måndag 27 januari 2014

Andetag

Jag sätter ner mina fötter på golvet och ser ut genom fönstret.
Vinter och kallt. Grå himmel. Enstaka snöflingor som faller.
Jag känner mina fötter mot det kalla golvet, blundar och andas in:
Jag känner strandens varma sand mot mina bara fötter.
Jag vandrar längs vattenbrynet med solen i ryggen.
Jag går där i sanden, klättrar över klipporna och sätter ned
mina fötter i det mjuka gräset.
Jag ser upp mot de vajande fälten och omsluts av himmelens moln.
Jag känner vinden om min rygg som om det var dina armar om mig.
Jag känner regnets mjuka droppar mot min kind som om det var dina kyssar.
Jag drar koftan närmare om mig när vinden tilltar
och jag springer genom regnet över de vajande fälten.
Här möts himmel och hav, allt är horisont, inget är horisont.
Tills solen bryter genom molnen är jag jordad där mellan himmel och hav.
I din vind, i ditt regn.
Jag blundar och andas ut.
Så länge jag blundar kanske du stannar kvar hos mig.
Jag andas in och känner din arm om min rygg.
Jag andas ut och ditt handavtryck är kvar mot min skuldra.
Jag känner det våta gräset mot mina fötter.
Det är kallt som av snö.
Jag öppnar mina ögon och möter din blicka.
Dina blå ögon.
Jag ser ut genom fönstret. Enstaka snöflingor faller.
Solen håller på att bryta igenom molnen.
Mina fötter tar lätta steg över det kalla golvet.
Och det känns som att du fortfarande
håller din arm om min rygg.


tisdag 21 januari 2014

Livets källa

Att ha tillgång till en källa det är någonting alldeles särskilt. Jag vet inte vad ni tänker på för slags källa när jag säger så, men jag tänker på en vattenkälla med friskt, klart och kallt vatten. Och jag tänker också på skogen en varm sommardag.

När jag var liten så fanns det en vattenkälla i skogen vid idrottsplatsen där jag var uppvuxen. Om man lämnade ett av träningsspåren och följde en liten stig upp i skogen så kom man till den här källan. Och jag har ett minne av att ha druckit vatten därifrån, alldeles klart och kallt, och jag drack vattnet från mina kupade händer.

En källa kan var ett geologiskt begrepp för hur det ur marken rinner vatten till följd av ett ständigt tillopp och utlopp…vattnet är alltså INTE stillastående utan i ständig rörelse.

Men källan kan också vara en beteckning på ett ursprung.
 
I söndags var den kyrkliga rubriken ”Livets källa” – och jag tänker vad är det som är livets ursprung? Och jag tänker också vilka källor är det som vi har tillgång till för att ösa ur för att få våra liv att gå ihop. Vilka är de källorna?

Vi vill ju väldigt gärna veta hur allt det här med livet hänger ihop. Vilka är vi? Var kommer vi ifrån? Finns det någon mening? Finns det någonting mer?

Vi kan försöka bryta ned livet i minsta möjliga beståndsdel för att på så vis kunna förstå det bättre. Och nu verkar ju ”standardmodellen” för att förklara livets uppkomst gå ihop sig när man troligen har hittat den saknade pusselbiten, den där delen som fått smeknamnet ”Gudspartikeln”.

Eller så kan vi försöka se det i det stora… Här i veckan har det i media funnits en bild på en nebulosa runt en neutron stjärna ute i rymden och på bilden ser det ut som en jättestor hand…Rubriken i en av våra kvällstidningar var ”Guds hand fångad på bild”.

Den stora livskällan vill jag tro är Gud….och jag vill också tro att den stora källan har många mindre utlopp som finns tillgängliga på flera olika ställen. Som vi kan hitta och som vi kan ösa kraft och stillhet ur. Gemensamt är dock att vattnet är friskt och klart, att det har ett ständigt till- och utlopp.
Och det finns ju också andra vattensamlingar men som inte har klart och friskt vatten och som vi många gånger ändå öser ur. Och hur det blir med det i längden det lär vi oss genom erfarenheten, att det inte blir så bra.
Kanske är det sådär med källorna som hör till Gud att man ibland måste lämna den ”stora vägen” för att hitta dem. Så som med den där källan jag berättade om att jag hade varit vid när jag var liten. De kan ligga lite bortanför och  lite undanskymda. Men det är viktigt att vi hittar till källorna, för de är våra att upptäcka och de är till för oss att hämta kraft och stillhet ur för att få livet att gå ihop!

 "Låt mig vila inför källan.
Kom Du, Herre, möt mig där.
Ge mig Du av källans vatten,
du som livets källa är"
 
 
 
 

 

söndag 5 januari 2014

Stjärnfall

Än lyser adventsstjärnorna i fönstren. De lyser upp de mörka vinterkvällarna och de bistra grå januaridagarna. Det har varit väldigt dimmigt och molnigt den senaste tiden. Idag kunde jag knappt urskilja toppen på höghusen och bron kunde bara anas då bilarnas lyktor lyste igenom dimman när de passerade. Jag hade så gärna velat se stjärnfallet här om kvällen. Men molnen låg täta och inga stjärnor på himlen kunde ses, vare sig de fasta eller de fallande.

Det är Trettondedagafton ikväll. De vise männen som följt stjärnan under sin långa vandring kommer nu äntligen fram. Vägen under stjärnan var inte helt lätt att följa. Särskilt inte då de vek av från stjärnans väg. De hade sett upp på himmelen och tolkat det som de såg bland stjärnorna som ett tecken på att en ny kung hade fötts. Och de lät stjärnan lysa dem vägen fram på sin vandring till kungen. Men på något ställe måste de ha vikt av från stjärnans sken. Kanske tänkte de att nu vet vi vart vi ska gå så nu behöver vi inte se vart stjärnan lyser längre. Vi hittar själva nu. Och de kom till kungen i Jerusalem. Men det var inte dit som stjärnan lyste vägen. Där i palatset fanns inte den nya kungen. De vise männen de kom fram så småningom dit där stjärnan lyste vägen fram. När de följde stjärnan sken igen. Och de fick träffa den som de sökte.

Där jag stod i den mörka vinterkvällen här om kvällen med mitt ansikte vänt upp mot himlen utan att kunna se stjärnorna så kom jag att fundera på hur vi följer stjärnorna? Hur följer vi dess sken? Kan vi hålla fast vid det eller tror vi oss veta vägen fram utan dess hjälp? Tar vi för givet vart det är vi ska?

Jag har sett ett stjärnfall. Det är ungefär 20 år sedan. Det var vinter och jag såg hur en stjärna lämnade ett silverband efter sig när den föll uppå himlavalvet. Det var där för en kort kort stund och sedan var det borta.
Och det är också ungefär 20 år sedan som jag skrev "Den som älskar tror....tror på ljuset som vägledaren. Men dock också på mörkret för inga stjärnor kan ses i en upplyst natt".

Där uppe bakom molnen så föll stjärnorna. Jag kunde inte se det. Men jag tror att jag kunde känna det. Och där lyste också stjärnorna. Jag kunde inte se det. Men jag kände det! Och längs vägen framåt så vill jag följa dess sken!