöshetspärlan, som också kan kallas för gladpärlan.
De två röda kärlekspärlorna, en för att ge kärlek och en för att ta emot kärlek.
De tre skimrande hemlighetspärlorna.
Den svarta nattpärlan.
Den vita uppståndelsepärlan, som också är dagpärlan.
Alla pärlor binds samman av de avlånga bruna tystnadspärlorna.
 
Mitt armband är lite speciellt. För den ena hemlighetspärlan är lite platt på ena sidan. När jag först upptäckte det blev jag lite ledsen, för det kändes som pärlan var lite trasig. Men sen blev jag lugn och hittade min vila i att jag gillar att den är som den är. För mig står hemlighetspärlorna mycket för det som jag längtar efter. Mina drömmar och förhoppningar. Inte för att de är några särskilda hemligheter utan för att det är där i armbandet som jag har lagt ner dem. Och visst är det så att en del av det jag drömmer om kan kännas lite slitet ibland. Och det kan kännas lite slitigt också med en del av drömmarna som aldrig verkar få plats, aldrig verkar få komma i god jord så de kan börja gro.  
 
Efter att jag för ett tag sedan hade tagit fram mitt armband fick jag höra att samma vecka hade även min systerdotter på 6 år tagit fram sitt. Även det hade legat vilande ett tag. Men det kom på hennes handled och min syster lovade att bara vi träffades skulle moster berätta igen om vad alla pärlorna betydde. För själv kom hon inte ihåg vilka alla pärlor var.
 
Förra fredagen satt jag så i goda vänners sällskap och då upptäckte jag helt plötsligt att min svarta nattpärla hade spruckigt och en stor bit av den hade fallit bort. Den sitter kvar, nätt och jämnt, den hänger på sne, men den sitter kvar!
 
Och jag kände instinktivt en skön känsla spridas genom mig - detta är ett gott tecken på att de bistra tiderna kommer att lätta! Och när jag sedan träffade min systerdotter och vi tillsammans tittade på pärlorna och pratade om vad de betydde då utbrister hon när hon ser min svarta nattpärla "Du har ju nästan ingen natt kvar".
 
Bitarna av min natt sträcker sig över tystnadspärlan och mot dagpärlan
och får bli en bild av gryningen. Där natt möter dag. Tiden där allt är möjligt,
där drömmarna finns kvar och där jag kan invänta ljuset i soluppgången!




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar