tisdag 4 november 2014

Angel wings


Let me be your angel wings. 
I want to hold you in my arms and keep you safe from harm. 
I want to hold you tight when you cry. 
Be the strenght you need, be the beat of your heart.

I want to be your angel wings and put my wing 
around your shoulder as we watch the sunrise.

I want to be your angel wings, be the shade to cool you 
when the sun shines too bright upon you.

Let me be your angel wings. 
I want to put my wing in front of you to make you 
wait a second when you need to slow down. 
I want to put my wing on your back to give you 
extra speed when you need to go forward.

I want to be your angel wings that sets you free 
to find something true, something to believe in.

I want to be your angel wings and put my wing 
around your shoulder as we watch the sun set.

Let me be your angel wings. 
I want to hold you in my arms and keep you safe from harm. 
I want to take you to the sky and show you the heavens and beyond. 
And then see how you spread your wings 
to feel the wind carry you wherever you want to go.

Let me be your angel wings. 
Let me make you fly.


fredag 31 oktober 2014

Bön i allhelgonatid



Bön i allhelgonatid

Gud, inför dig kommer vi med vår bön
för oss själva och för de som vi bär i våra hjärtan.
Och vi ber Gud, ta emot oss i döden
och ge oss frid när den stunden kommer.
Och vi ber att Du ska möta vår förtvivlan
när döden drabbar våra nära och kära.
Dela vår sorg och saknad och låt tomheten
och kaoset få rasa i oss innan frågorna stillar sig.
Möt oss i det som kan
kännas så meningslöst.
Och vila och vänta med oss och var med oss
när vi sen återupptäcker vår tro,
vårt hopp och vår kärlek.

Amen

 

 

tisdag 28 oktober 2014

Någonstans, någon gång

Vid lagunens gröna vatten blickar jag ut mot horisonten. Det är vatten och bebyggelse som trängs där ute och de många kyrkornas kupoler sträcker sig uppåt mot den blå himlen. Båtarna far fram och tillbaka över lagunen.

Jag känner solens hetta mot min kind och havsbrisen blåser i mitt hår där jag står ute på kajen. Jag lämnar vattnet och vandrar över broar och in genom gränder, mina steg lämnar osynliga spår på gatstenarna. 

Kyrkklockorna ringer in kvällen som kommer fort när solen går ner. Stadens ljus glimmar som guld mot natthimlen och i vattnet som stillat sig.

Var jag än befinner mig så tittar jag efter dig. Letar efter dina steg. Tänker att våra steg en dag ska vandra vid samma väg, vid samma tid. Du som är den som jag vill tro finns. Någonstans. Du som är den som jag ska få möta. Någonstans. Någon gång.

Det känns som jag vandrat en miljon steg. Och jag vill att någonstans, någon gång ska bli till här och nu. Du som jag tror finns. Du som jag tror ska möta mig.

Morgonen gryr och genom det öppna fönstret fladdrar gardinen i vinden och den uppåtgående solen smeker mjukt min kind. Jag blundar och vill inte vakna. Det känns som att du är här, som att du smeker min kind med din varma hand. Jag vill att du ska stanna hos mig. 

Motvilligt viker jag täcket åt sidan och sätter ner mina fötter på det kalla marmorgolvet. Utanför den fladdrande gardinen vaknar staden sakta till en ny dag. Jag tittar ut genom fönstret och ser att hur kanalen slingrar sig fram mellan husen. Jag tänker att jag ska köpa apelsiner när jag går förbi fruktbåten som ligger förtöjd vid kajen. 

En ny dag är här. Och någonstans där ute finns du. Någonstans, någon gång tror jag att vi kommer att mötas. Ansikte mot ansikte. Men jag har inge bråttom, jag lägger mitt huvud mot kudden och drar täcket om mig igen. Solens varma strålar värmer min kind och jag sluter mina ögon och innan jag somnar om igen till ljudet av båtarna som sakta styr uppför kanalen så tycker jag att jag skymtar dig i vimlet av människorna som trängs i gränderna.

måndag 22 september 2014

På ängen

Små tassar landar mjukt i det våta gräset, de trampar upp och ned för att vänja sig vid vätan.

Mina tårar faller genom rum och tid. Blir till regnet som stilla faller mot ett röd-oranget kattansikte som nyfiket kikar fram bland de höga grässtråna där ute på ängen. Katten tar så spjärn, kryper ihop med ansiktet nedåt och rumpan uppåt innan han skuttar iväg bort genom gräset.

Solen bryter igenom molnen och vattendropparna glänser i gräset.

Jag vilar mot änglavingarna som omsluter mig. Det är starka armar och en doft av syren som håller om mig. Morgonen gryr och solens värme tar så sakteliga över omfamningen. Jag vilar i morgonens ljus och värme. Jag vänder mitt ansikte mot solen och kisar in i det starka ljuset.

Små tassar springer mjukt genom det varma gräset, stegen stannar upp och katten vänder sitt ansikte mot solen och han sitter och tittar ut över ängen. Men så tar han ny sats och skuttar vidare.

I solens omfamning förnimmer jag en katt som mjukt stryker sig mot mina ben. Jag rör mina fingrar mot det solvarma vajande gräset.

För en kort stund möts tid och rum innan den soldränkta ängen sakta försvinner bort från min åsyn allt medan det mjuka regnet faller svalt mot mitt ansikte. Och en doft av syren dröjer sig kvar inom mig.

måndag 8 september 2014

Där evigheten tar vid

Vid havet väntar jag på dig.
Jag väntar på dig i den gryende morgonen.
Där ute på klipporna är det bara tiden som kan ana oss.
Det är samma tid som för länge sedan röjt alla våra spår
men som nu omsluter oss.

Stilla så stilla.

Jag känner dina steg över klipporna och jag känner
 din värme omkring mig.

Tiden är här och nu och i solens sista strålar upplöses vi
och tiden tar oss till evigheten.
Tiden som är här och nu och som sen blir efter och bortom.

Minnet av ett liv och en längtan dröjer sig kvar
som en stilla viskning över vattnet
i månens sken.
Och den för med sig en doft av färsk tång
och blir till vågornas smekande slag mot klipporna.

Tiden som var där och då
och som är här och nu.
Och som sen blir efter och bortom.

Och en nu dag gryr i den stilla morgonen
där ute vid havet.

tisdag 15 juli 2014

Den heliga platsen.

Denna stund, ett avtryck i evigheten.
Denna plats, en glänta i livet.
Detta nu, ett både utanför och innanför tiden.
Här är jag. Här väntar jag på dig.
Kom.
Dela detta nu med mig.
Denna stund. Denna plats.
Detta nu.
Här är jag.


Det finns så nog många avskilda platser runt omkring oss. Jag tror att världen och livet kryllar av dem. Om vi bara tittar oss omkring. Då kan vi upptäcka dem. Då kan vi beträda dem.

Det är de där platserna som på något sätt står i kontrast mot det vanliga vardagliga. Det kan vara olika platser som vi känner till, som vi många gånger besökt och som vi känner något särskilt inför. Det kan vara parker, hus, vägar. Det kan vara platser som vi inte ännu stött på men som vi ändå känner något särskilt inför. Och det kan ockås vara "vrår" som vi skapar där vi befinner oss, i våra hem, på våra resor men också "vrår" som vi alltid bär med oss för de finns inom oss.

Dessa platser är gläntor som gör något med tid och rum. De hjälper oss att bryta vardagens ständiga brus, om så än bara för en stund. Eller för dagar och veckor. Att få kliva ur tid och rum och vara i sin vrå tror jag är livsviktigt. För det är nog där rötterna för vila och växt finna. Där är det nog där som man kan vara både utanför och innanför tiden. Dessa vrår är nog heliga platser! För där kan man ana helheten och känna sig del av ett större sammanhang. Där kan intrasslade livsfrågor klarna något och man kan hitta ändar i trasslet att börja nysta i. Där kan saker och ting te sig som självklarheter. Där kan tilliten kännas nära.

Jag kommer på en vrå som jag haft för länge sen, den finns kvar men det var länge sen jag besökte den. Och jag kunna återkomma! Jag tänker på några av de gläntorna jag har nu och längtar dit. Och min tanke fladdrar till lite och jag undrar vilka nya gläntor jag kommer att få ta del av under livets gång. Vad kommer de ha för gemensamt med de gläntor jag känner till nu? Vad kommer de ha för nytt med sig?

Denna stund, ett avtryck i evigheten.
Denna plats, en glänta i livet.
Detta nu, ett både utanför och innanför tiden.
Här är vi. Här lever vi.

Hit har vi kommit.
Vi delar detta nu.
Denna stund. Denna plats.
Detta nu.
Här är vi.

fredag 23 maj 2014

Ett litet andetag

Ett litet andetag, det är vad du vill ha av mig.
Och jag andas in.
Ett litet andetag, det är vad du vill ha av mig.
Och jag andas ut.
Ett litet andetag.
Här är jag trygg.
Här är jag hel.
Ett litet andetag.
Jag tycker om att höra ditt skratt.
Jag tycker om att höra mitt skratt tillsammans med ditt.
Ett litet andetag, det är vad du vill ha av mig.
Och jag andas in.
Ett litet andetag, det är vad du vill ha av mig.
Och jag andas ut.
Här är jag din.

torsdag 8 maj 2014

En doft av regn

Regnet för med sig en doft av våt asfalt. Den som utgör trottoaren utanför mitt hus. Den färgas mörk av det lätta vårregnet som faller. Det faller så mjukt, det är inte alls som något hetsigt höstregn som dränker världen, som gör att löven faller och blir till jord igen. Nej, detta är ett stilla vårregn som smeker marken och som bereder plats för sommarens daggvåta gräs och bara fötter.

Regnet för med sig en doft av havet. Det som jag bär i mitt hjärta. Det som ligger bortom de gröna kullarna där vägarna tar slut. Där havet tar vid och breder ut sig tills det snuddar vid horisonten och blir till himmel.

Regnet för med sig en doft av minnen. Av de som jag bär inom mig. 

Regnet för med sig en doft av längtan. Av det som jag bär i mina utsträckta händer.

Regnet för med sig en doft av kärlek. Av det som jag aldrig slutat att känna.

Regnet för med sig en doft hopp. Av det som aldrig lämnade mig.

Regnet för med sig en doft av tro. Av det som bär mig, här och nu och till evigheten.

Regnet för med sig en doft av havet. Det som jag bär i mitt hjärta. Det som ligger bortom de gröna kullarna och dit vägarna leder. Där vägarna tar slut tar havet vid och breder ut sig tills det snuddar vid horisonten och blir till himmel.

Regnet färgar asfalten mörk och för med sig en doft av framtiden. Där mina minnen, min längtan, min kärlek, tro och hopp ska bli till ett. Precis som hav och himmel blir till ett i horisonten.

måndag 24 mars 2014

Ökenlandskap

Där jag står på trottoaren passerar det människor vid min sida. De går fram och tillbaka. De går fort, de har bråttom. Otåligt väntar de i klungor på grön gubbe borta vid övergångsstället. När den ena hopen rör dig över den trafikerade vägen lämnar de plats för en ny hop. Bilarna och cyklisterna susar förbi ute på gatan.

Jag lyfter mitt huvud och kisar upp mot de höga husväggarna. Där uppe kan jag ana den blå himlen. Med solen och de vita tunna molnen. Och plötsligt är det inte som att jag längre ser människorna som rusar framåt i allt snabbare takt. Plötsligt är det inte som att jag längre hör stadens eviga brus. Jag håller kvar min blick på himlen och husväggarna blir mindre och mindre, de krymper mitt framför mina ögon och jag kan ana mer av himlen. Kvar blir det bara sand, sand i det oändliga. Mina bara fötter känner den varma sanden mot sig.

Jag står i öknen. Men den är inte längre karg, ödslig och fruktlös som den var i stadens brus för en sekund sen. Den har blivit något annat. Den har blivit platsen för stillhet och ro. Här finner jag tystnaden, tystnaden som öppnar upp de stängda rummen inom mig. Tystnaden är som en vind som slår upp alla dörrar och fönster inom mig. Och blåser liv i gardinerna, jag kan känna dem flämtande fladdra till i den tysta vinden. Här finner jag vidderna, de oändliga vidderna, så långt jag ser så ser jag bara himmel och mjuka sandkullar. Här finner jag horisonten, horisonten som håller i och som håller om allt det som ligger framför mig.

Jag andas in öknens värme och sluter mina ögon och ser hur husen tar form igen framför mig. De skjuter upp ur marken och tronar snart högt mot himlen. Bruset av människor och trafik når mina öron igen. Jag står där på trottoaren och känner den varma asfalten genom mina skosulor. Jag lyfter mitt huvud och kisar upp mot de höga husväggarna. Där uppe kan jag ana den blå himlen. Med solen och de vita tunna molnen. Jag andas in stadens ljud och dofter och rör mig i hopen av människor som passerar.

Och inom mig jag bär fortfarande med mig den andra öknens tystnad, vidd och horisont.

Öknen som fastans landskap. Öknen som platsen för bristerna. Bristerna på allt det som vi behöver. Men öknen kan också vara platsen att söka sig till för att finna stillhet och ro. Öknen kan också vara platsen bort från det ständiga surret som omger oss. Öknen som fastans landskap.




onsdag 5 mars 2014

Snäckorna på fönsterbrädet

Vid vägkanten finns det som en parkeringsplats, det är där asfalten slutar och där sanden tar vid. Det finns plats för några bilar där. Du brukar parkera där trästaketet tar slut så du bara kan kliva ur bilen och följa stigen som går över sanddynerna. När solen har legat på länge under varma dagar så blir sanden tung att gå i. Dina fötter sjunker ner i sanden där du strävar dig uppför för att komma över krönet.

Där uppe på andra sidan breder havet ut sig. När tidvattnet är ute når sandstranden långt ut, nästan ända ut till horisonten. Du vandrar då i den våta sanden, stannar ibland och tittar på snäckor och drivved. Ibland tar du med dig nån snäcka. Hemma hos dig blir de sen liggande på fönsterbrädan vid hallfönstret. Därifrån kan man när det är höst se ända bort till havet. Snart är fönsterbrädan helt täckt med snäckor. De är vita, beige och bruna. En del är släta, andra är skrovliga, andar är stora, några är små och nån är trasig.

När tidvattnet är inne promenerar du längs vattenbrynet eller sätter dig uppe på en av sanddynerna. Jag kan se hur du ibland sätter din hand ovanför ögonen och liksom spejar ut mot horisonten. Jag undrar vad du tittar efter.

Jag tycker om att följa dina spår som du lämnar efter dig i den våta sanden, där vid vattenbrynet eller ute till havs där tidvattnet följer sin uråldriga rytm av fram och tillbaka.

Är det mig du tittar efter när du låter din blick söka sig ut mot horisonten?

Jag önskar du kunde se mig där jag vandrar bredvid dig vid vattnet. Där jag följer dina spår i sanden. Där jag sitter bredvid dig i sanden.

Jag önskar du kunde se mig där i hallen där du lägger snäckorna på fönsterbrädet. Där jag öppnar fönstret och låter gardinen fladdra i vinden.

Jag önskar du kunde se mig där jag ställer mina skor bredvid dina i skohyllan. Där jag ställer min tekopp bredvid din kaffekopp på köksbänken.

Jag önskar du kunde se mig där jag lägger mig ned på kudden bredvid dig. Där jag vaknar vid din sida.

Jag önskar du kunde se mig där jag sitter bredvid dig i bilen. Där jag går bredvid dig över sanddynerna ut mot havet.

Jag önskar du kunde se mig där jag står bredvid dig i sanden med snäckorna i mina händer.


måndag 10 februari 2014

Kyrie eleison

Kyrie eleison. Dessa ord gör något med mig. Att få möjlighet att säga eller sjunga dem om och om igen. Det är som att jag med dessa ord andas in igen. Det är de som är min utandning. Och som gör att jag kan andas in igen.

Kyrie eleison betyder "Herre förbarma dig" och har varit en del av den kristna gudstjänsten sen 300-talet. I perioder har jag firat gudstjänst där detta moment inte varit med. Och det är först när jag kommit till gudstjänst där det är med som jag känt det där med andningen. Känt att jag andats in igen.

Förbarma betyder att visa medlidande. Och för mig blir dessa ord en bekräftelse på att det finns någon som lider med mig i bemärkelsen att det är någon delar mitt liv. Är med mig där jag är just nu. I mina andetag. I min utandning och i min inandning. När livets nyanser periodvis inte går att urskiljas och det bara är andningen som gäller så är det där i det minsta möjliga som delandet sker. Inte bara i de djupa dalarna eller på de höga topparna, utan i det livsnödvändiga och minsta möjliga. I andetagen.

Flera gånger har jag efter begravningsgudstjänster hört anhöriga berätta om bilden av kyrkorummet som en plats som har som hjärtslag som aldrig upphör. Rummet ses som ett hjärta som stadigt slår med sina hjärtslag genom tid och rum.

Jag tänker att alla de tända ljusen i ljusbärarna blir som manifestationer av dessa hjärtslag. De där ljusen som tänds och som brinner. Och som innehåller så mycket tro, hopp och kärlek. Och säkert också en hel del förtvivlan. De tänds om och om igen. Jag är också med och tänder de ljusen. Ljusen som tänks och brinner ner. Och som tänds igen och igen.

Jag lyssnar ibland efter rummens hjärtslag. Vet inte om jag kan höra dem. Däremot kan jag känna dess andetag. Utandning och inandning. Och där i vilar jag.

"Kyrie eleison. Herre förbarma dig.
Andas ut med mig och ta emot allt det jag bär på
och som jag behöver släppa.
Det som tar från min kraft och tid.
Kyrie eleison. Herre förbarma dig.
Andas in med mig och ge mig påfyllnad
av det som jag behöver i kraft och kärlek.
Kyrie eleison. Herre förbarma dig.
Amen"




måndag 27 januari 2014

Andetag

Jag sätter ner mina fötter på golvet och ser ut genom fönstret.
Vinter och kallt. Grå himmel. Enstaka snöflingor som faller.
Jag känner mina fötter mot det kalla golvet, blundar och andas in:
Jag känner strandens varma sand mot mina bara fötter.
Jag vandrar längs vattenbrynet med solen i ryggen.
Jag går där i sanden, klättrar över klipporna och sätter ned
mina fötter i det mjuka gräset.
Jag ser upp mot de vajande fälten och omsluts av himmelens moln.
Jag känner vinden om min rygg som om det var dina armar om mig.
Jag känner regnets mjuka droppar mot min kind som om det var dina kyssar.
Jag drar koftan närmare om mig när vinden tilltar
och jag springer genom regnet över de vajande fälten.
Här möts himmel och hav, allt är horisont, inget är horisont.
Tills solen bryter genom molnen är jag jordad där mellan himmel och hav.
I din vind, i ditt regn.
Jag blundar och andas ut.
Så länge jag blundar kanske du stannar kvar hos mig.
Jag andas in och känner din arm om min rygg.
Jag andas ut och ditt handavtryck är kvar mot min skuldra.
Jag känner det våta gräset mot mina fötter.
Det är kallt som av snö.
Jag öppnar mina ögon och möter din blicka.
Dina blå ögon.
Jag ser ut genom fönstret. Enstaka snöflingor faller.
Solen håller på att bryta igenom molnen.
Mina fötter tar lätta steg över det kalla golvet.
Och det känns som att du fortfarande
håller din arm om min rygg.


tisdag 21 januari 2014

Livets källa

Att ha tillgång till en källa det är någonting alldeles särskilt. Jag vet inte vad ni tänker på för slags källa när jag säger så, men jag tänker på en vattenkälla med friskt, klart och kallt vatten. Och jag tänker också på skogen en varm sommardag.

När jag var liten så fanns det en vattenkälla i skogen vid idrottsplatsen där jag var uppvuxen. Om man lämnade ett av träningsspåren och följde en liten stig upp i skogen så kom man till den här källan. Och jag har ett minne av att ha druckit vatten därifrån, alldeles klart och kallt, och jag drack vattnet från mina kupade händer.

En källa kan var ett geologiskt begrepp för hur det ur marken rinner vatten till följd av ett ständigt tillopp och utlopp…vattnet är alltså INTE stillastående utan i ständig rörelse.

Men källan kan också vara en beteckning på ett ursprung.
 
I söndags var den kyrkliga rubriken ”Livets källa” – och jag tänker vad är det som är livets ursprung? Och jag tänker också vilka källor är det som vi har tillgång till för att ösa ur för att få våra liv att gå ihop. Vilka är de källorna?

Vi vill ju väldigt gärna veta hur allt det här med livet hänger ihop. Vilka är vi? Var kommer vi ifrån? Finns det någon mening? Finns det någonting mer?

Vi kan försöka bryta ned livet i minsta möjliga beståndsdel för att på så vis kunna förstå det bättre. Och nu verkar ju ”standardmodellen” för att förklara livets uppkomst gå ihop sig när man troligen har hittat den saknade pusselbiten, den där delen som fått smeknamnet ”Gudspartikeln”.

Eller så kan vi försöka se det i det stora… Här i veckan har det i media funnits en bild på en nebulosa runt en neutron stjärna ute i rymden och på bilden ser det ut som en jättestor hand…Rubriken i en av våra kvällstidningar var ”Guds hand fångad på bild”.

Den stora livskällan vill jag tro är Gud….och jag vill också tro att den stora källan har många mindre utlopp som finns tillgängliga på flera olika ställen. Som vi kan hitta och som vi kan ösa kraft och stillhet ur. Gemensamt är dock att vattnet är friskt och klart, att det har ett ständigt till- och utlopp.
Och det finns ju också andra vattensamlingar men som inte har klart och friskt vatten och som vi många gånger ändå öser ur. Och hur det blir med det i längden det lär vi oss genom erfarenheten, att det inte blir så bra.
Kanske är det sådär med källorna som hör till Gud att man ibland måste lämna den ”stora vägen” för att hitta dem. Så som med den där källan jag berättade om att jag hade varit vid när jag var liten. De kan ligga lite bortanför och  lite undanskymda. Men det är viktigt att vi hittar till källorna, för de är våra att upptäcka och de är till för oss att hämta kraft och stillhet ur för att få livet att gå ihop!

 "Låt mig vila inför källan.
Kom Du, Herre, möt mig där.
Ge mig Du av källans vatten,
du som livets källa är"
 
 
 
 

 

söndag 5 januari 2014

Stjärnfall

Än lyser adventsstjärnorna i fönstren. De lyser upp de mörka vinterkvällarna och de bistra grå januaridagarna. Det har varit väldigt dimmigt och molnigt den senaste tiden. Idag kunde jag knappt urskilja toppen på höghusen och bron kunde bara anas då bilarnas lyktor lyste igenom dimman när de passerade. Jag hade så gärna velat se stjärnfallet här om kvällen. Men molnen låg täta och inga stjärnor på himlen kunde ses, vare sig de fasta eller de fallande.

Det är Trettondedagafton ikväll. De vise männen som följt stjärnan under sin långa vandring kommer nu äntligen fram. Vägen under stjärnan var inte helt lätt att följa. Särskilt inte då de vek av från stjärnans väg. De hade sett upp på himmelen och tolkat det som de såg bland stjärnorna som ett tecken på att en ny kung hade fötts. Och de lät stjärnan lysa dem vägen fram på sin vandring till kungen. Men på något ställe måste de ha vikt av från stjärnans sken. Kanske tänkte de att nu vet vi vart vi ska gå så nu behöver vi inte se vart stjärnan lyser längre. Vi hittar själva nu. Och de kom till kungen i Jerusalem. Men det var inte dit som stjärnan lyste vägen. Där i palatset fanns inte den nya kungen. De vise männen de kom fram så småningom dit där stjärnan lyste vägen fram. När de följde stjärnan sken igen. Och de fick träffa den som de sökte.

Där jag stod i den mörka vinterkvällen här om kvällen med mitt ansikte vänt upp mot himlen utan att kunna se stjärnorna så kom jag att fundera på hur vi följer stjärnorna? Hur följer vi dess sken? Kan vi hålla fast vid det eller tror vi oss veta vägen fram utan dess hjälp? Tar vi för givet vart det är vi ska?

Jag har sett ett stjärnfall. Det är ungefär 20 år sedan. Det var vinter och jag såg hur en stjärna lämnade ett silverband efter sig när den föll uppå himlavalvet. Det var där för en kort kort stund och sedan var det borta.
Och det är också ungefär 20 år sedan som jag skrev "Den som älskar tror....tror på ljuset som vägledaren. Men dock också på mörkret för inga stjärnor kan ses i en upplyst natt".

Där uppe bakom molnen så föll stjärnorna. Jag kunde inte se det. Men jag tror att jag kunde känna det. Och där lyste också stjärnorna. Jag kunde inte se det. Men jag kände det! Och längs vägen framåt så vill jag följa dess sken!