fredag 31 oktober 2014

Bön i allhelgonatid



Bön i allhelgonatid

Gud, inför dig kommer vi med vår bön
för oss själva och för de som vi bär i våra hjärtan.
Och vi ber Gud, ta emot oss i döden
och ge oss frid när den stunden kommer.
Och vi ber att Du ska möta vår förtvivlan
när döden drabbar våra nära och kära.
Dela vår sorg och saknad och låt tomheten
och kaoset få rasa i oss innan frågorna stillar sig.
Möt oss i det som kan
kännas så meningslöst.
Och vila och vänta med oss och var med oss
när vi sen återupptäcker vår tro,
vårt hopp och vår kärlek.

Amen

 

 

tisdag 28 oktober 2014

Någonstans, någon gång

Vid lagunens gröna vatten blickar jag ut mot horisonten. Det är vatten och bebyggelse som trängs där ute och de många kyrkornas kupoler sträcker sig uppåt mot den blå himlen. Båtarna far fram och tillbaka över lagunen.

Jag känner solens hetta mot min kind och havsbrisen blåser i mitt hår där jag står ute på kajen. Jag lämnar vattnet och vandrar över broar och in genom gränder, mina steg lämnar osynliga spår på gatstenarna. 

Kyrkklockorna ringer in kvällen som kommer fort när solen går ner. Stadens ljus glimmar som guld mot natthimlen och i vattnet som stillat sig.

Var jag än befinner mig så tittar jag efter dig. Letar efter dina steg. Tänker att våra steg en dag ska vandra vid samma väg, vid samma tid. Du som är den som jag vill tro finns. Någonstans. Du som är den som jag ska få möta. Någonstans. Någon gång.

Det känns som jag vandrat en miljon steg. Och jag vill att någonstans, någon gång ska bli till här och nu. Du som jag tror finns. Du som jag tror ska möta mig.

Morgonen gryr och genom det öppna fönstret fladdrar gardinen i vinden och den uppåtgående solen smeker mjukt min kind. Jag blundar och vill inte vakna. Det känns som att du är här, som att du smeker min kind med din varma hand. Jag vill att du ska stanna hos mig. 

Motvilligt viker jag täcket åt sidan och sätter ner mina fötter på det kalla marmorgolvet. Utanför den fladdrande gardinen vaknar staden sakta till en ny dag. Jag tittar ut genom fönstret och ser att hur kanalen slingrar sig fram mellan husen. Jag tänker att jag ska köpa apelsiner när jag går förbi fruktbåten som ligger förtöjd vid kajen. 

En ny dag är här. Och någonstans där ute finns du. Någonstans, någon gång tror jag att vi kommer att mötas. Ansikte mot ansikte. Men jag har inge bråttom, jag lägger mitt huvud mot kudden och drar täcket om mig igen. Solens varma strålar värmer min kind och jag sluter mina ögon och innan jag somnar om igen till ljudet av båtarna som sakta styr uppför kanalen så tycker jag att jag skymtar dig i vimlet av människorna som trängs i gränderna.