lördag 31 januari 2015

En doft av syren i januari

Molntäcket ligger stilla och fluffigt och är helt vitt långt där nere
under flygplanskroppen som susar fram genom himlen,
I öster börjar den yttersta molnkanten att färgas rosa-orange
av den uppåtgående solen och ett stråk av himlen färgas också i
soluppgångens färger mot dess ljusblåa grundfärg.

Att vara på väg, buren av himmel och jord
medan jag själv är någonstans där emellan.

Och så går solen upp där borta vid horisonten.
Det är ett orange eldklot som lyser så intensivt.
Den rosa nyansen försvinner alltjämnt medan
himlen blir blåare och blåare.

Jag kan inte låta bli att titta in i solen och jag blir bländad av dess starka sken.

Jag känner solen mot min hud.

Där den uppåtgående solen smeker min kind
lämnar den ett orange-rött ljus på min hud.

Och jag känner att det är Ramses som smeker min kind
i den gryende morgonen. Jag rör vid min kind och jag förnimmer
hans kind mot min, hans tass mot min panna, hans våta nos mot min näsa.

Tårarna som stilla faller ner över min kind faller mjukt
över kattängen och vattnar dess gräs och blommor.
Där sitter det en orange-röd katt och tittar in  i den uppåtgående solen.

Han minns och han älskar!

Flygplanet går genom det vita molntäcket och landar på flygplatsen.
När bakdörrarna öppnas och jag kliver ut på trappavsatsen och andas in luften
tycker jag att det doftar som av syren i det kalla januariregnet.