torsdag 5 november 2015

Där hjärtat kan få ro

Där hjärtat kan få ro, där är luften frisk och klar.
Där breder havet ut sig och vilar tryggt mitt emellan
himmel och strand.

Där hjärtat kan få ro, där omsluter solvärmen mig
och där leker vinden i mitt hår.
Där finns horisonten inom räckhåll.

Små barnhänder rör vid den varma sanden,
silar den genom sina fingrar om och om igen.

Där hjärtat kan få ro, där finns tid att stanna upp.
Där finns tid att vara här och nu.

Där hjärtat kan få ro, där vill jag andas.
Där vill jag vara. Där vill jag älska.

Där hjärtat kan få ro, där finns det spår i sanden.
Och de leder hemåt.

fredag 21 augusti 2015

Stjärnfall

Allt som blir och är och var - en evighet, en sekund.
Flyktigt. Borta. Men ändå - alltid kvar.
Nära.
Jag vilar i din famn medan stjärnorna
faller genom himlarymderna.
Hela universum ryms i mina hjärtslag.
Och himlen doftar av syren.

lördag 4 april 2015

Bön i påsktid

Gud, när det inte verkar
finnas något hopp kvar, 

när mörkret drabbar oss
och när vår tillvaro rämnar. 

Var oss nära och andas gryningsdoft 
över oss, mjukt och stilla. 
Så att vi någonstans djupt inom 
oss aldrig helt släpper tilliten att 
påskdagens morgon kommer att 
kunna bryta igenom mörkret 
med sitt milda ljus. 
I Jesu namn. 
Amen

lördag 31 januari 2015

En doft av syren i januari

Molntäcket ligger stilla och fluffigt och är helt vitt långt där nere
under flygplanskroppen som susar fram genom himlen,
I öster börjar den yttersta molnkanten att färgas rosa-orange
av den uppåtgående solen och ett stråk av himlen färgas också i
soluppgångens färger mot dess ljusblåa grundfärg.

Att vara på väg, buren av himmel och jord
medan jag själv är någonstans där emellan.

Och så går solen upp där borta vid horisonten.
Det är ett orange eldklot som lyser så intensivt.
Den rosa nyansen försvinner alltjämnt medan
himlen blir blåare och blåare.

Jag kan inte låta bli att titta in i solen och jag blir bländad av dess starka sken.

Jag känner solen mot min hud.

Där den uppåtgående solen smeker min kind
lämnar den ett orange-rött ljus på min hud.

Och jag känner att det är Ramses som smeker min kind
i den gryende morgonen. Jag rör vid min kind och jag förnimmer
hans kind mot min, hans tass mot min panna, hans våta nos mot min näsa.

Tårarna som stilla faller ner över min kind faller mjukt
över kattängen och vattnar dess gräs och blommor.
Där sitter det en orange-röd katt och tittar in  i den uppåtgående solen.

Han minns och han älskar!

Flygplanet går genom det vita molntäcket och landar på flygplatsen.
När bakdörrarna öppnas och jag kliver ut på trappavsatsen och andas in luften
tycker jag att det doftar som av syren i det kalla januariregnet.