söndag 5 januari 2014

Stjärnfall

Än lyser adventsstjärnorna i fönstren. De lyser upp de mörka vinterkvällarna och de bistra grå januaridagarna. Det har varit väldigt dimmigt och molnigt den senaste tiden. Idag kunde jag knappt urskilja toppen på höghusen och bron kunde bara anas då bilarnas lyktor lyste igenom dimman när de passerade. Jag hade så gärna velat se stjärnfallet här om kvällen. Men molnen låg täta och inga stjärnor på himlen kunde ses, vare sig de fasta eller de fallande.

Det är Trettondedagafton ikväll. De vise männen som följt stjärnan under sin långa vandring kommer nu äntligen fram. Vägen under stjärnan var inte helt lätt att följa. Särskilt inte då de vek av från stjärnans väg. De hade sett upp på himmelen och tolkat det som de såg bland stjärnorna som ett tecken på att en ny kung hade fötts. Och de lät stjärnan lysa dem vägen fram på sin vandring till kungen. Men på något ställe måste de ha vikt av från stjärnans sken. Kanske tänkte de att nu vet vi vart vi ska gå så nu behöver vi inte se vart stjärnan lyser längre. Vi hittar själva nu. Och de kom till kungen i Jerusalem. Men det var inte dit som stjärnan lyste vägen. Där i palatset fanns inte den nya kungen. De vise männen de kom fram så småningom dit där stjärnan lyste vägen fram. När de följde stjärnan sken igen. Och de fick träffa den som de sökte.

Där jag stod i den mörka vinterkvällen här om kvällen med mitt ansikte vänt upp mot himlen utan att kunna se stjärnorna så kom jag att fundera på hur vi följer stjärnorna? Hur följer vi dess sken? Kan vi hålla fast vid det eller tror vi oss veta vägen fram utan dess hjälp? Tar vi för givet vart det är vi ska?

Jag har sett ett stjärnfall. Det är ungefär 20 år sedan. Det var vinter och jag såg hur en stjärna lämnade ett silverband efter sig när den föll uppå himlavalvet. Det var där för en kort kort stund och sedan var det borta.
Och det är också ungefär 20 år sedan som jag skrev "Den som älskar tror....tror på ljuset som vägledaren. Men dock också på mörkret för inga stjärnor kan ses i en upplyst natt".

Där uppe bakom molnen så föll stjärnorna. Jag kunde inte se det. Men jag tror att jag kunde känna det. Och där lyste också stjärnorna. Jag kunde inte se det. Men jag kände det! Och längs vägen framåt så vill jag följa dess sken!







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar