måndag 24 mars 2014

Ökenlandskap

Där jag står på trottoaren passerar det människor vid min sida. De går fram och tillbaka. De går fort, de har bråttom. Otåligt väntar de i klungor på grön gubbe borta vid övergångsstället. När den ena hopen rör dig över den trafikerade vägen lämnar de plats för en ny hop. Bilarna och cyklisterna susar förbi ute på gatan.

Jag lyfter mitt huvud och kisar upp mot de höga husväggarna. Där uppe kan jag ana den blå himlen. Med solen och de vita tunna molnen. Och plötsligt är det inte som att jag längre ser människorna som rusar framåt i allt snabbare takt. Plötsligt är det inte som att jag längre hör stadens eviga brus. Jag håller kvar min blick på himlen och husväggarna blir mindre och mindre, de krymper mitt framför mina ögon och jag kan ana mer av himlen. Kvar blir det bara sand, sand i det oändliga. Mina bara fötter känner den varma sanden mot sig.

Jag står i öknen. Men den är inte längre karg, ödslig och fruktlös som den var i stadens brus för en sekund sen. Den har blivit något annat. Den har blivit platsen för stillhet och ro. Här finner jag tystnaden, tystnaden som öppnar upp de stängda rummen inom mig. Tystnaden är som en vind som slår upp alla dörrar och fönster inom mig. Och blåser liv i gardinerna, jag kan känna dem flämtande fladdra till i den tysta vinden. Här finner jag vidderna, de oändliga vidderna, så långt jag ser så ser jag bara himmel och mjuka sandkullar. Här finner jag horisonten, horisonten som håller i och som håller om allt det som ligger framför mig.

Jag andas in öknens värme och sluter mina ögon och ser hur husen tar form igen framför mig. De skjuter upp ur marken och tronar snart högt mot himlen. Bruset av människor och trafik når mina öron igen. Jag står där på trottoaren och känner den varma asfalten genom mina skosulor. Jag lyfter mitt huvud och kisar upp mot de höga husväggarna. Där uppe kan jag ana den blå himlen. Med solen och de vita tunna molnen. Jag andas in stadens ljud och dofter och rör mig i hopen av människor som passerar.

Och inom mig jag bär fortfarande med mig den andra öknens tystnad, vidd och horisont.

Öknen som fastans landskap. Öknen som platsen för bristerna. Bristerna på allt det som vi behöver. Men öknen kan också vara platsen att söka sig till för att finna stillhet och ro. Öknen kan också vara platsen bort från det ständiga surret som omger oss. Öknen som fastans landskap.




onsdag 5 mars 2014

Snäckorna på fönsterbrädet

Vid vägkanten finns det som en parkeringsplats, det är där asfalten slutar och där sanden tar vid. Det finns plats för några bilar där. Du brukar parkera där trästaketet tar slut så du bara kan kliva ur bilen och följa stigen som går över sanddynerna. När solen har legat på länge under varma dagar så blir sanden tung att gå i. Dina fötter sjunker ner i sanden där du strävar dig uppför för att komma över krönet.

Där uppe på andra sidan breder havet ut sig. När tidvattnet är ute når sandstranden långt ut, nästan ända ut till horisonten. Du vandrar då i den våta sanden, stannar ibland och tittar på snäckor och drivved. Ibland tar du med dig nån snäcka. Hemma hos dig blir de sen liggande på fönsterbrädan vid hallfönstret. Därifrån kan man när det är höst se ända bort till havet. Snart är fönsterbrädan helt täckt med snäckor. De är vita, beige och bruna. En del är släta, andra är skrovliga, andar är stora, några är små och nån är trasig.

När tidvattnet är inne promenerar du längs vattenbrynet eller sätter dig uppe på en av sanddynerna. Jag kan se hur du ibland sätter din hand ovanför ögonen och liksom spejar ut mot horisonten. Jag undrar vad du tittar efter.

Jag tycker om att följa dina spår som du lämnar efter dig i den våta sanden, där vid vattenbrynet eller ute till havs där tidvattnet följer sin uråldriga rytm av fram och tillbaka.

Är det mig du tittar efter när du låter din blick söka sig ut mot horisonten?

Jag önskar du kunde se mig där jag vandrar bredvid dig vid vattnet. Där jag följer dina spår i sanden. Där jag sitter bredvid dig i sanden.

Jag önskar du kunde se mig där i hallen där du lägger snäckorna på fönsterbrädet. Där jag öppnar fönstret och låter gardinen fladdra i vinden.

Jag önskar du kunde se mig där jag ställer mina skor bredvid dina i skohyllan. Där jag ställer min tekopp bredvid din kaffekopp på köksbänken.

Jag önskar du kunde se mig där jag lägger mig ned på kudden bredvid dig. Där jag vaknar vid din sida.

Jag önskar du kunde se mig där jag sitter bredvid dig i bilen. Där jag går bredvid dig över sanddynerna ut mot havet.

Jag önskar du kunde se mig där jag står bredvid dig i sanden med snäckorna i mina händer.