torsdag 14 november 2013

Livets väv

En bild som vi ibland använder för att beskriva livet det är att vi liknar den vid en väv. Trådar i olika längder och färger och i olika material läggs till väven genom det vi är med om - erfarenheter vi gör, personer i vår närhet och händelser vi är med om bildar tillsammans just våra livsvävar. På håll vill jag tro att det går att urskilja motiv i livsväven, att det vi är med om hänger ihop på något vis. På nära håll tror jag dock det är svårare att se helheten, motivet är inte helt lätt att ana. Och på nära håll är det ju så mycket lättare att se detaljerna, det där som sticks för stunden eller det som är alldeles glänsande.

Jag vill också tro att vi en gång kommer att få se den sammanhängande väven med alla de olika bitarna. Med allt det som vi har varit med om och där som vi inte gjorde fast vi kanske ville och längtade efter. Och att det är då, när vi kan se den sammanhängande livsväven som vi också kommer att försonas med våra liv.

Jag vill också tro att det finns en gyllene tråd i alla våra livsvävar, den tråd som är den första tråden och som löper genom väven och sen så småningom också kommer att vara den sista tråden.

Förra veckan när jag var ute och promenerade såg jag dessa rötter! Kände mig fascinerad av kraften i dem.



Så jag stannade till och tittade länge på dem. Och jag kom att tänka på livets väv. Där finns det trådar som är så kraftfulla att de liksom bryter igenom . Och det finns trådar som är  så små och tunna att de knappt ens syns. Ofta tänker vi nog att det är de väl synliga  och tjocka trådarna som är det som håller ihop våra vävar. Men det kanske mer är de där små och tunna trådarna som gör att det håller ihop. De där som kan vara korta möten, utsikter och insikter och de där korta förtätade ögonblicken som man spar på.

Och det där trådarna som skaver och gör ont just nu, i helheten har de på något vis sin plats. Och med tiden kommer de att nötas ner där i väven. Tillsammans med andra trådar så kommer de inte att göra lika ont så småningom. Och tills helheten ska skönjas är det de mindre delarna som vi lever med. I glädje och sorg, i hopp och tro. Och i kärlek!