måndag 24 mars 2014

Ökenlandskap

Där jag står på trottoaren passerar det människor vid min sida. De går fram och tillbaka. De går fort, de har bråttom. Otåligt väntar de i klungor på grön gubbe borta vid övergångsstället. När den ena hopen rör dig över den trafikerade vägen lämnar de plats för en ny hop. Bilarna och cyklisterna susar förbi ute på gatan.

Jag lyfter mitt huvud och kisar upp mot de höga husväggarna. Där uppe kan jag ana den blå himlen. Med solen och de vita tunna molnen. Och plötsligt är det inte som att jag längre ser människorna som rusar framåt i allt snabbare takt. Plötsligt är det inte som att jag längre hör stadens eviga brus. Jag håller kvar min blick på himlen och husväggarna blir mindre och mindre, de krymper mitt framför mina ögon och jag kan ana mer av himlen. Kvar blir det bara sand, sand i det oändliga. Mina bara fötter känner den varma sanden mot sig.

Jag står i öknen. Men den är inte längre karg, ödslig och fruktlös som den var i stadens brus för en sekund sen. Den har blivit något annat. Den har blivit platsen för stillhet och ro. Här finner jag tystnaden, tystnaden som öppnar upp de stängda rummen inom mig. Tystnaden är som en vind som slår upp alla dörrar och fönster inom mig. Och blåser liv i gardinerna, jag kan känna dem flämtande fladdra till i den tysta vinden. Här finner jag vidderna, de oändliga vidderna, så långt jag ser så ser jag bara himmel och mjuka sandkullar. Här finner jag horisonten, horisonten som håller i och som håller om allt det som ligger framför mig.

Jag andas in öknens värme och sluter mina ögon och ser hur husen tar form igen framför mig. De skjuter upp ur marken och tronar snart högt mot himlen. Bruset av människor och trafik når mina öron igen. Jag står där på trottoaren och känner den varma asfalten genom mina skosulor. Jag lyfter mitt huvud och kisar upp mot de höga husväggarna. Där uppe kan jag ana den blå himlen. Med solen och de vita tunna molnen. Jag andas in stadens ljud och dofter och rör mig i hopen av människor som passerar.

Och inom mig jag bär fortfarande med mig den andra öknens tystnad, vidd och horisont.

Öknen som fastans landskap. Öknen som platsen för bristerna. Bristerna på allt det som vi behöver. Men öknen kan också vara platsen att söka sig till för att finna stillhet och ro. Öknen kan också vara platsen bort från det ständiga surret som omger oss. Öknen som fastans landskap.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar